Är medvetande evigt eller kan det upphöra? Vilken mekanism sätter stopp?

RNG och PRNG är klasser av enkeltrådade algoritmer som behöver köras steg för steg i en exekveringsmiljö där varje instruktion körs sekventiellt. Vi vet vad som är föregående tillstånd och vi vet vad som efterföljande tillstånd tillstånden ingår i en distinkt ordning. Vårt fysiska universum har ingen sådan ordning och det slår undan benen för det som utgör skillnaden mellan algoritmerna.

Problemet som jag beskrev är att bidraget från partiklar i universums utkant kan vara av engångskaraktär. Det finns partiklar som du aldrig påverkats av tidigare och därför kan du inte veta om och hur de påverkar tidpunkten för det radioaktiva sönderfallet. När det radioaktiva sönderfallet väl skett så försvinner de för alltid bortanför händelsehorisonten, så huruvida de faktiskt påverkade kan du aldrig få veta i efterhand heller. Om någon partikel faktiskt påverkade det radioaktiva sönderfallet så kan du utifrån vad du vill bevisa välja en referensram där det var partikeln i universums utkant som påverkade tidpunkten för det radioaktiva sönderfallet, eller så kan du välja en annan referensram där det var tidpunkten för det radioaktiva sönderfallet som fick partikeln vid universums utkant att lämna händelsehorisonten.

Så om du fick en lista med facit för vad som kommer att hända, fick du då listan från forntiden eller från framtiden? Vem har tolkningsföreträde i den frågan?

Jag har aldrig påstått att en simulering av universum inte är möjlig, bara att fysikens utformning torde göra det extremt svårt. Varför inte välja en fysik som är lättare att simulera?

Jag förstår faktiskt inte problematiken. Om vi har ett fyrdimensionellt universum där tiden är en dimension så kan detta universum representera datorer som kör program som simulerar saker. Att datorn exekverar programmet instruktion för instruktion är då en tolkning som inre varelser som också utvecklas längs samma tidsaxel kommer att göra.

Haltproblemet handlar om att ett program (i det generella fallet) inte kan avgöra om det själv kommer att terminera och beviset för detta är att programmet då skulle kunna utformas så att det avsiktligen bryter mot sin egen förutsägelse genom att göra tvärt emot vad som förutsågs. Haltproblemet motsäger inte att ett program som befinner sig i ett yttre kontext kan analysera vad ett annat program som befinner sig i ett inre kontext kommer göra, detta eftersom programmet i det inre kontextet inte kan beror på de förutsägelser som görs i det yttre kontextet. Vill programmet i det yttre kontextet veta om programmet det studerar kommer terminera så kan det göra det genom att simulera det studerade programmet tills det antingen terminerar eller tills det återkommer till ett tillstånd det redan besökt, vilket i så fall leder till att programmet inte kommer att terminera. Allt som kan beräknas genom simulering kan också beräknas genom statisk analys då det mångt och mycket är olika namn för samma sak.

Den mer intressanta frågan är kanske snarare vad som kan generera en rumtid som innehåller datorer som simulerar saker? Frågan är lika omöjligt att svara på som att försöka svara på vad som upprätthåller naturlagarna i ett universum som rör på sig. Det spekuleras från olika fysiker om att de dimensioner vi upplever som inre varelser skulle vara en projektion av något mer fundamentalt som har lägre dimensionstal, varav holografiska principen torde vara den mest omtalade hypotesen i den riktningen. Att vi upplever fler dimensioner än vad som faktiskt finns förklaras då av att sannolikheten för kvantmekaniska interaktioner bildar mönster som är lättast att beskriva i fler dimensioner. Personligen föreställer jag mig att tiden skulle kunna vara en sådan dimension som emergerar ur de mönster som interaktionerna bildar. Vet jag att det är så? Absolut inte.

Personligen har tappat tron på att människan skulle kunna veta något utanför sina smala spektrum av verkligheter. Kalla det vad som helst såsom tex kvant, indeterminism, superdeterminism, etc or you blame or name it. Det är spekulationer från Max Tegmark. Mupp.

Känslan av våra jag är allt som finns. Utan det finns inte något konkret överhuvudtaget.

Vad som börjar när människor föds är känslor, och vad försvinner när vi dör är samma sak.
Liven (plural) är kretslopp även om vi inte upplever det så. Det har aldrig funnits tid och rum utan medvetande.