Diagnosticerad med grav bipolär sjukdom - lämplig karriär som passar sjukdomen?

Jobbar du idag eller är du sjukskriven?

Du ger ett SÅ värdefullt råd till andra med psykisk ohälsa, hur viktigt det är ta psykiska problem på allvar från början, att ta tag i det och söka hjälp. För en obehandlad/
felbehandlad sjukdom sätter djupare spår i personen och livet.

Synd det tog tid för dig, du hade bara inte kunskapen då, utan kämpade bäst du kunde och gav inte upp.

Vägen framåt kanske inte är spikrak och perfekt, men du vet så mycket mer om sjukdomen och har en diagnos.
Och en sportslig få styr på liv och arbete.

Dessvärre fortfarande sjukskriven som jag varit i X antal månader men börjar nu återfå såpass mycket krafter att jag skulle börja kolla på antingen lättare studier eller något deltidsjobb, men vanligt heltidsjobb känns väldigt avlägset och nog inget bra för framtida hälsan på länge.

Det ingår i sjukdomsbilden att ju kraftigare sammanbrottet blir, desto djupare blir också depression och återhämtningsperiod, och varje sammanbrott har blivit längre och kraftigare.

Sista sammanbrottet var såpass exceptionellt kraftig att jag knappt kunde göra något alls eller kommunicera med omvärlden påi över en månad, och det är nog rätt kraftig väckarklocka att saker inte får fortsätta, då jag annars inte vågar tänka på hur allvarligt nästa skulle kunna bli.

Testa lättare studier inom något ämne som intresserar dig och ta det sedan därifrån.

Tack för råd, något att överväga. Jag har ju dessvärre länge haft att jag inte intresserat mig för mycket, men förstår nu att det är följd av min bipolära sjukdom där depression dominerar mycket mer än manin.
Lite snuvad kanske jämfört med dem där mani dominerar och folk blir väldigt drivna framåt tills dess att det spårar ur, tror fan att Stephen Fry som också har bipolaritet tom uppfattade sina maniska skov så bra att han ser det mer som gåva.

Kändisar kan kosta på sig sånt då de ju har mer "skyddsnät" än Svensson dock.

Men back on topic, studier är ju en ide till något som passar mer med åkomman, och något jag får grunna på. Trist som det är att bli diagnosticerad med livslång sjukdom, blir man åtminstone lite mer självförlåtande att jag varit så kass på arbetsmarknaden då det utgått från handikapp.