Tråden om utlandstjänster för svenskar

Pakistan är alltjämt på plats. I Myanmar är det förvisso krig i norr men allt är lugnt i Yangon och livet där är inte jätteannorlunda jämfört med typ Phnom Penh eller Dhaka (om vi pratar hardships). Islamabad känns heller inte mer hardcore än random indisk stad (vilka inte har hardship-status).

Alla dessa länder måste vara drömstationeringar jämfört med typ Kongo-Kinshasa

Pakistan var stängt en period som sagt. Nu verkar det vara delvis öppet. Det är en rätt normal ordning när säkerhetsproblemen är stora. Det har förekommit islamistiska aktioner riktade mot Sverige och svenskar tidigare med anledning av koranbränningar.

Delhi har haft hardship tidigare iallafall. Jag har för mig att det var nivå tre där. Luftföroreningar och trafik är väl de främsta faktorerna där. Det skiljer sig inte så mycket från Dhaka där dock säkerheten är sämre. Att någon indisk stad inte skulle ha hardship låter konstigt. Jag tror inte att det stämmer.

De jag känner som tjänstgjort i Kinshasa har menat att det är en underskattad plats. Man har begränsad rörelsefrihet men i övrigt ska platsen vara bättre än sitt rykte. Det finns kriminalitet där men inte någon terrorism med siktet inställt på Sverige och svenskar. Det är också en plats där folk pratar franska ordentligt. Är man bra på franska så kan det nog vara trevligt där.

Pakistan höll väl stängt 1 eller 2 veckor, inte så att man flyttade verksamheten eller ens relokaliserade personal.

Ok, köper att indiska städer kan kan hardship på grund av luftföroreningar eller pga att kvinnor inte bör röra sig fritt och på egen hand - men återigen, indiska städer 2024 har Starbucks, Five Guys och det mesta annat som gör västerlänningars tillvaro bekväm. Islamabad är lugnt och tråkigt men på intet sätt ”hardcore”.

Att Kongo skulle vara underskattat vet jag ingenting om men det beror väl på vad man har för ingångsvärde. Våldsamt, farligt, extremt dyrt, oerhört dålig standard (även om man betalar 4500 USD i hyra), obefintligt matscen, världens sämsta infrastruktur (enligt IMF), krig och sjukdomar, och ingenting annat heller som gör livet bekvämt.

I Myanmar (och alla andra hardship-länder) vi diskuterar ovan har man till exempel stort utbud av hemleveranser av mat och liknande (genom Grab) och dessutom billigt och mycket god kvalitet. Den typen av bekvämlighet har man inte i centralafrika

Om du tittar på Swedenabroad idag så kan du notera att det står ”closed” där. Jag har inte luskat i detaljerna men ofta brukar sådant innebära att personalen på plats är begränsad.

Att prata om vad som är hardcore är att missa målet. Olika platser har en kombination av olika utmaningar. Om just ”primitivism” ska vara grejen så tror att Liberia tar förstaplatsen. Där saknas det mesta som hör samman med det moderna samhället. Sedan kan det säkert vara en ok plats ändå, åtminstone om man har rätt personliga förhållanden.

Att Kinshasa skulle vara underskattat är en bild jag fått av de som varit posterade där. Vilken hyra man har spelar ju ingen roll eftersom det täcks av staten. Att det är dyrt spelar ingen roll heller eftersom lönetillägget kompenserar det. Inom Kinshasa kan man åka taxi och göra saker, t.ex. gå på lokala konserter. Röra sig i landet kan man inte göra själv så de förhållandena spelar ingen roll.

På alla stationeringsorter med hög hardship och större säkerhetsproblem finns lokala lösningar som kompenserar det. På ett ställle är det ett privat företag, på ett annat ställe är det en kock som är anställd av ambassaden. Slutresultatet är att din tillvaro som utsänd är hyggligt välordnad och bekväm, även om landet är en extremt rörig plats.

Det står på samma hemsida du hänvisar till att ambassaden är stängd för besökare. Inte att ambassaden stängt ner. Men vet inte om det är samma sak som att personal blivit hemskickad?

Att du svarar att höga hyror och dyra priser inte spelar någon roll eftersom utgifter täcks av staten visar att du missar målet då poängen inte var att det var dyrt - utan att trots att det är hutlöst dyrt så är kvaliteten urusel. I tillägg till det har du ingen fungerande infrastruktur vare sig för tjänster eller någonting annat. Maten är som tidigare nämnt kass och möjligheterna att resa ut ur landet till närliggande intressanta resemål är också högst begränsade och även dessa astronomiskt dyra. Från Yangon och Dhaka kan man flyga till hela Sydostasien med Airasia. Både billigt och snabbt.

Det jag säger är att man HAR ett bekvämare liv om man bor i Asien (med undantag Nordkorea och Kabul?) jämfört med hardship-orterna i Afrika. Därmed sagt är det säkert så som du skriver att det inte är levnadsstandard som ligger till grund för bedömningen, men det borde det vara.

Nej, så långt har du rätt. Som jag tolkar informationen är viss verksamhet (migration) inte igång fullt ut. Inget är dock helt givet och jag har inte undersökt det.

Det är olika hur ens personliga förhållanden ser ut och i vilken omfattning olika saker upplevs ”jobbiga på riktigt” eller inte. Hardshipnivåerna är baserade på en teoretisk bedömning för någon sorts medelperson. I praktiken varierar upplevelserna betydligt mer.

Jag har på riktigt fått höra att Kinshasa var inte särskilt betungande alls och att orter i t.ex. Östeuropa i själva verket skulle vara är sämre. För mig är det en konstig idé men alla lever på olika sätt. I bilden ingår förstås även hardshipresor som också är betalda. Att man skulle resa helt på egen bekostnad är inte sannolikt. Detta har man förstås även på flera platser i Asien. Dock brukar de sämre platserna ha generösare hardshipresor. Det är stor skillnad mellan att enbart kunna ta sig till närmaste lugnare stad och att kunna välja resmål mer fritt.

Du har rimligen rätt i att utbudet av bra restauranger och service allmänt generellt är bättre i Asien än i Afrika. Andra jag känner har klagat just på detta även i mer utvecklade delar av Afrika.

En viktig fråga är vilken rörelsefrihet man rent faktiskt har. På många platser har utsänd personal betydligt mer restriktioner än folk i allmänhet. Att man rent allmänt kan ta sig runt i ett land betyder inte att den utsända personalen kan göra det. Man tvingas välja dyrare resealternativ och bo på särskilda ställen med högre säkerhet.

Jag kan helt ärligt säga att jag är lite skeptisk till Afrika för egen del. Det finns så klart bättre platser där också men Asien, Europa och Latinamerika känns enklare. De flesta som jobbar inom den internationella sektorn har personliga preferenser för någon viss världsdel. Det gör då också att livet där upplevs som mindre betungande för att man helt enkelt trivs i den miljön.

Jag har rent allmänt förstått att det finns väldigt olika sätt att leva utomlands på. I vissa fall är det mest jobbet som är utomlands. Den lediga tiden umgås man med andra svenskar (och deras ev. familjer), tittar på SVT och läser svenska böcker. I andra fall gifter man sig med någon från det andra landet, är ingift i en stor släkt och helt uppslukad av den lokala kulturen. Detta var nu två extremer men i praktiken förekommer båda dessa varianter och allt däremellan.

Om man lever utomlands i andra former än att just ha en statlig utlandstjänst så är man sannolikt mer integrerad, även på platser där de med statliga utlandstjänster är förhindrade att vara det.

Om jag förstår rätt så placeras länder i hardship 1-4 där 1 är lägst och 4 högst. Tillfälligt kan länder där det till exempel bryter ut krig tilldelas hardship 5.

Vilka är då länderna i hardship 4, vart kan man läsa mer om detta?

Det har tidigare sagts Kongo-Kinshasa, Liberia men vilka fler? Irak och Afghanistan blev 5 men där är ju kanslierna stängda. Hörde att Rwanda är 2 så övriga Afrika tycks ganska lågt