Roten till all ondska?

Det här är ett för generellt begrepp. "Människan" som grupp är inte problemet. Det är vissa människor som är roten till all ondska. Vi kan ju säga nåt annat för att det låter bra istället för sant, men faktum är att de flesta människor är trevliga typer som gör världen till ett bättre ställe.

Den verkliga roten är tro. Religiöst beteende. Det är alltid en tro som ligger till grund för alla dumheter människor håller på med. Det är även grunden för rädsla, the mind killer. ^^

(Det finns så klart bra tro också, som tron att man ska hjälpa sina medmänniskor, eller åtminstone försöka låta bli att sänka dom.)

All sorts fanatism är, åtminstone en, rot till allt ont.

Religiös fanatism, ja, men knappast bättre med den fanatiska ateism som har funnits i en del kommunistländer. Det gäller förstås även om politisk fanatism. Och militanta veganer. Osv.

Motsatsen är tolerans och pragmatism.

Vissa människor och de människor de får med sig kompletterar väl varandra ganska bra? Och när det hemska är igång så ha övriga människor en tendens att bara låta det hända.

Först måste man fråga sig vad en "rot" innebär i detta sammanhang. Om vi talar om en ursprunglig orsak, en början som ger upphov till det vi kallar ondska, hamnar vi snabbt i abstrakta och teoretiska resonemang som sträcker sig bortom tid och rum så som vi känner det. Detta beror på att inget fenomen i universum orsakar sig självt och därigenom skapar sin egen existens.

För att göra resonemanget mer praktiskt och relevant vill jag istället rikta fokus mot fenomenet begär.

Jag har länge varit intresserad av att studera seriemördare, där Jeffrey Dahmer och Ted Bundy framstår som särskilt fascinerande fall. Det handlar inte om att jag beundrar deras handlingar eller rättfärdigar deras brott, utan om att deras beteenden har bidragit till en djupare förståelse av det mänskliga psyket.

Vad som särskiljer dessa individer från konventionella människor är deras otroligt starka, nästan omänskliga, patologiska begär. Detta begär var en överväldigande kraft, en lust så intensiv att den överskred deras högre kognitiva funktioner och fungerade som en central drivkraft bakom deras handlingar.

Samtidigt kan begär anta olika former. Om vi exempelvis betraktar krig och krigsherrar som med sina arméer utplånat civilisationer och folkgrupper, tar begäret istället formen av ambition eller hämnd.

Begär är dock inte i sig ett koncept – även om de ord vi använder för att beskriva det är det. Begäret fungerar snarare som ett bränsle för konceptuella idéer. Här är det lätt att tillskriva fenomen som tro eller ideologier rollen som "roten" till ondskan. Men dessa koncept är verkningslösa utan det begär som driver individen att förverkliga dem. Samtidigt skulle inte heller ett starkt begär, utan stöd av konceptuella idéer, nödvändigtvis leda till onda handlingar.

Med andra ord gör man sig själv antagligen en filosofisk otjänst om man försöker identifiera en enda "rot" till ondska. Istället handlar det snarare om en kombination av olika mänskliga fenomen som samverkar, tillsammans med praktiska omständigheter.

Ja det är en enorm ynkedom och svaghet att hitta på massa ursäkter för den här avskrädeshögen till existens. Enbart copingmekanismer som i förlängningen får förödande konsekvenser. Den här tillvaron borde upphört för länge länge sedan.

Visst, men dom flesta hade mest troligt följt strömmen om den vore positiv också.

Frågan är varför någon följer strömmen överhuvudtaget. Hur ser de inblandade på sitt beteende? Vad säger ledarna? "Nu ska vi äntligen få släppa lös vår ondska i världen!" Om majoriteten hade varit onda så hade väl talen sett ut på det viset?

I själva verket så marscherar varenda soldat för de högsta idealen, på båda sidorna om slagfältet. Tror dom.

Att fantisera om himmelriket är cope, men inte att fantisera om helvetet? Låter som två sidor av samma mynt, märkligt att det kan skilja sig så mycket...

De vill inte hamna utanför gruppen, vilket är allmänmänskligt, och så det ju också vara av rent egoistiska och karriäristiska skäl. Efter WWII blev man ju intresserade av ämnet och gjorde en del psykologiska experiment på gruppdynamik, lydande av auktoriteter och sånt - med rätt skrämmande resultat.

Ledarna? Tvärtom, de säger naturligtvis följ mig, så blir det bra. Åtminstone för oss. Det sistnämnda kanske inte alltid sägs rakt ut. Man intalar sina underlydande att det som sker eller ska ske, är rätt.