Forna rysspropagandister vi borde minnas - Annabelle Bucar 1915-1998

Även om jag inte har något till övers för rysstrollens (ni torde veta vilka typer jag avser) propaganda och lögner här på FB, är det ibland oerhört intressant att försöka spekulera över vilka deras drivkrafter är.

Vad får egentligen personer, uppvuxna och utbildade i ett demokratiskt västligt land, att falla pladask för samhällsskicket i Ryssland, oavsett om landet kallar sig De Socialistiska Rådsrepublikernas Union eller Ryska Federationen? De inte bara noterar hur vissa saker i Ryssland fungerar bättre än i hemlandet - de anser att allt, precis allt som ryssarna gör är överlägset.

Det är fascinerande och skrämmande att se dessa människor så hängivet ställa upp som Kremls megafoner, och med blossande kinder förklara hur ofantligt mycket vackrare, starkare, rikare, rättvisare och jämlikare Ryssland är jämfört med västländerna.

Och de framhäver genomgående hur Ryssland i moraliskt hänseende står mycket högre än motparten. Ett återkommande element i deras förkunnelse är att dekadensen inte frodas i Ryssland, ryssarna slår vakt om traditionella könsidentiter, i Ryssland tolereras inte skräpkulturen, och så vidare.

Vad mer, de här lovsångerna till Ryssland låter i stort sett likadana i decennium efter decennium - och det gör också de skadeglada förutsägelserna om det dekadenta Västs snara, oundvikliga, fullständiga kollaps.

Det är inte många i dag som minns Annabelle Bucar (rysk transkribering Аннабелль Бюкар, 1915-1998). Hon var amerikanska, född i en fattig lantbrukarfamilj i Pennsylvania. Hon studerade vid universitetet i Pittsburgh och började under andra världskriget tjänstgöra inom USA:s militära byråkrati. 1946 fick hon en post vid informationsavdelningen på amerikanska ambassaden i Moskva, bland annat som redaktör för den ryskspråkiga tidningen Amerika.

Så, i början av 1948, lämnade Bucar plötsligt sin befattning och förklarade att hon ville hoppa av till Sovjet och bosätta sig där för gott. År 1949 utkom hennes bok Spionage i Moskva - Sanningen om amerikanska diplomater. Även om den var ett verk av sovjetiska underrättelsetjänsten, är åsikterna nog Bucars egna. Där berättade hon indignerat om hur hemsk "antisovjetism" (föregångare till dagens "russofobi") som grasserade i USA, inte minst inom diplomatkåren, och om hur livet i Sovjet på alla vis var bättre än i de kaotiska, ruttnande kapitalistländerna. Känns tongångarna igen?

Bucars (som dessutom såg rätt bra ut) avhopp blev en propagandaframgång för Sovjet, och hon blev naturligtvis mycket känd där. Hon gifte sig med den ryske sångaren Boris Lapsjin (Lapshin / Борис Лапшин), fick en son, blev sovjetisk medborgare och arbetade sedan med den sovjetiska radions engelskspråkiga sändningar. Hon återvände aldrig till USA, men höll telefonledes kontakt med sina släktingar ända till sin bortgång. Hennes son omkom i en trafikolycka och maken dog, så hon torde ha varit mycket ensam på sin ålders höst.

I Väst är Bucar som sagt i det närmaste bortglömd. De enda wiki-artiklarna om henne är på ryska och ukrainska.

https://ru.wikipedia.org/wiki/%D0%91...BB%D0%BB%D1%8C

Men hennes bok översattes även till svenska och andra språk, och gavs ut på små kommunistförlag.

https://www.bokborsen.se/view/Annabe...lom%2F10290061
https://arbant.no/produkt/faglittera...onage-i-moskva
https://www.abebooks.co.uk/Wahrheit-...16715043689/bd
https://www.lukuhetki.fi/totuus-amer...ateista/112811

Och här kan boken läsas online, på engelska.

https://michaelharrison.org.uk/wp-co...oscow-1949.pdf
https://archive.org/details/dli.ernet.509310

Man kan gärna börja med de sista sidornas fullkomligt hänryckta lovsånger till sovjetskicket och sovjetmänniskorna. Läs till exempel vad fru Bucar anser om den fantastiska jämlikheten i Stalins Sovjet.

I was told in the State Department that in the U.S.S.R the Russians exploit all the other nationalities. I saw for myself that the Soviet Union is the only nation in the world which maintains, actually as well as in law, complete racial equality.

All Soviet citizens, regardless of religions, nationality or color, have the same rights, the same privileges and the same obligations. I found that people of all nationalities have the opportunity to engage in any kind of useful activity without discrimination or favoritism.

I found that the Soviet Union is a state in which dozens of nationalities live together in peace and enjoy every opportunity to develop their national cultures.

Så här lyriskt uttrycker Bucar sig om den höga kulturnivån och ofantliga framtidstron i sitt nya fosterland.

--- it is in the Soviet Union that the real values of Western civilization are being preserved and developed . Russians are not only thoroughly familiar with Western art, literature, science and culture, but have for centuries been making some of the most vital contributions to Western civilization. These are continuing in an ever increasing stream. With their profound knowledge and understanding, Soviet citizens are adding rich contributions to Western civilization, originating in the great unique civilization of the peoples of the Soviet Union.

It is in the Soviet Union that in art, literature, music, architecture, philosophy and other branches of culture, the intelligentsia has refused blindly to accept the degraded standards which are current in Western European nations and in America. Only in the Soviet Union these branches of human endeavor are not in a blind alley. The care with which in the Soviet Union the classical values are being maintained against all attacks is best seen in the recent pronouncements of the Communist Party on Soviet music. What is expected of composers is that they return to the heritage of the great Russian and Western composers and write real music, rather than follow the path of formalism which might result in their becoming writers of meaningless music like that of the Hindemith cacophonies.

If there appears a new Beethoven or Chaikovsky in world music, it is clear that he is certain to be from tho ranks of Soviet composers, and certainly not from the musical decadence af America, Britain or France.

Only in the Soviet Union the popular means of culture and propaganda, the press and the radio are not used to hammer into the heads of the teachers and listeners the aestbetical standards of cultural trash.
/---/
I can see for myself that the Soviet Union is a new type of society at the very dawn of its development and that the horizons of human progress under Socialism are obviously limitless.

It is a fact that the United States of America, for the time being, produce more automobiles than the Soviet Union.

It is a vastly more important fact that the Soviet Union is developing culturally and economically at a more rapid pace than the United States ever developed even in the boom years of capitalistic growth.

It is a noteworthy fact that the Soviet Union is young healthy and vigorous with a capacity for continuous growth that it is developing, while the United States is confused, decadent, politically rotten, having fallen into the hands of leaders who are determined to lead the nation to ruin repeating step for step the mistakes of Germany. Unless they are stopped in time, all this may lead the United Stales to suicide.

Har någon av er hört om Annabelle Bucar förr, eller rentav läst hennes bok? Vad tror ni att fick henne att hoppa av till Sovjet? Och vad anser ni om hennes skildringar av sitt nya hemland, jämfört med vad Kreml-knuttarna på Flashback i dag berättar?

Den verklighet hon beskriver fanns på riktigt, eller upplevdes finnas kanske är en bättre beskrivning. För många var Stalintidens ideal och samhälle en sorts paradis. Sedan fanns helt andra aspekter av den tiden som många människor inte kände till så mycket om. Samhället var väldigt tudelat kan man säga.

Rent materiellt var det vid den här tiden inte uppenbart att Sovjet hade en kaputt ekonomisk modell. Det var först på 60-talet och framåt som den ekonomiska klyftan mot väst blev väldigt stor.

Jag har inte läst den här boken och uppfattar den inte som så uppenbart intressant. Däremot är det tydligt att man behöver ha haft en väldigt konservativ kultursyn för att kunna hylla den typ av kultur som skapades och främjades under sovjettiden. Inte så att resultatet alltid blev dåligt men den ideologiska styrningen var hård. Många mer ”äventyrliga” kulturskapare lade medvetet band på sig och skrev banala verk i linje med den store ledarens direktiv. Sedan skrev de helt annan musik, böcker eller målade tavlor som aldrig nådde en större publik i samtiden. Om man utan större kunskap tittar på verk från den här tiden är nivån av censur och förtryck inte alltid uppenbar.

Det ska också sägas att liknande beskrivningar av paradis går att hitta från 30-talets Tyskland. För många var modellen med Hitlerjugend och starka ideal något positivt. Även där fanns en baksida eftersom de där sakerna var medel snarare än mål.