Film används för att filma i extremt ljus vid raketuppskjutning

Nyligen i samband med Space-X senaste bravader, såg jag ett YouTube-klipp där det visade sig att man på både Nasa och SpaceX fortfarande använder höghastighetskameror med film för att spela in raketuppskjutningar. Det handlar om de kameror på olika avstånd som tekniker kan studera efteråt så att allt har fungerat som det ska etc.
Men där sades det att det är mer eller mindre omöjligt med digital utrustning att närfilma raketmotorerna eftersom allting bara blir överexponerat och kritvitt, medan film kan klara den uppgiften.

Kan någon med hyfsat lekmannamässigt språk förklara vad det är som gör att digital registrering av ljus inte tycks gå att reglera på samma sätt? Det var rätt intressant och jag hade ingen aning om att det fortfarande används film i sådana sammanhang. Det måste dessutom gå åt en del, för det handlar om ett ganska stort antal höghastighetskameror vid varje uppskjutning; det nämndes flera hundra frames-per-second i en del fall.

Jag kan tänka mig att det har att göra med hur långsamt det går att få ut data ur en sensor. Med film är det mycket enklare: exponera filmen för ljuset så är "jobbet" gjort och du kan mata fram nästa filmruta. Med högkänslig film tror jag att det går avsevärt snabbare att exponera filmen och mata fram nästa filmruta än att läsa ut datan ur en sensor. Framför allt om du vill ha hög upplösning på datan.

De använder så klart en massa olika slags kameror samtidigt, för ingen är bra på allt.
Analog film har ett väldigt stort dynamiskt område, medans digitala kameror snabbt blir bara helt svart eller helt vitt.
Antagligen vill de kunna se allt, för att avgöra om det blev rätt vid uppskjutningen.