Narkotika och konservatism: Är de konservativa fel ute?

Jag är liberal/kulturradikal i vissa frågor och konservativa i andra. En av mina övertygelser som inte delas av de flesta konservativa är en önskan om en mer liberal narkotikapolitik. Jag har inget ideologiskt slutmål som kräver total liberalism på området men avkriminalisering av personligt bruk ser jag som en självklar grund för en bättre politik. Sedan kan man diskutera om olika droger kräver olika politik, om Systembolaget ska sälja droger, och så vidare.

Tanken med denna tråd är dock inte en allmän debatt om narkotikapolitik - Flashback har ett helt forum för det. Tanken är att diskutera den politiken utifrån specifikt konservativ ideologi. Alla konservativt baserade argument - från total legalisering till total repression - är välkomna. Diskussion med andra ord.

Utifrån ett konservativt perspektiv är väl tanken om individens frihet och dennes rätt att välja droger inte ett vinnande argument. Konservativa värderar andra saker lika mycket eller mer än individuell frihet. Det är en ideologisk skillnad som är mycket svårt att överbrygga. I viss mån är den även abstrakt och teoretisk. Men jag vill hävda att det finns andra argument för en friare narkotikapolitik än individuell-frihet-perspektivet. Argument baserad på mer konservativt tänkande:

Konservatism har en filosofisk grund som innehåller mycket pragmatism. Utopiska ideologier mixat med politiskt storhetsvansinne är inte den konservativa vägen. Den svenska parollen/politiken om det "narkotikafria samhället" var redan från början en utopisk vision. I dagens era - med utbredd droganvändning - är det helt absurt att tro på denna vision. En vision som inte lyckats trots nationell politisk enighet och trots en i ett internationellt perspektiv (åtminstone så länge man jämför med demokratier) extrem politik. Konservativa borde se verkligheten före ideologisk besatthet.

En hel del konservativa skulle förvisso identifiera droganvändning som något uppenbart moraliskt fel. Men valet mellan avkriminalisering och förbud handlar inte främst om droger är bra eller dåligt. Frågan är vilken politik som är rätt. Om man exempelvis är emot narkotika för att det leder till missbruk och medföljande negativa effekter kan man ändå stödja en liberal politik förutsatt att den politiken minskar frekvensen av missbruk eller förenklar/förbättrar möjligheten att hjälpa de drabbade till drogfrihet. Min poäng med det resonemanget är inte att till hundra procent säga att liberal politik får sådant resultat. Poängen är att ens personliga syn på droger inte måste sammanfalla med ens politiska syn:

Om du är emot droger borde det väl vara för problemen droger skapar - om en liberal politik minskar dessa problem är det väl rätt politik? Och för att utvärdera det krävs forskning som bedömer resultatet av olika länders politik i frågan.

Men konservativa verkar inte vara öppen för sådan pragmatism. Det finns en konservativ betoning på tradition, auktoritet, ansvarstagande, tydliga moraliska normer, och så vidare. Droganvändning ses som motsatsen till det - en socialt förstörande kraft som bryter ned samhällets normer. Och man kan för all del spinna vidare på det ämnet utifrån båda sidor... En del icke-konservativa ser en socialt förstörande kraft som en frigörelse och menar att samhällets normer bör kritiseras. Mer konservativa individer kan istället peka på hur opiat-epidemin krossat flera amerikanska samhällen och att The Beatles kanske hade kreativ nytta av LSD, men att droger orsakat förödelse för de fattiga, olyckliga, ensamma, mentalt sjuka och andra som inte är rockstjärnor med hundra miljoner på banken.

För mig landar det i en balans mellan olika värden - ovanstående olika filosofier (även när droger inte är ämnet) har varsitt värde. Men för en renodlad konservativ som stödjer en tuff narkotikapolitik vill jag ställa följande fråga:

Hur långt kan du tänka dig att gå? De flesta konservativa är mycket noga med att särskilja sig från fascism och den mest auktoritära högern. Fascism är en motsägelsefull ideologi och auktoritär höger finns i många former. Men en tydlig filosofisk skillnad mellan konservatism och fascism är synen på statlig makt. Konservativ omsorg om civilsamhället och synen på samhället som ett lapptäcke av historia och tradition. Renodlad fascism hyllar istället statens totala och radikalt förändrande makt.

Vad har det med konservativ narkotikapolitik att göra? Jag menar absolut inte att svensk repressiv politik gällande droger är jämförbar med fascism. Ett sådant påstående vore absurt. Men tänk mer på den filosofiska skillnaden... Måste de konservativa som är emot droger använda staten i den kampen? Kan ni inte sprida era värderingar via civilsamhället? Borde inte en konservativ se hur samhället utvecklas även bortom politiken?

Avslutningsvis kan man ur konservativt perspektiv fundera över kulturella normer gällande berusningsmedel. Mao-kommunisten/läkaren som la grunden för svensk bisarr narkotikapolitik försvarade alkohol för att den drogen var en del av svensk kultur medan de narkotika-klassade drogerna var främmande. Det finns ironiskt nog något konservativt i det - tanken att kultur och historia är betydelsefull i val av politik (även om Mao-läkaren Bejerot hade helt fel i andra teorier). Mina konservativa drag handlar delvis om ett erkännande av den mänskliga naturens betydelse i skapandet av ett samhälle och att vi människor måste formas av en kultur. I den bemärkelsen kan jag å ena sidan notera att strävan efter berusning är allmänmänskligt men att samtidigt har olika droger dominerat i olika kulturer. En observation som dock inte hindrar mig från att se friare narkotikapolitik som rätt väg för Sverige.

Men för de konservativa som vill kramla fast sig vid ett resonemang om samspelet drog-och-kultur vill jag påminna om den konservativa betoning på anpassning till förändringar, om än en långsam anpassning. En reaktionär vill återskapa något förgånget (även där kan man dock ta i beaktande att kokain var använt och legalt under 1900-talets början). Men en konservativ får se verkligheten som den är - droger är en del av dagens Sverige och används av många och ett samhälle utan droger är en omöjlighet. Det är dags för konservativ anpassning till rådande läge och föra vidare konservativt tänkande utan att det krossas i kontakt med verkligheten.

Edit: dubbel-post.