Den senaste tiden har jag kollat på många videos om "failed states" och samhälls-sabotage och liknande. I princip alltid finns det nån, antingen i videon eller i kommentarerna, som ska berätta om sin "resa" från att ha varit djupt olycklig utan anledning till att inse hur bra deras liv alltid har varit.
Varför går så många väster-länningar igenom detta? Vad får dem att vara olyckliga och tro att deras liv suger när de enligt egen utsago ser tillbaka på det senare och inser att allt var bra?
T.ex. såg jag en intervju med en amerikan som brukade vara med i Antifa. Han gick med i Antifa för att han växte upp med en mamma och styv-pappa, som han själv säger var fantastiska föräldrar, men i tonåren sökte upp sin psykopat till farsa i tron att livet med de fantastiska föräldrarna var hemskt och att han skulle ha det bättre med farsan (som hade kontakt-förbud p.g.a. sitt psykopat-beteende, dessutom). Farsan förstörde hans liv på riktigt såklart, och därefter gick killen med i Antifa.
Ett annat, väldigt vanligt, exempel är alla kommentarer till reportage från u-länder, där väster-länningar skriver att de brukade tycka att deras liv var hemska och att de var förtryckta ända tills de åkte på semester till Zimbabwe eller nåt, och nu har de insett att deras egna liv är fantastiska och bekväma och de är så tacksamma för det.
VARFÖR behöver så många väster-länningar åka på fattigdoms-safari eller slikt för att kunna sluta hata sina egna liv? Vad var det de hatade? För enligt egen utsago har de inte ändrat sina liv före och efter insikten, utan har bara insett att deras liv var fantastiska och underbara redan när de hatade det.
Varför går så många väster-länningar igenom detta? Vad får dem att vara olyckliga och tro att deras liv suger när de enligt egen utsago ser tillbaka på det senare och inser att allt var bra?
T.ex. såg jag en intervju med en amerikan som brukade vara med i Antifa. Han gick med i Antifa för att han växte upp med en mamma och styv-pappa, som han själv säger var fantastiska föräldrar, men i tonåren sökte upp sin psykopat till farsa i tron att livet med de fantastiska föräldrarna var hemskt och att han skulle ha det bättre med farsan (som hade kontakt-förbud p.g.a. sitt psykopat-beteende, dessutom). Farsan förstörde hans liv på riktigt såklart, och därefter gick killen med i Antifa.
Ett annat, väldigt vanligt, exempel är alla kommentarer till reportage från u-länder, där väster-länningar skriver att de brukade tycka att deras liv var hemska och att de var förtryckta ända tills de åkte på semester till Zimbabwe eller nåt, och nu har de insett att deras egna liv är fantastiska och bekväma och de är så tacksamma för det.
VARFÖR behöver så många väster-länningar åka på fattigdoms-safari eller slikt för att kunna sluta hata sina egna liv? Vad var det de hatade? För enligt egen utsago har de inte ändrat sina liv före och efter insikten, utan har bara insett att deras liv var fantastiska och underbara redan när de hatade det.
