Hur viktigt är inre aningar och känslor för identiteten hos en människa?

Om vi börjar med något kontroversiellt.

Fascisterna med Gentile i spetsen menade något i stilen, att om man kan blunda med ögonen och söka inåt och i den inre känslan känna med stor kraft att ”jag är italienare” så var man det. Okej, nu kanske någon undrar poängen med att de valde en inre insikt snarare än en yttre, i historia, landskap, kultur. Anledningen var att Italien består av ett fastland som är delat i nord och syd, och det finns Sicilien och det finns Sardininen. På det sättet var man Italienare, om man kunde känna det inuti en såsom Gentile föreslog, oavsett regionala skilnaden i om man, exempelvis, var sardinier. Den fascistiska symbolen är ju en masa virke som binds ihop runt en yxa. I likhet med Tyskland var det en ny nation som behövde enas på något sätt.

Men är det inte denna fascista mystiska inre upplevelse, som ligger till grund för identitetspolitik även nu?

Det finns kvinnor i manskroppar som känner sig som kvinnor, i sin inre värld. De känner lika mycket som Gentile kände att han var italienare, att de är kvinnor. Om de kan känna med hela sin inre varelse ”Jag är kvinna!” så är de det, och det finns ett krav på hela samhället att acceptera det, denna inre känsla.

Detta är inte ett försök att hets mot transsexuella. Jag vill bara förstå det för egen del, och dessutom sätta igång en diskussion om det.

Det finns en annan sida till det hela, och det är att vår yttre verklighet redan är ordnad i undermedveten fantasi. Alla objekt och dess relationer är ordnad utanför oss, så som vi hemligt önskar att de är. Det vi kallar pengar, exempelvis, är ju, sålänge de är FIAT, inte värda någonting utan den bakomliggande fantasin att de är värda något. Ändå vet vi innerst inne att det egentligen bara är papperslappar, men utanför oss i yttervärlden är fantasin mer verklig än inuti varje människa

Så vi har det mystiska inre som vill bli verklighet, och som ännu inte är det. Och den yttre verkligheten som egentligen är mer orienterad utifrån våra undermedvetna fantasier, än vad den inre världen är.

Hoppas ni hänger med hur jag tänker.

Så för att sammanfatta...

Hur mycket ska inre känslor bestämma vad som är, alltså identiteter, snarare än yttre manifesterad verklighet?

Det är väl bara att fråga dig själv eller? Hur viktigt är det för dig att omgivningen uppfattar dig som man? Eller vad nu tycker är viktigt i ditt liv. Människan är en social apa och bryr sig om vad andra tycker. Gör man inte det så blir man utstött ur flocken.

Mmm, men detta är också skillnaden mellan subjekt och objekt. Där subjekt är plastiskt och objekt som ju ska vara solida. Kanske är den skillnaden inte knivskarp, men om den inte är det så är det ju olyckligt om vi ska behandla subjekt som objekt. Gör vi det så hamnar vi lätt i omoral. Då blir andra människor redskap, alltså objekt att göra vad man vill med.

Det är svårt att jämka och förhandla om olika subjekt har olika uppfattningar. Men det är även så att subjekt förändras över tid, och även är påverkade av sin omgivning. För att ta ett exempel så kan mycket förändras i en människas inre av att, säg, ha sett någon film, läst någon intressant bok, eller gått en högskoleutbildning.

Det inre kan vara det mäktigaste, men samtidigt mest flyktiga. Människans historia är ju en växelverkan mellan inre tillstånd och yttre manifestationer. Vi kommer på en idé och så arbetar vi på den för att den ska bli verklighet, och när den blivit det så kommer idéer hos andra människor som reagerar på den verkligheten, och så fortgår det på det sättet.

Så subjekt kan vara nästan vad som helst. Men de som inte själv upplever det, har svårt att behandla den personen mer än på yttre fakta. Men du har ju en poäng i det du skrev, helt klart.

Så viktigt man vill göra det eller så mycket det påverkar saker. Man kan säga samma sak om vilka personlighets eller karaktärsdrag som helst. "jag är programmerare", "jag är en glad person". Sen kommer det ha olika vikt både på dig själv och din omgivning. Till och med "jag är en person som bryr mig om att andra ska tycka att jag är en man" kan sättas upp på detta vis som ett visst karaktärsdrag som har yttre och inre påverkan.

Jag har en svart kvinna som avatar, och jag har blivit kallad wigger här på Flashback. De tror att jag vill vara svart när jag är vit. Det är förstås bara så att hon sjunger på min absoluta favoritlåt. Så jag valde henne som avatar.

Okej, vad yrar jag om? Jo, det finns yttre omständigheter som är sådana som inte går att jämka med inre känslor. Vissa typer av fakta går inte att förändra genom en inre känsla. Om jag nu skulle känna att jag var svart, så skulle det inte stämma med den yttra omständigheten.

Detta problem har uppstått nu med transsexuella och feminister av första och andra vågen. J.K. Rowling är ett väldigt bra exempel på detta. Hon har råkat i bekymmer eftersom hon inte tyckte om uttrycket ”personer som menstruerar” för att uttrycka biologiska kvinnor. Så hon surade ju till på Twitter och håller på och strider om detta. Och då hände ju det som användaren tidigare skrev att hon blev utstött - flera skådespelare i Harry Potter tog avstånd till henne. Just nu utmanar hon en ny lag i Skottland om detta.

Då tänker jag, om allt detta, att denna inre upplevelse kanske är något vi bör vara försiktiga med. Det är något som kan vara mycket flyktigt. Jag säger inte att det inte finns kvinnor i manskroppar och tvärtom, utan det har ju läkare och sakkunniga vetat länge, långt före det blev till denna större rörelse för mer medvetenhet om fenomenet.

Om vi går tillbaka till wiggern som de trodde att jag var, så skulle jag troligen inte bli accepterad som svart av människor som faktiskt har svart hud. Det skulle vara löjeväckande för dem, och oerhört provocerande. De skulle känna som J.K. Rowling, även fast jag tror att samhället inte skulle stöta bort dem, som då hände med J.K. Rowling.

Jag vet inte hur man ska lösa sådana här saker, faktiskt, och personligen vill jag gärna vara öppen och tillåtande. Men denna attityd kanske inte är vad som är den bästa reaktionen, kanske behöver den vara mer förfinad och mångfacetterad än hur samhället reagerar på dessa frågor i dagsläget. Förhoppningsvis hittar vi dit, till något som flertalet kan acceptera. Men det är nytt så vi kan ursäkta oss själva på hur osofistikerade de flesta av oss är för tillfället.

Du kan nog skapa något i det inre som blir manifesterat i det yttre. Det är upp till dig hur du vill skapa. Ofta vet inte människor hur man skapar och det blir på låtsas eller en lögn istället ("Jag identifierar mig som en katt"). Vilket kanske leder till att man neglegerar man det inre. I grunden är allt skapat och manifesterat ifrån det inre, det vi nu har i det yttre. Det är inte ens lätt att skapa och det bästa ibland kan vara att inte göra det. Genom livet får vi ändå mer visdom ändå.

Du är vis.

Nah bro, jag är en stackare

Tja! blir du åtalad för ett brott torde ditt DNA och dina fingeravtryck väga tungt emot dig, hur litet du än vill kännas vid dem!

Annars får du väl vara vem eller vad du vill för mig! Framför allt finner jag det rätt löjligt att människor måste klassas som tillhörande ettdera av två "juridiska kön"!

Antingen är könet uppenbart, biologiskt; lätt fastställt genom inspektion av genitalierna eller analys av kromosomerna! Och då är juridiskt kön överflödigt!

Eller också finns det tveksamma fall. (Låt vara i praktiken förmodligen relativt få.) Och, isåfall, varför ens försöka pressa in dem i endera av två eller fler kategorier?

Politiker, släpp detdär!