Hej hopp gummisnopp!
Nu ska jag dela med mig av en historia som hände för ett tag sedan, sitt ner i båten och njut.
Innan historian börjar ska jag introducera medverkande parter.
Jag, donnan – Älskar LSD, blir påtänd som ett as
Pojkvännen – Uppskattar LSD, blir måttligt påtänd och flummig
Fågelviskaren – Uppskattar LSD, är i andra universum och flaxar runt
Tjackisen – Uppskattar LSD, föredrar amfetamin
Skepparn – Uppskattar LSD, okänd person för mig
Jag satt hemma hos min mor och far en dag, så skrev min kära att han ville ha sina fiskegrejer (ni vet precis vilken typ av gosse detta är) som råkade ligga i min bil. Naturligtvis ska han ha sina fiskegrejer tänkte jag inte, snarare gick tankegången på följande vis "åh! vad kul att få träffa honom!". När han väl kommer hem stormar tre övriga herrar in i huset tillsammans med honom "vi ska ta LSD och åka ut på sjön, vill du följa med?".
Tveksam till det hela är jag inte den som är den, jag stoppar i mig lappen och hoppas på att ångesten ska lätta över det faktum att det var en ny människa med i bilden, som jag förövrigt hört dåliga saker om, skepparn, för att inte förglömma det faktum att jag är livrädd för att åka båt. LSD är trots allt ”min” drog och jag bemästrar den likt ingen annan så det var min tröst i det okända vattnet jag skulle doppa tårna i.
Hur som haver kommer vi ner till sjön med båten på kärran och i sjön kommer vi efter mycket om och men med en matsäck bestående av vatten, öl och ett glatt humör. Tids nog infinner sig alla i båten och tävlingen om vem som inte ska paddla är i full rulle. Delresultatet är att två av de sammanlagt fyra männen tar var sin åra och vi för oss framåt i cirklar och sicksack i en timme på den 500 meter långa färden. Först ut är det tjackisen och skepparn som ska styra skutan. Efter en stund byts skepparn ut mot den andligt överlägsna herren. Efter förvånansvärt lång tid kommer gruppen fram till att det klokaste nog är att en person ror. Naturligtvis blev det han som har makalöst ojämn styrka i armarna, tjackisen, så vi fortsätter framåt två meter och gör sedan en cirkel. Hela sjön verkade vara full av rondeller. Där mellan rodde han som blir mest påverkade av det hela, den andligt överlägsna, och till allas förvåning gick det som smidigast.
Efter många rondeller, många byten och otaligt många kommentarer om hur man bör eller inte bör ro kom vi fram till den lilla ön vi skulle utforska. Upp för berget och in i skogen satte vi fart, vi landade på en klippa och tittade ut över vattnet alla fem i tysthet. Plötsligt bryts tystheten av ett skratt, alla reser sig upp och vi går ut i skogen. En avviker, resterande del av flocken håller hittills samman fram till en cigarett åker upp och den andligt överlägsna är den enda med en tändare. Utan vidare bekymmer skickar vi iväg tjackisen att leta efter sagt person och den eftertraktade tändaren. Tiden går men ingen kommer tillbaka, oron växer och jag förstår att jag behöver leta upp de försvunna riddarna. Efter någon minut eller två i skogen finner jag dem, sittandes på en sten uttittades över vattnet mitt i ett skrattanfall. Snart förstår jag att korpen vi hörde förut hade hittat en kompis i form av första utstickaren som bara ville föra en simpel konversation på korp-språk. Väl framme bytte jag plats med Dora the explorer, som misslyckades med det huvudsakliga uppgiften att hämta tändaren, Jag får då lyssna på fågelviskarens konversation med korpen fram till dess att vi blir uppätna av alla mygg och vi beger oss tillbaka till skutan för att ro i land.
Vägen tillbaka sköts av den andligt överlägsna gossen som häpnadsväckande nog inte hittade en enda rondell ute på sjön. På vägen tillbaka såg jag en mö med brudklänning längre bort och påpekade det hela varpå alla fick för sig att jag såg i syne fram till dess att resterande del av gossarna bevittnade samma fenomen. Väl i land får jag den heliga uppgiften att köra oss tillbaka där vi även såg sagd brud som i själva verket bar på en presenning. Halvvägs säger den andligt överlägsna att båten inte är helt fastspänd och att jag som den fartdåre jag är kan sakta in backarna, som på ett kommando studsar ekan av kärran precis utanför ett hus klockan 22 på kvällen. Höga som hus bryter ännu ett skrattanfall ut, men båten kommer upp på kärran igen och vi kommer hem.
Tror ni det slutar här? App, app, app. Detta var bara början på den något kaosartade kvällen.
Värt att nämna är att tjackisen inte tål en gnutta alkohol. Sättet han blir på går inte att formulera i ord, men han blir en annan person som tappar hela ordförrådet och för sig framåt med hjälp av fyra fraser. Hur en person kan supa sig igenom syra är för oss andra outgrundligt, men på något vis tycktes han göra det. I alla fall emellanåt när han var hur dryg och spydig som helst mot samtliga i umgänget.
Tillbaka i huset konsumerar pojkvännen i fråga, skepparn och tjackisen ytterligare en lapp var, sedan bar det ut till den parkerade husvagnen dränkt i propaganda av ett visst ungdomsförbund där vi ödslade många timmar på att dricka öl, vin och spela kort tillsammans med oerhört mycket prat i munnen på varandra. Värt att nämna är att tjackisen inte tål en gnutta alkohol. Sättet han blir på går inte att formulera i ord, men han blir en annan person som tappar hela ordförrådet och för sig framåt med hjälp av fyra fraser. Hur en person kan supa sig igenom syra är för oss andra outgrundligt, men på något vis tycktes han göra det. I alla fall emellanåt när han var hur dryg och spydig som helst mot samtliga i umgänget.
Vid 02 kommer jag på att jag är den enda med ett jobb som i sin tur börjar 07 så jag går tillbaka till huset och placerar mig i sängen.
Precis när jag kommit till ro hör jag ”take me home, country roads” som har en ack så stor plats med djup betydelse i mitt hjärta. Det var bara att ta på kläderna igen och dra ut. Vad som kändes som fem minuter men egentligen var någon timme senare kommer min kära och tjackisen på att det ska konsumeras hash också. Då öppnade det upp för en ny debatt om huruvida vi skulle åka eller inte, klockan var trots allt 03 på natten och det var inte en enda i sällskapet som var i närheten av nykter. Den utan körkort (tjackisen) får falla offer för att bära oss till staden där hashet bor. Framme i staden kommer min pojkvän på att han behöver bajsa, på en parkering, utan toalettpapper med diarré. Jag fick det ärofyllda uppdraget att fixa fram saker för honom att torka sig med (en strumpa och en mössa). När hashet var fixat bar det av hem igen och det gick som en dans på rosor, fram tills det inte gjorde det. Värt att nämna är att jag har psykiska besvär som ibland träder i kraft lite extra under en tripp, så jag drog mig undan sekunden vi kom hem när ångesten var på trängande. Efter bara någon minut stormar min kära in som hajar grejen och agerar där utefter medan den tjackisen utan tålamod vill komma åt hashet med en jävla fart. Efter detta minns jag inte så mycket mer än att vi sitter i soffan och skrattar tills kinderna gör ont och vi kvider av magont.
När klockan ringer för mig på morgonkvisten möts jag av tre gossar sittandes i köket som alla vinkar mig hej då och önskar mig lycka till efter mina 40 minuter av sömn.
Nu ska jag dela med mig av en historia som hände för ett tag sedan, sitt ner i båten och njut.
Innan historian börjar ska jag introducera medverkande parter.
Jag, donnan – Älskar LSD, blir påtänd som ett as
Pojkvännen – Uppskattar LSD, blir måttligt påtänd och flummig
Fågelviskaren – Uppskattar LSD, är i andra universum och flaxar runt
Tjackisen – Uppskattar LSD, föredrar amfetamin
Skepparn – Uppskattar LSD, okänd person för mig
Jag satt hemma hos min mor och far en dag, så skrev min kära att han ville ha sina fiskegrejer (ni vet precis vilken typ av gosse detta är) som råkade ligga i min bil. Naturligtvis ska han ha sina fiskegrejer tänkte jag inte, snarare gick tankegången på följande vis "åh! vad kul att få träffa honom!". När han väl kommer hem stormar tre övriga herrar in i huset tillsammans med honom "vi ska ta LSD och åka ut på sjön, vill du följa med?".
Tveksam till det hela är jag inte den som är den, jag stoppar i mig lappen och hoppas på att ångesten ska lätta över det faktum att det var en ny människa med i bilden, som jag förövrigt hört dåliga saker om, skepparn, för att inte förglömma det faktum att jag är livrädd för att åka båt. LSD är trots allt ”min” drog och jag bemästrar den likt ingen annan så det var min tröst i det okända vattnet jag skulle doppa tårna i.
Hur som haver kommer vi ner till sjön med båten på kärran och i sjön kommer vi efter mycket om och men med en matsäck bestående av vatten, öl och ett glatt humör. Tids nog infinner sig alla i båten och tävlingen om vem som inte ska paddla är i full rulle. Delresultatet är att två av de sammanlagt fyra männen tar var sin åra och vi för oss framåt i cirklar och sicksack i en timme på den 500 meter långa färden. Först ut är det tjackisen och skepparn som ska styra skutan. Efter en stund byts skepparn ut mot den andligt överlägsna herren. Efter förvånansvärt lång tid kommer gruppen fram till att det klokaste nog är att en person ror. Naturligtvis blev det han som har makalöst ojämn styrka i armarna, tjackisen, så vi fortsätter framåt två meter och gör sedan en cirkel. Hela sjön verkade vara full av rondeller. Där mellan rodde han som blir mest påverkade av det hela, den andligt överlägsna, och till allas förvåning gick det som smidigast.
Efter många rondeller, många byten och otaligt många kommentarer om hur man bör eller inte bör ro kom vi fram till den lilla ön vi skulle utforska. Upp för berget och in i skogen satte vi fart, vi landade på en klippa och tittade ut över vattnet alla fem i tysthet. Plötsligt bryts tystheten av ett skratt, alla reser sig upp och vi går ut i skogen. En avviker, resterande del av flocken håller hittills samman fram till en cigarett åker upp och den andligt överlägsna är den enda med en tändare. Utan vidare bekymmer skickar vi iväg tjackisen att leta efter sagt person och den eftertraktade tändaren. Tiden går men ingen kommer tillbaka, oron växer och jag förstår att jag behöver leta upp de försvunna riddarna. Efter någon minut eller två i skogen finner jag dem, sittandes på en sten uttittades över vattnet mitt i ett skrattanfall. Snart förstår jag att korpen vi hörde förut hade hittat en kompis i form av första utstickaren som bara ville föra en simpel konversation på korp-språk. Väl framme bytte jag plats med Dora the explorer, som misslyckades med det huvudsakliga uppgiften att hämta tändaren, Jag får då lyssna på fågelviskarens konversation med korpen fram till dess att vi blir uppätna av alla mygg och vi beger oss tillbaka till skutan för att ro i land.
Vägen tillbaka sköts av den andligt överlägsna gossen som häpnadsväckande nog inte hittade en enda rondell ute på sjön. På vägen tillbaka såg jag en mö med brudklänning längre bort och påpekade det hela varpå alla fick för sig att jag såg i syne fram till dess att resterande del av gossarna bevittnade samma fenomen. Väl i land får jag den heliga uppgiften att köra oss tillbaka där vi även såg sagd brud som i själva verket bar på en presenning. Halvvägs säger den andligt överlägsna att båten inte är helt fastspänd och att jag som den fartdåre jag är kan sakta in backarna, som på ett kommando studsar ekan av kärran precis utanför ett hus klockan 22 på kvällen. Höga som hus bryter ännu ett skrattanfall ut, men båten kommer upp på kärran igen och vi kommer hem.
Tror ni det slutar här? App, app, app. Detta var bara början på den något kaosartade kvällen.
Värt att nämna är att tjackisen inte tål en gnutta alkohol. Sättet han blir på går inte att formulera i ord, men han blir en annan person som tappar hela ordförrådet och för sig framåt med hjälp av fyra fraser. Hur en person kan supa sig igenom syra är för oss andra outgrundligt, men på något vis tycktes han göra det. I alla fall emellanåt när han var hur dryg och spydig som helst mot samtliga i umgänget.
Tillbaka i huset konsumerar pojkvännen i fråga, skepparn och tjackisen ytterligare en lapp var, sedan bar det ut till den parkerade husvagnen dränkt i propaganda av ett visst ungdomsförbund där vi ödslade många timmar på att dricka öl, vin och spela kort tillsammans med oerhört mycket prat i munnen på varandra. Värt att nämna är att tjackisen inte tål en gnutta alkohol. Sättet han blir på går inte att formulera i ord, men han blir en annan person som tappar hela ordförrådet och för sig framåt med hjälp av fyra fraser. Hur en person kan supa sig igenom syra är för oss andra outgrundligt, men på något vis tycktes han göra det. I alla fall emellanåt när han var hur dryg och spydig som helst mot samtliga i umgänget.
Vid 02 kommer jag på att jag är den enda med ett jobb som i sin tur börjar 07 så jag går tillbaka till huset och placerar mig i sängen.
Precis när jag kommit till ro hör jag ”take me home, country roads” som har en ack så stor plats med djup betydelse i mitt hjärta. Det var bara att ta på kläderna igen och dra ut. Vad som kändes som fem minuter men egentligen var någon timme senare kommer min kära och tjackisen på att det ska konsumeras hash också. Då öppnade det upp för en ny debatt om huruvida vi skulle åka eller inte, klockan var trots allt 03 på natten och det var inte en enda i sällskapet som var i närheten av nykter. Den utan körkort (tjackisen) får falla offer för att bära oss till staden där hashet bor. Framme i staden kommer min pojkvän på att han behöver bajsa, på en parkering, utan toalettpapper med diarré. Jag fick det ärofyllda uppdraget att fixa fram saker för honom att torka sig med (en strumpa och en mössa). När hashet var fixat bar det av hem igen och det gick som en dans på rosor, fram tills det inte gjorde det. Värt att nämna är att jag har psykiska besvär som ibland träder i kraft lite extra under en tripp, så jag drog mig undan sekunden vi kom hem när ångesten var på trängande. Efter bara någon minut stormar min kära in som hajar grejen och agerar där utefter medan den tjackisen utan tålamod vill komma åt hashet med en jävla fart. Efter detta minns jag inte så mycket mer än att vi sitter i soffan och skrattar tills kinderna gör ont och vi kvider av magont.
När klockan ringer för mig på morgonkvisten möts jag av tre gossar sittandes i köket som alla vinkar mig hej då och önskar mig lycka till efter mina 40 minuter av sömn.
