Megalopolis - Francis Ford Coppolas nya film

Pauline Kael ....

Pauline Kael är knappast referensen för kritikerkårens kollektiva respons på filmer. Det var ofta en styrka hos henne men ibland en svaghet. De flesta kritiker ansåg faktiskt att Gudfadern inte var någon "höjdare". Kael var auktoritativ i och med att hon jobbade på New York Times och en hel del branschfolk var rädda för henne och hennes extremt vassa penna som aldrig slutade håna det hon föraktade, med en prosa som osade helveteseld, men hon gick ofta emot strömmen och stod på sig när hennes nervösa konkurrenter sneglade på andra recensenter medan de oroligt undrade om de själva tyckte fel och skrev fel om filmer i sina kolumner.

Pauline Kael var i princip den enda som skrev uppskattande om George A. Romeros publikflopp The Knightriders, som idag har en liten skara kultfilmfans. Jag tycker att kritikerna är lite för hårda mot den filmen även om jag själv inte ser något större värde i den (den är lite för metakritisk för sin berättelse), och att Kael hade mest rätt eftersom hon uppenbarligen bedömde den på sina egna meriter och inte på förväntningar av vad en George A. Romero-film "skulle" innehålla. Men hon är inte en referens för hur Gudfadern togs emot kollektivt av kåren. Kael sågade West Side Story (hur många andra kritiker gjorde det?), hon sågade Sound of Music (hur många vågade göra det?)

Ofta var hon också ense med andra kritiker, så hon gick inte emot kollegor bara för att vara motvals. Bättre än någon annan kritiserade hon en rätt samtida film med Gudfadern, juden Larry Peerces flopp The Sporting Club 1971 som hon anklagade för att sprida misantropi. Inte ens Kael erkände att denna "misantropi" var antivit rasism, judiskt hat riktat mot vita amerikaner, hon var ju själv judinna, men hon var ärlig nog att peka ut dess människofientlighet. Jag tror att stora delar av biobesökarna kände denna fientlighet och rekommenderade sina bekanta att inte gå och se den. Peerce hade uppenbarligen blivit lite för stursk efter sin framgång med sin idag glömda prosemitiska Goodbye, Columbus. Tiden var ännu inte mogen för så pass tydlig antivitism.

Att säga att Avlyssningen är Coppolas enda riktigt bra film är ganska dumt. Coppola är överskattad vilket beror på att framgång föder status och storhet som föder större storhet och status (som härstammar från Gudfadern 1&2+Apocalypse Now). Avlyssningen är visserligen Coppolas bästa film men mellan hans bästa och hans sämsta (The Bellboy and the Playgirls) finns ett helt spektrum av dåliga, hyfsade och bra filmer.

Jag tycker att ett kriterium på en duglig regissör är en som inte bara kan eller måste hålla på en viss form eller stil. Sånt ligger i mitt tycke både Angelopoulos och Spielberg i fatet, för de stelnade i sina former. Det gör visserligen att man genast känner igen deras filmer, vilket blev extremt tydligt redan när Tobe Hooper påstods ha varit regissören till Poltergeist, men det är tecken på en modul- och formatberättare.

En auteur som Bresson vars filmer man också känner igen är den stelnade formens motsats.

Coppola är å sin sida ett av de bästa exemplen på en mångsidig filmskapare som vågar pröva vingarna på lite olika sätt, och ibland misslyckas.

Men Kael hade bättre än jag kunnat beskriva sådana skillnader, och det har hon förmodligen gjort.

Inte meningen att vi ska munhuggas i varje tråd, men är genuint nyfiken, tycker du inte Apocalypse now är en bra film?

Sett filmen nu.
Jag förstår varför den är hatad, men jag älskade den, och hatade den.
7/10.
Den var otroligt snygg 80% av tiden, men sinnessjukt ful 20%.
Den var otroligt egen och konstnärlig och ambitiös men också raljerande och fånig.
Den påminner om David Lynch i viss mån att den är så maximerad åt alla håll och kanter samtidigt vilket skapar en intern balans trots att beståndsdelarna egentligen inte borde fungera.
Den var underhållande och intressant och ett värdigt slut för en av filmhistoriens mest intressanta filmskapare, men det är inget mästerverk.

Det som stör mig är att jag är övertygad om att om Coppola hade samarbetat med någon mer "normal" manusförfattare hade filmen verkligen kunnat bli ett epos och nå åtminstone 8/9 i betyg. Nu är det en snäll 7a för att jag uppskattar ambitionen så otroligt mycket och för att jag verkligen var underhållen.