Varför försvinner depression vid koncentration?

En depression är ju inte samma sak som att vara ledsen så att man kan företa sig saker en del stunder och till och med skratta och delta i aktiviteter betyder inte att depressionen är borta.

håller med dig

Tror inte TS menar att depressionen skulle vara "borta" som i att du är permanent botad. Vi pratar om att du i korta perioder kan koncentrera dig eller fokusera på annat och på så vis "glömma" att du mår dåligt, har problem eller vad som än tynger dig.

Detta är givetvis tillfälligt då du faller tillbaka till ditt sk. default-mode när koncentrationen bryts.
Det är bara ett intressant fenomen i sig och att det finns vetenskap bakom dessa lägen - dvs ditt koncentrerade-jag och ditt default-jag.

Depressionen (psykisk smärta) existerar lika lite som den fysisksa smärtan.

Jag har inte varit i en djup depression, men däremot i en måttlig. Det var då likadant för mig, att arbetsuppgifter där jag typ var tvungen att fokusera på något annat av omedelbarthetskrav, som att tala i telefon eller hålla i ett föredrag. När jag gjorde sånt kom inte mina depressiva känslor över mig.

Däremot om jag satt på kontoret med en uppgift som skulle göras under veckan: idag, imorgon eller onsdag, när jag hade sådana uppgifter så vandrade mina tankar lätt iväg till mina egna personliga och mer existensiella bekymmer. Jag antar att det är så att koncentrationsuppgifter tar fokus från grubblandet.

Min psykolog uppmanade mig att typ träna och att också göra diverse mindfullnessövningar. De övningarna syftade till att man typ skulle fokusera på ljud av olika slag i en ljuduppspelning för att vara i nuet istället för det förflutna eller framtiden.

Grejen är att jag tror att depressioner bara till en del är kemiska. Därför upplever jag att sådana där övningar man får göra är i stort värdelösa. Visst, just när du gör dem, kanske du fokuserar på det där tramset. Men sen när du inte gör det tänker du på verkliga livsproblem.

Med antidepressiva mediciner, då slår man typ av sina känslor. Har ätit sådana. Det blir ungefär så, att man känner samma känslor som tidigare, men de är liksom avtrubbade. Man är varken glad eller ledsen. Man är bara. Därför älskar typ vården att skriva ut antidepressiva. Inte för att de löser något i ens liv, men för att många kan typ sköta sitt jobb, när man går runt i tillvaron som en zombie som inte bryr sig något egentligen om vad man gör. Det är ungefär det en arbetsgivare vill ha av en. Att man ganska håglöst gör sina uppgifter och sedan går hem.

Grejen är att jag slutade att äta de antidepressiva medicinera ändå, eftersom det ju inte är ett liv egentligen. Det är ett liv i den meningen att man typ gör sitt jobb och är en god samhällsmedborgare. Likafullt är ju det livet typ helt meningslöst och värdelöst för en själv.

Jag kan säga att jag känner precis samma uppgivenhet och tänker likadant nu som jag gjorde då jag var som mest deprimerad. Jag vet varför jag var det och jag vet varför jag periodvis, när jag är ensam, mår dåligt. Dock går det inte med terapi att komma någonstans. Jag har dock inte kapacitet att bryta mig ur min livssituation.

Som idag då jag umgåtts med mina anhöriga och firat jul. För min del är det liksom ingenting jag bryr mig om ett skit, jag är bara här för deras skull. Det är som att spela typ den hundrade uppsättningen av en pjäs man redan är klar med och vill avsluta och sedan gå vidare.

Mitt liv är typ helt värdelöst. Jag arbetar, tränar lite, pratar med vänner och super lite håglöst då och då. Det enda jag egentligen vill är att träffa en tjej och kanske om något år skaffa barn och familj. Men jag kan inte träffa någon tjej, jag misslyckas med det igen och igen.

Så efter en kväll som denna, så känner jag som vanligt att det vore skönt att vara död. När jag pratar med folk om självmord, säger de att så ska man inte säga, att folk bryr sig om mig. Ja, kanske på det viset som syskon, föräldrar, kompisar och kollegor. Men jag är trött på att bara vara de sakerna. Jag känner noll entusiasm över mitt liv, som jag tror kommer bestå ungefär som det är nu, för alltid.

Typ enda anledningen att jag drar mig för att ta mitt liv är att det skulle göra min mamma så ledsen. Min pappa, mina syskon och alla andra - de tror jag inte skulle bli så knäckta av det då jag inte är särskilt viktig i deras liv. Jag värderar inte heller mitt liv så högt då det i nuvarande form är som det alltid varit och jag får i stort sett inte ut ett skit av att leva ett eller två år till. Längtar mer och mer bara efter ett slut på den här grådassiga tillvaron och förstår egentligen inte varför det inte går att planera ett självmord som är smärtfritt med någon läkare. Förstår inte varför de vill göra en till en zombie som lever en zombietillvaro på antidepressiva egentligen. Vad är meningen med en sådan existens?

För det bryter det som till stor del vidmakthåller det depressiva, dvs. självfokusering och grubblerier. För de med depression, kan ältande/oro, det som de med depression tänker är lösningen faktiskt vara det som ironiskt nog vidmakthåller det hela, leder självfallet sedan till diverse beteenden såsom exempelvis isolering, osv. Vi har ju tankar om tankar, dvs. metaföreställningar som styr dessa processer, som styr vår uppmärksamhet, att t.ex. vara extra vaksam på nedstämdhetskänslor och älta dessa ännu mer, att älta över situationen för att hitta svar och komma ur det, hitta "lösningen" till depressionen som i själva verket gör en mer depressiv för det blir ett ältande och leder sällan till något konstruktivt, men när man är depressiv är man inte så medveten om att man grubblar. Så att koncentrera sig på annat blir ju ett bryt från allt detta. Om ni tänker efter så är oftast ett inåtfokus oftast associerat med psykisk ohälsa, vare sig det handlar om dep, social ångest eller panikångest.

Samadhi kallas tillståndet av absolut koncentration eller meditation. Man mår så bra så vissa blir "beroende".

Samadhi junkies.

En naturlig drog

https://en.wikipedia.org/wiki/Samadhi


Ditt ego som gör dig deprimerad kommer försöka sabotera och intala "dig" att detta är flum m.m.
Depressonen måste ju existera. Trots att smärtan i foten inte finns så gör den psykiska smärtan det, säger egot.

Du menar inte stark fokusering och adrenalin? Det var en person som var deprimerad och bestämde sig för att göra något drastiskt så han åkte till Jungelområde och levde med befolkningen. Han var tvungen att vara på spänn hela tiden för att farliga djur kunde anfalla. Han var inte deprimerad alls under tiden han var där. Har med fight or flight att göra.

Vi är gjorda för att använda kroppen och vara fysiskt aktiva, inte sitta hemma och älta och tänka för mycket.

Fet like på den. Människan är inte gjord för dagens samhälle med all onödig dötid som vi har.