Självidentifkationsprincipen-att själv definiera kulturen man tillhör?

Har stött på en enligt mig väldigt märklig företeelse som var helt ny för mig och tänkte undersöka om fler stött på den och vad ni anser om den?

Jag har nämligen en bekant som är väldigt "speciell" och som b.la identifierar sig som lesbisk fastän hon är gift med en man. Nåväl. För några månader sedan började hon att umgås med, låt oss säga, kenyaner och nu i dagarna gjorde hon ett FB-inlägg där hon klargjorde att hon numera identifierar sig som kenyan, då hon tycker att den kulturen tilltalar henne så enormt mycket, att hon känner på sig att hon måste vara släkt med någon kenyan. Har sällan hört något konstigare. Vad man tillhör för kultur handlar väl ändå om vad man är uppvuxen med och är ren fakta och ingenting man kan bestämma själv genom någon "självidentifikationsprincip" som hon kallar det för?

Gränsen för vad man får definiera själv verkar ju ständigt ifrågasättas i dessa dagar. Hon kan ju göra det men hon kan ju inte tvinga någon annan att göra det. Hon kan ju dock bli upprörd om någon ifrågasätter henne, men hon får ju inte mer rätt för det.

Ja, jag tänker att detta blir väl främst hennes eget problem om andra börjar bombardera henne med frågor om aktuell kultur, för hon lär ju inte kunna besvara ens en bråkdel av det som de som vuxit upp i kulturen har gjort och jag förstår inte heller riktigt vitsen med definieringen, för hon har ju fortfarande vuxit upp i Sverige 🤔 Kanske är syftet att man ska se henne som exotisk och att hon ska få ett bättre umgänge med kenyanerna om hon konverterar till deras kultur.

Larv.

Störda och psykiskt sjuka kallar sig för allt möjligt, det betyder inte att det är sant.

Det finns förstås inte någon sådan ”princip” som TS talar om i ordets normala bemärkelse.

Just kultur är lite intressant. När kan man objektivt ses ha konverterat till en kultur?
Hur många "infödda" behöver man bli godkänd av?
Finns det någon form av examen man kan ta?
Eller är det något man "känner" själv?
Är det när en majoritet av de personer man möter tror att man tillhör ev viss kultur?

Har man en anna hudfärg än majoriteten i den kulturen man vill tillhöra känns det som man får jobba en del i motvind.

Ja, det är intressant, man kanske talar några enstaka ord (språket är väl en viktig del av kulturen?)man har "fel" hudfärg, aldrig besökt landet och inte stor koll på traditioner ...här i Sverige kan det väl funka att hävda att man ändå tillhör den kulturen då det är "inne" att definiera sig, men skulle man accepteras av den stora massan infödda? Hur saker fungerar i en kultur är ju så inrotat i oss, svårt att plugga sig till och bara smälta in om man skulle kastas in i ett land med en helt annan kultur? Jag tror inte att den stora massan skulle anse att man är en del av klanen, men det beror väl på kultur också. Är väl som svensk lättare att smälta in i Danmark eller USA än i Afhanistan exempelvis och kulturerna liknar varandra. I Afghanistan skulle man nog känna sig som ett UFO, även om man läst på.

Andragenerationens invandrare brukar ju i regel bekänna sig till familjens kultur, även om de aldrig besökt hemlandet, men de anses ju ofta av andra (svenskar) inte riktigt höra till den svenska kulturen, fastän de vuxit upp här och det räcker ju då med hemmets fyra väggar för att tillhöra en kultur, fastän kulturen utanför är helt annorlunda.

Kultur och ursprung är ju ganska tätt sammanflätade. Om jag flyttade till Danmark skulle jag nog känna mig mer svensk än vad jag gör nu. Just för att jag skulle vara avvikande. Mina barn skulle nog se sig som svenska också, då det är så omgivningen skulle se dem. Men deras bar kanske skulle anse sig vara danskar med svenskt ursprung. Krävs det alltså att leva minst tre generationer i en kultur för att verkligen "tillhöra" den. Känns ju som din vän lätt skulle kunna bli anklagad för kulturell appropriering. Hur ser kenyanska kultur på homosexualitet? Om hon nu även är lesbisk. Är hon då en utsatt minoritetsgrupp i den kenyanska kulturen?

Jag hade en bekant som "träffade" en man från Skottland och plötsligt var hon också skotte för de skulle gifta sig och han tyckte hon hade en skotsk själ eller vad det var. Hon gjorde helt om och hela hennes insta blev duktiga poster om var olika filmer eller serier gjort fel val av kiltfärg, vilka platser i Skottland (eller om hon skrev högländerna) som var vackrast, hur stolt hon var att tillhöra ett så vackert folk, hur konstigt det var att folk inte förstår engelskan som talas där osv. Hade inte ens träffat snubben live, totalt ogift, inte ens förenats i köttet. Tror dock inte det var så mycket identitet som att hon bara tyckte det var kul att tillhöra något sexigt och leka att hon inte lekte.

Exemplen i tråden påminner om Ingvar Oldsberg på 90-talet när Norge hade börjat dominera alla skidtävlingar och han gjorde tv-inslag av att nu ville han vara norsk han också.
https://www.youtube.com/watch?v=LcMG...nel=RosaMannen