Citat:
Jag skrev ju att det egentligen inte handlar så mycket om förståelse och omtänksamhet i någon medmänsklig mening (för den besitter du ju inte ändå!) utan att det handlar om HUR man EGENTLIGEN skall arbeta med sådana här barn, och VAD som ger bäst effekt, för att det skall fungera både under tiden för straffet, men framförallt tiden efter. För detta är ju inte bara barn (vilket bara i sig är komplicerat och kräver särskilda insatser), utan det är också "inte vilka barn som helst". Vi snackar ju om barn med diagnoser/funktionsnedsättningar, med psykisk ohälsa, med missbruksproblematik - och som levt i ett totalt dysfunktionellt och destruktivt sammanhang med kanske bristande föräldraskap, trångboddhet, bevittnande av våld, ingen skolgång osv. Att då tro/tycka att denna gruppen bara skall låsas in, och dessutom under oöverskådlig tid, är ju bara korkat.
För du måste ju förstå att det som dessa barn behöver är STABILITET. Dom behöver komma tillbaks till/komma igång med rutiner och struktur (sömn, måltider, hålltider), man behöver komma bort från missbruket, man behöver komma igång med skolgången osv. Därefter behöver man givetvis relevanta motivations- och behandlingsprogram, för att inte tala om vård/stöd för sin funktionsnedsättning, psykiska ohälsa och/eller missbruksproblematik. Men man behöver också fortsatt kontakt med de prosociala kontakterna man har på utsidan (t ex familj, släkt, vänner, skola och allt annat som kan tänkas vara till trygghet för barnet). Med andra ord så behöver dom INTE "lika hård behandling som dom vuxna", "lika långa straff som de vuxna", "skylla sig själva", "lida för det", "skrämmas", "mer disciplin", "undervisning i hur det går för de tonåriga förbrytarna" och alla andra citat jag kan hitta från dig här i tråden!
För du måste ju förstå att det som dessa barn behöver är STABILITET. Dom behöver komma tillbaks till/komma igång med rutiner och struktur (sömn, måltider, hålltider), man behöver komma bort från missbruket, man behöver komma igång med skolgången osv. Därefter behöver man givetvis relevanta motivations- och behandlingsprogram, för att inte tala om vård/stöd för sin funktionsnedsättning, psykiska ohälsa och/eller missbruksproblematik. Men man behöver också fortsatt kontakt med de prosociala kontakterna man har på utsidan (t ex familj, släkt, vänner, skola och allt annat som kan tänkas vara till trygghet för barnet). Med andra ord så behöver dom INTE "lika hård behandling som dom vuxna", "lika långa straff som de vuxna", "skylla sig själva", "lida för det", "skrämmas", "mer disciplin", "undervisning i hur det går för de tonåriga förbrytarna" och alla andra citat jag kan hitta från dig här i tråden!
Varför fattar du inte att hårda tag är det enda som envisa unga kriminella fattar?
Titta på slutresultatet av Sveriges godhetspundande.
