Citat:
RNG och PRNG är klasser av enkeltrådade algoritmer som behöver köras steg för steg i en exekveringsmiljö där varje instruktion körs sekventiellt. Vi vet vad som är föregående tillstånd och vi vet vad som efterföljande tillstånd tillstånden ingår i en distinkt ordning. Vårt fysiska universum har ingen sådan ordning och det slår undan benen för det som utgör skillnaden mellan algoritmerna.Inte riktigt. PRNG funkar även inuti ett superdeterministiskt universum, där det gäller att nästa tillstånd n₁ kan beräknas om man känner till nuvarande tillstånd n₀. En RNG uppfyller inte det kravet, så det utesluter superdeterminism. Kanske är det bara en konceptuell skillnad, utan någon motsvarighet "där ute," men det kan åtminstone falsifieras. Typ om man kan börja förutse när en viss radioaktiv atom sönderfaller så utesluts en genuin RNG men inte PRNGs.
Citat:
Problemet som jag beskrev är att bidraget från partiklar i universums utkant kan vara av engångskaraktär. Det finns partiklar som du aldrig påverkats av tidigare och därför kan du inte veta om och hur de påverkar tidpunkten för det radioaktiva sönderfallet. När det radioaktiva sönderfallet väl skett så försvinner de för alltid bortanför händelsehorisonten, så huruvida de faktiskt påverkade kan du aldrig få veta i efterhand heller. Om någon partikel faktiskt påverkade det radioaktiva sönderfallet så kan du utifrån vad du vill bevisa välja en referensram där det var partikeln i universums utkant som påverkade tidpunkten för det radioaktiva sönderfallet, eller så kan du välja en annan referensram där det var tidpunkten för det radioaktiva sönderfallet som fick partikeln vid universums utkant att lämna händelsehorisonten.
Med det jag redan skrev ovan i åtanke, om du får en lista med 100,000 tidpunkter för nästa specifika sönderfall av 100,000 rutherfordium-259m-atomer och du mäter på klumpen och upptäcker att alla tidpunkterna är korrekta, då kan du utesluta ett indeterministiskt universum. Om 65,000 av tidpunkterna är korrekta så utgör det evidens för superdeterminism.
Så om du fick en lista med facit för vad som kommer att hända, fick du då listan från forntiden eller från framtiden? Vem har tolkningsföreträde i den frågan?
Citat:
Jag har aldrig påstått att en simulering av universum inte är möjlig, bara att fysikens utformning torde göra det extremt svårt. Varför inte välja en fysik som är lättare att simulera?
Tidsresor är uteslutna, det håller jag med om. Men i vilket fall så säger du alltså att simuleringshypotesen är inkorrekt?
Håller du även med om att ifall man förkastar simuleringshypotesen så är det samma sak som att man ger Penrose rätt (eller åtminstone chansen att ha rätt) angående vare sig det finns något som är non-computable eller inte? Att säga "nä simulering av universum går inte" är detsamma som att säga att simulering skiljer sig från verkligheten. Det skulle ha vissa konsekvenser för din modell av verkligheten, tror jag?
Håller du även med om att ifall man förkastar simuleringshypotesen så är det samma sak som att man ger Penrose rätt (eller åtminstone chansen att ha rätt) angående vare sig det finns något som är non-computable eller inte? Att säga "nä simulering av universum går inte" är detsamma som att säga att simulering skiljer sig från verkligheten. Det skulle ha vissa konsekvenser för din modell av verkligheten, tror jag?
Citat:
Jag förstår faktiskt inte problematiken. Om vi har ett fyrdimensionellt universum där tiden är en dimension så kan detta universum representera datorer som kör program som simulerar saker. Att datorn exekverar programmet instruktion för instruktion är då en tolkning som inre varelser som också utvecklas längs samma tidsaxel kommer att göra.
Jag utgick från att du skulle svara i relation till simuleringshypotesen. Det ska alltså svara på hur man simulerar tillståndsförändring, som är någonting som krävs för att en simulering ska kunna köras. Hur simulerar man något om det universum simuleringen ska köras i inte ändrar tillstånd?
Citat:
Haltproblemet handlar om att ett program (i det generella fallet) inte kan avgöra om det själv kommer att terminera och beviset för detta är att programmet då skulle kunna utformas så att det avsiktligen bryter mot sin egen förutsägelse genom att göra tvärt emot vad som förutsågs. Haltproblemet motsäger inte att ett program som befinner sig i ett yttre kontext kan analysera vad ett annat program som befinner sig i ett inre kontext kommer göra, detta eftersom programmet i det inre kontextet inte kan beror på de förutsägelser som görs i det yttre kontextet. Vill programmet i det yttre kontextet veta om programmet det studerar kommer terminera så kan det göra det genom att simulera det studerade programmet tills det antingen terminerar eller tills det återkommer till ett tillstånd det redan besökt, vilket i så fall leder till att programmet inte kommer att terminera. Allt som kan beräknas genom simulering kan också beräknas genom statisk analys då det mångt och mycket är olika namn för samma sak.
På grund av halting problem så måste simuleringen köras för att det ska gå att veta vad den producerar för värld. Det här utesluter superdeterminism, där man kan veta alla tillstånd så länge man vet ett. Så vare sig superdeterminism ens är möjligt eller inte vilar på att man förkastar simuleringshypotesen. (Vilket jag gör! Jag är inte superdeterminist heller för den delen.) 😁
Den mer intressanta frågan är kanske snarare vad som kan generera en rumtid som innehåller datorer som simulerar saker? Frågan är lika omöjligt att svara på som att försöka svara på vad som upprätthåller naturlagarna i ett universum som rör på sig. Det spekuleras från olika fysiker om att de dimensioner vi upplever som inre varelser skulle vara en projektion av något mer fundamentalt som har lägre dimensionstal, varav holografiska principen torde vara den mest omtalade hypotesen i den riktningen. Att vi upplever fler dimensioner än vad som faktiskt finns förklaras då av att sannolikheten för kvantmekaniska interaktioner bildar mönster som är lättast att beskriva i fler dimensioner. Personligen föreställer jag mig att tiden skulle kunna vara en sådan dimension som emergerar ur de mönster som interaktionerna bildar. Vet jag att det är så? Absolut inte.