Del ett:
Jag r slutkrd men r lite p efterruset av amfetaminet s jag tnkte sammanstlla min troligtvis ( jag har bestmt mig) sista fest med amfetamin.
Amfetaminet var i form av 30 st 50 mg kapslar Elvanse som jag delade upp i en frsta dos p 296 mg rent dexamfetamin, samt en pfyllnadsdos p 148 mg, lika rent.
Min plan med ruset var enkel: jag ska bara njuta. Ren och skr frid skall frtra mig. Tanken var god men det blev ndrade planer. Hgst oavsiktligt ndrade planer.
Jag tog mina frsta 296 mg och sg fram emot all den njutning som jag hade i tanke. Jag ska bara lta amfetaminets berusning sklja ver mig, och sen har jag dessutom en stadig pfyllnadsdos p den nnu mer stadiga frstadosen, att se fram emot.
Jag tnkte att jag skulle ta de resterande 148 mg:en tidig Sndag morgon. Den frsta dosen svalde jag vid 11:00, Lrdag.
Den frsta dosen brjar komma igng tidigt. Mellan 12 och 13, p grund av att jag tog den p tom mage, tror jag. Annars har jag upplevt p Elvanse att den ibland kan komma igng vid 2,5-3 timmen. Jag frsker f i mig rtsoppa som jag har kokat p mitt stormkk, men det var svrt redan vid 12.
Stormkk? Ja, precis. Den hela festen utspelade sig nmligen i en liten (liten) stuga vid en anonym (mer eller mindre) Smlndsk insj. I mina hemmatrakter, s jag knde att detta var vldigt lmpligt och jag var vldigt njd ver att jag hittat den platsen. Helt ensam ute i skogen. Jag ska bara njuta av amfetaminet plus synen av sjn. Tanken var som sagt god.
Iallafall, den frsta stadiga dosen har brjat komma igng, och vad gr jag d? Jag minns faktiskt inte riktigt exakt. Men vad jag minns betydligt bttre, av ngon anledning, r att jag snar in p att zooma in kameran p natur lngs ver sjn som jag misstnkte kunde vara spionerade mnniskor. En begynnande snedtndning, men det var jag inte riktigt medveten om d. Jag bara, liksom, fastande i det. Som skert bekant.
Senare p kvllen fick jag ven idn ngonstans ifrn att anvnda mig av en night vision app, men mer om det senare...
Timmarna gick och det intressanta spanandet gick ver till att JAG knde mig spanad p, och det gjorde mig illa till mods, fr jag har ju en hemlighet som ingen vet (och som jag inte vill att ngon ska veta): jag r ptnd!
Det slutar med att jag blir mer eller mindre paralyserad. Varje steg jag tar r iakttagit och jag knner mig inte fri. Samtidigt s spanar jag p dom, och de kan ju se att jag spanar p dom, s det slutar med att jag i X timtal sitter och frsker spana p dem i hemlighet. Jag frsker vinkla kameran i precis rtt vinkel ver mitt kn s att de kanske inte ska se att jag spanar p dom. Jag sitter paralyserad (p grund av att jag inte kunde rra mig fritt ju) p min sngkant en lng stund, fr att senare ligga i min stora skna sng en annan stund. Jag hamnar till slut p den lilla verandan i en skn hngstol och fortstter att spana med kameran tvrs ver sjn, samtidigt som jag kedjerker korta rda Marlboro.
Det gr en tid av detta men sen kommer det andra kapitlet av snedtndningen (det frsta var den intet ont anande begynnelsen); jag brjar nmligen bli paranoid. Som skert bekant. Inte bara ver mina kontraspioner men ven av ngon anledning fr att polisen ska komma och knacka p. Antagligen fr att spionerna har kontakt med polisen, sklart!
Lt mig bara ta ngra rader fr att begrunda detta polis-resonemang och hur osannolikt det r: jag r mitt ute i skogen. Den enda vgen som leder till stugan r privat och r igenbommad med nyckel och vgen leder enbart och enkelt till udden som stugan ligger p och ingen annanstans. Och denna privata vg r djupt innstlad i det djupa Smlndska hglandet sannolikheten att NGON skulle strosa frbi dr r inte obefintlig men nstan. Dessutom missbrukar jag mitt ordinerade recept, s varfr skulle polisen veta av mig?
Men s tnkte jag inte d. Just d tnkte jag att polisen kanske kommer och spionerna spionerar och detta gr mig smtt paranoid att ngot ska hnda: och precis drfr bestmmer jag mig p en spontant paranoid impuls vid ungefr kl 18:00 att ta mina 148 pfyllnads-mg! Jag skulle ha dom vid tidig Sndag morgon! Typ vid 03 hade passat bra fr min dygnsrytm. Men s gick det med den planen. Och det skulle visa sig hur bra det var att vika av frn planen...
Jag kommer ihg att vid 21-tiden har pfyllningen gjort mig riktigt ptnd, och det slr snabbt ver. Men det slr ver p det dr sttet man inte mrker. P det dr psykotiska sttet. Jag har tagit fr mycket, eller snarare fr tidigt, och det skulle visa sig!
Min night vision anvnder jag vid detta laget flitigt. Jag finkammar all trd efter mjliga spioner. De bara lyser nr jag hittar dom. Eller nr jag tror att jag hittar dom. Jag r inte sker p att jag hittade ngon kta mnnisko-spion, men mnga look-alikes. Dock R jag sker p att jag faktiskt sg en riktig mnniska. Det var ingen synvilla. Men detta r inte till min frdel eftersom jag d faktiskt fr det bekrftat att det verkligen finns 100-procentiga mnskliga spioner dr ute och att hotet pltsligt har blivit legitimt n mer n amfetaminets kthetsstmpel, som kan vara oplitlig ganska ofta. Det hjlper inte min snedtndning, som nnu inte har gtt in i sitt tredje och sista kapitel...och jmfrt med de tv frsta kapitlen i denna saga s r den en snedtndning utan dess like!
Jag spanar p skogen, ut genom stugans fnster. Kollar inte bara ver sjn lngre utan har avancerat till alla fronter. Allt fr att vara trygg. Tills jag mste spana igen, vilket jag grna gr eftersom jag har blivit djupt fascinerad av mitt night vision. S har det nu varit i mnga timmar, och jag har frlikat mig med det. Det knns naturligt att spana, som att det r meningen att jag ska gra det. Det r min uppgift.
Nr jag s spanar genom skogen r det ngot som fngar mitt ga. Tv suddiga grna flckar lngt borta. Tv kvinnor fr jag fr mig. De r vaga men som jag ser det just d (just d...) blir de tydligare och de rr sig dessutom lngs den privata vgen, som enbart leder till stugan! Detta mste innebra att de har ngot rende, tnker jag, och jag blir fylld av frvntan ver vad det kan vara. Det kan vara polis, sjlvklart, men av ngon anledning r det lugnt fr mig eftersom att jag inte har ngot olagligt hemma och jag knner mig intakt som person och vid det hr laget, efter tio r av att vara helt obefogat paranoid p amfetamin s skulle jag under denna sista kvllen ha vlkomnat ett besk av lagen fr att paranoian fr en gngs skull skulle bli befogad och drmed gra de tio ren vrt det!
Jag stter mig ner i sngen och lyssnar (vilket jag ocks har gnat mig t resten av tiden, vid sidan av spioneriet). Jag lyssnar ihrdigt efter deras fotsteg p grusvgen och jag tycks mig hra hur de nrmar sig nrmare och nrmare min veranda fr att sedan n min ytterdrr. De kommer nrmare, och nrmare.
Men de kommer inte fram. Sen hr jag dem igen, men en stund gr och de har inte kommit fram. nnu en stund men, nej. Inga vandrare har gstat mig. Var tog de vgen? Inget annat finns hr ute. Och frgan kan stllas; vilka r de? Jag hann sjlv inte stlla den frgan innan jag hr hur det knackar p rutorna...och hur det bakom dem tisslas och tasslas med en viss ton genomsyrad av inget annat n illvilja.
Knackandet upphr inte och jag gr ut p verandan fr att...gra ngot!
Det blir fr mig snabbt uppenbart att dessa vandrande frmlingar r inget annat n vandaler! Och de r helt pltsligt tre, istller fr tv! Jag frsker frst att resonera med dem. Vad vill de mig? Vill de mig illa? Vad vill de alls? Det visar sig lnlst och min frustration stiger. Jag vill ha det lugnt och tyst. I min frustration kommer jag p vad jag ska gra. Jag gr ner till veden vid nden av udden och hmtar min friluftsyxa och frsker jaga bort dom! Jag springer ivrigt ner och hmtar yxan, fast bestmd att driva bort dem p flykt. Fr att kunna se dem i mrkret s anvnder jag min telefon med night vision kamera i ena handen och yxan i den andra och sen brjar jag jaga!
Problemet r att jag aldrig kommer dem ikapp. De viker alltid av runt hrnet p stugan och frsvinner eller gr in i den mrka smskogen bredvid stugan och det r lnlst fr mig att springa dit fr nr jag r framme s r de borta! De retar mig, fr de r sannerligen illviljans barn, det r uppenbart. Onda, det knns.
Jag ger mig dock ej, utan springer p tvrs igenom och lngs med trdgrden och jagar vidare med yxan i hgsta hugg och night vision riktad mot de onda barnen. Detta sker mitt i natten. Jag ropar ocks och pratar med dem. Nr de gmmer sig sger jag Jag ser dig! eller Tja!. Det r ett virrvarr av grna skuggor (jag ser hela striden genom min night vision) och till rga p det s blir min night vision suddig mitt i allt! Det r som en dans till slut. Ett spel, och tiden bara rinner ivg.
Till slut tnder de nrmaste grannarna p hjden ver den lilla viken sina strlkastare som belyser min trdgrd dr jag springer omkring med yxa och telefon. Dr JAG springer omkring med yxa och jagar ngot..mina grannar ser dem inte iallafall.
Efter ngra timmar av jagande i trdgrden s hnder ngot. Det tar slut, men jag minns inte hur. Helt pltsligt var det slut och jag lugnar ner mig och lgger mig tillfreds i sngen.
Jag r slutkrd men r lite p efterruset av amfetaminet s jag tnkte sammanstlla min troligtvis ( jag har bestmt mig) sista fest med amfetamin.
Amfetaminet var i form av 30 st 50 mg kapslar Elvanse som jag delade upp i en frsta dos p 296 mg rent dexamfetamin, samt en pfyllnadsdos p 148 mg, lika rent.
Min plan med ruset var enkel: jag ska bara njuta. Ren och skr frid skall frtra mig. Tanken var god men det blev ndrade planer. Hgst oavsiktligt ndrade planer.
Jag tog mina frsta 296 mg och sg fram emot all den njutning som jag hade i tanke. Jag ska bara lta amfetaminets berusning sklja ver mig, och sen har jag dessutom en stadig pfyllnadsdos p den nnu mer stadiga frstadosen, att se fram emot.
Jag tnkte att jag skulle ta de resterande 148 mg:en tidig Sndag morgon. Den frsta dosen svalde jag vid 11:00, Lrdag.
Den frsta dosen brjar komma igng tidigt. Mellan 12 och 13, p grund av att jag tog den p tom mage, tror jag. Annars har jag upplevt p Elvanse att den ibland kan komma igng vid 2,5-3 timmen. Jag frsker f i mig rtsoppa som jag har kokat p mitt stormkk, men det var svrt redan vid 12.
Stormkk? Ja, precis. Den hela festen utspelade sig nmligen i en liten (liten) stuga vid en anonym (mer eller mindre) Smlndsk insj. I mina hemmatrakter, s jag knde att detta var vldigt lmpligt och jag var vldigt njd ver att jag hittat den platsen. Helt ensam ute i skogen. Jag ska bara njuta av amfetaminet plus synen av sjn. Tanken var som sagt god.
Iallafall, den frsta stadiga dosen har brjat komma igng, och vad gr jag d? Jag minns faktiskt inte riktigt exakt. Men vad jag minns betydligt bttre, av ngon anledning, r att jag snar in p att zooma in kameran p natur lngs ver sjn som jag misstnkte kunde vara spionerade mnniskor. En begynnande snedtndning, men det var jag inte riktigt medveten om d. Jag bara, liksom, fastande i det. Som skert bekant.
Senare p kvllen fick jag ven idn ngonstans ifrn att anvnda mig av en night vision app, men mer om det senare...
Timmarna gick och det intressanta spanandet gick ver till att JAG knde mig spanad p, och det gjorde mig illa till mods, fr jag har ju en hemlighet som ingen vet (och som jag inte vill att ngon ska veta): jag r ptnd!
Det slutar med att jag blir mer eller mindre paralyserad. Varje steg jag tar r iakttagit och jag knner mig inte fri. Samtidigt s spanar jag p dom, och de kan ju se att jag spanar p dom, s det slutar med att jag i X timtal sitter och frsker spana p dem i hemlighet. Jag frsker vinkla kameran i precis rtt vinkel ver mitt kn s att de kanske inte ska se att jag spanar p dom. Jag sitter paralyserad (p grund av att jag inte kunde rra mig fritt ju) p min sngkant en lng stund, fr att senare ligga i min stora skna sng en annan stund. Jag hamnar till slut p den lilla verandan i en skn hngstol och fortstter att spana med kameran tvrs ver sjn, samtidigt som jag kedjerker korta rda Marlboro.
Det gr en tid av detta men sen kommer det andra kapitlet av snedtndningen (det frsta var den intet ont anande begynnelsen); jag brjar nmligen bli paranoid. Som skert bekant. Inte bara ver mina kontraspioner men ven av ngon anledning fr att polisen ska komma och knacka p. Antagligen fr att spionerna har kontakt med polisen, sklart!
Lt mig bara ta ngra rader fr att begrunda detta polis-resonemang och hur osannolikt det r: jag r mitt ute i skogen. Den enda vgen som leder till stugan r privat och r igenbommad med nyckel och vgen leder enbart och enkelt till udden som stugan ligger p och ingen annanstans. Och denna privata vg r djupt innstlad i det djupa Smlndska hglandet sannolikheten att NGON skulle strosa frbi dr r inte obefintlig men nstan. Dessutom missbrukar jag mitt ordinerade recept, s varfr skulle polisen veta av mig?
Men s tnkte jag inte d. Just d tnkte jag att polisen kanske kommer och spionerna spionerar och detta gr mig smtt paranoid att ngot ska hnda: och precis drfr bestmmer jag mig p en spontant paranoid impuls vid ungefr kl 18:00 att ta mina 148 pfyllnads-mg! Jag skulle ha dom vid tidig Sndag morgon! Typ vid 03 hade passat bra fr min dygnsrytm. Men s gick det med den planen. Och det skulle visa sig hur bra det var att vika av frn planen...
Jag kommer ihg att vid 21-tiden har pfyllningen gjort mig riktigt ptnd, och det slr snabbt ver. Men det slr ver p det dr sttet man inte mrker. P det dr psykotiska sttet. Jag har tagit fr mycket, eller snarare fr tidigt, och det skulle visa sig!
Min night vision anvnder jag vid detta laget flitigt. Jag finkammar all trd efter mjliga spioner. De bara lyser nr jag hittar dom. Eller nr jag tror att jag hittar dom. Jag r inte sker p att jag hittade ngon kta mnnisko-spion, men mnga look-alikes. Dock R jag sker p att jag faktiskt sg en riktig mnniska. Det var ingen synvilla. Men detta r inte till min frdel eftersom jag d faktiskt fr det bekrftat att det verkligen finns 100-procentiga mnskliga spioner dr ute och att hotet pltsligt har blivit legitimt n mer n amfetaminets kthetsstmpel, som kan vara oplitlig ganska ofta. Det hjlper inte min snedtndning, som nnu inte har gtt in i sitt tredje och sista kapitel...och jmfrt med de tv frsta kapitlen i denna saga s r den en snedtndning utan dess like!
Jag spanar p skogen, ut genom stugans fnster. Kollar inte bara ver sjn lngre utan har avancerat till alla fronter. Allt fr att vara trygg. Tills jag mste spana igen, vilket jag grna gr eftersom jag har blivit djupt fascinerad av mitt night vision. S har det nu varit i mnga timmar, och jag har frlikat mig med det. Det knns naturligt att spana, som att det r meningen att jag ska gra det. Det r min uppgift.
Nr jag s spanar genom skogen r det ngot som fngar mitt ga. Tv suddiga grna flckar lngt borta. Tv kvinnor fr jag fr mig. De r vaga men som jag ser det just d (just d...) blir de tydligare och de rr sig dessutom lngs den privata vgen, som enbart leder till stugan! Detta mste innebra att de har ngot rende, tnker jag, och jag blir fylld av frvntan ver vad det kan vara. Det kan vara polis, sjlvklart, men av ngon anledning r det lugnt fr mig eftersom att jag inte har ngot olagligt hemma och jag knner mig intakt som person och vid det hr laget, efter tio r av att vara helt obefogat paranoid p amfetamin s skulle jag under denna sista kvllen ha vlkomnat ett besk av lagen fr att paranoian fr en gngs skull skulle bli befogad och drmed gra de tio ren vrt det!
Jag stter mig ner i sngen och lyssnar (vilket jag ocks har gnat mig t resten av tiden, vid sidan av spioneriet). Jag lyssnar ihrdigt efter deras fotsteg p grusvgen och jag tycks mig hra hur de nrmar sig nrmare och nrmare min veranda fr att sedan n min ytterdrr. De kommer nrmare, och nrmare.
Men de kommer inte fram. Sen hr jag dem igen, men en stund gr och de har inte kommit fram. nnu en stund men, nej. Inga vandrare har gstat mig. Var tog de vgen? Inget annat finns hr ute. Och frgan kan stllas; vilka r de? Jag hann sjlv inte stlla den frgan innan jag hr hur det knackar p rutorna...och hur det bakom dem tisslas och tasslas med en viss ton genomsyrad av inget annat n illvilja.
Knackandet upphr inte och jag gr ut p verandan fr att...gra ngot!
Det blir fr mig snabbt uppenbart att dessa vandrande frmlingar r inget annat n vandaler! Och de r helt pltsligt tre, istller fr tv! Jag frsker frst att resonera med dem. Vad vill de mig? Vill de mig illa? Vad vill de alls? Det visar sig lnlst och min frustration stiger. Jag vill ha det lugnt och tyst. I min frustration kommer jag p vad jag ska gra. Jag gr ner till veden vid nden av udden och hmtar min friluftsyxa och frsker jaga bort dom! Jag springer ivrigt ner och hmtar yxan, fast bestmd att driva bort dem p flykt. Fr att kunna se dem i mrkret s anvnder jag min telefon med night vision kamera i ena handen och yxan i den andra och sen brjar jag jaga!
Problemet r att jag aldrig kommer dem ikapp. De viker alltid av runt hrnet p stugan och frsvinner eller gr in i den mrka smskogen bredvid stugan och det r lnlst fr mig att springa dit fr nr jag r framme s r de borta! De retar mig, fr de r sannerligen illviljans barn, det r uppenbart. Onda, det knns.
Jag ger mig dock ej, utan springer p tvrs igenom och lngs med trdgrden och jagar vidare med yxan i hgsta hugg och night vision riktad mot de onda barnen. Detta sker mitt i natten. Jag ropar ocks och pratar med dem. Nr de gmmer sig sger jag Jag ser dig! eller Tja!. Det r ett virrvarr av grna skuggor (jag ser hela striden genom min night vision) och till rga p det s blir min night vision suddig mitt i allt! Det r som en dans till slut. Ett spel, och tiden bara rinner ivg.
Till slut tnder de nrmaste grannarna p hjden ver den lilla viken sina strlkastare som belyser min trdgrd dr jag springer omkring med yxa och telefon. Dr JAG springer omkring med yxa och jagar ngot..mina grannar ser dem inte iallafall.
Efter ngra timmar av jagande i trdgrden s hnder ngot. Det tar slut, men jag minns inte hur. Helt pltsligt var det slut och jag lugnar ner mig och lgger mig tillfreds i sngen.
