Din sista tanke vid döden?

"Ljus! Ge mig mera ljus!"

(Goethes, enligt visserligen något osäkra källor, sista ord på dödsbädden.)

Flyttar till mer lämpligt forum. Observera regel 0.04 korspostning som normalt sett resulterar i varning.

Psykiatri och psykofarmaka --> Filosofi
/Moderator

Undvik det kärleksfulla ljuset. Undvik ljuset! Det är en fälla!

"shit är det så här jag dör" är väl det mest troliga.

”Nej! Jävla skit. Jag vill inte dö!… Uh, är det så här det är att försvinna bort, lite coolt ändå”

Bakgrund:
Ramlade av en fyrhjuling mitt under en åktur en gång. Skadade mig inte särskilt mycket men tydligen blev kroppen så chockad att jag fick blodtrycksfall.
Synen började försvinna där en gråskala trängde sig in från synens periferi och till slut blev nästan allt helt svart. Som att sakta justera färgskalan i en bildjusterare. Även hörseln försvann och byttes ut av ett vitt brus samtidigt som synen försvann.

När det hela började blev jag först skiträdd och tänkte ”Fan! Dör jag nu?” Ett fruktansvärt starkt begär av att överleva kom över mig som en urkraft som bara vällde upp. Men jag kunde inte göra något mer än att bara vänta och hoppas på det bästa. ”Kom igen nu kroppen!” var typ det jag tänkte.

Sen blev jag rätt upptagen med att uppleva själva bortfallet av mina sinnen. Det var en rätt häftig upplevelse i sig. Ett lugn infann sig då jag inte kunde göra så mycket mer. Begäret av att överleva fanns kvar men nu mer som ett svagt hopp ungefär som att heja på ens fotbollslag under en match fast det inte ser så bra ut. Tankarna gick nu mer åt hållet, ”Wow, att det kan bli så här, är det alltså så här det är att dö, coolt… men hoppas jag inte gör det ändå”. (Dvs en rätt häftig fotbollsmatch med bra spel även om det slutar med att ens lag förlorar.)

Lugnet var väl det som fick blodtrycket att bli normalt och syn samt hörsel kom sakta tillbaka.

Det jag vet nu är att när jag väl faktiskt dör kommer jag vara skiträdd, samtidigt som jag finner tröst i att det där lugnet förmodligen kommer infinna sig när man inte kan göra så mycket mer. Ser till och med lite fram emot att få vara med om denna slutgiltiga upplevelse kroppen har att ge en. Den har gjort att man fått uppleva kärlek, hat etc. Den kommer även ge oss en rätt häftig upplevelse under döden också, om man väl är medveten i början. Men som sagt, vill absolut inte dö. Dubbelbottnat så in i helvete.

P.S. Blev ju bara av med sinnena här och var inte med om hur det känns när hjärnan sakta försvinner bort. Undrar hur det blir om olika delar av hjärnan tappar kontakten med varandra. Delas ens sinne upp i två och man blir som två olika personer med olika upplevelser av döden mån tro? Vi får väl se.

Quod erat demonstrandum.

Föreställ dig att återfödas i en värld i en annan dimension