Citat:
Härligt att höra att du inte har stängt dörren helt, då gäller det "bara" att hitta rätt. Det är lite klurigt för det ser så olika ut beroende på region och kommun. Det jag skriver nu baseras mestadels på hur det ser ut här där jag befinner mig.
Beroendevården har två huvudmän, kommunen och regionen. Kommunen står för den psykosociala behandlingen och beroendevården för den medicinska biten, här sitter alla tillsammans vilket är en stor fördel eftersom det möjliggör samverkan på ett helt annat sätt än i kommuner där de sitter på varsitt håll. De flesta kommuner har några få samtal på service där ingenting dokumenteras vilket skulle kunna vara ett alternativ att få lite råd och stöd. Det som händer är att man efter ca 3-5 samtal behöver ha ett biståndsbeslut från socialkontoret vilket man måste ansöka om. Det kan dock komma att ändras iom att nya socialtjänstlagen planeras att träda i kraft i juli, då ska man kunna få mer hjälp på service. Får du ett bistånd så journalförs det i socialens journalsystem och det kan ingen annan komma åt.
Går du däremot till regionens beroendevård så journalförs det i din patientjournal. Där kan andra vårdgivare se att du har en kontakt med en beroendemottagning men anteckningarna är spärrade så ingen får läsa dem utan ditt samtycke och utan att ni har en vårdrelation.
Här kommer det större problemet, det är att varken regionsidan eller kommunen jobbar med regelrätt terapi. Kommunen jobbar mer med insatser direkt kopplade till missbruk/beroende. Har man tur kan man komma till någon som ändå har en grundläggande psykoterapi-utbildning men trots det får man inte jobba med terapi inom kommunen. Sen kan man alltid diskutera vad skillnaden är. När jag jobbade inom kommunen så var det självklart för mig att använda hela min kompetens oavsett vad det kallades. På regionsidan erbjöd man viss terapi men det berodde på vad det fanns för kompetens, det är inget som ligger i något avtal att man ska erbjuda det. Det här innebar ju såklart att man behövde bli nykter/drogfri innan man hade en minsta chans att komma till psykiatrin. Precis detta är anledningen till att jag valde att inte vara kvar inom den kommunala/regionala beroendevården.
Sen kanske det är så att det räcker för dig att bara få prata om det som varit, för vissa gör det det och då funkar kommunens öppenvård bra.
Du skriver att du funderat på att skicka egenremiss till psykiatrin. Det kan du såklart göra, men om dom får för sig att ta ett drogtest på dig är risken stor att du skickas till beroendevården.
Ett tredje alternativ är ju såklart att söka sig privat men då handlar det naturligtvis om vad du har för ekonomiska förutsättningar.
Jag tycker det är jättesvårt att råda dig i detta. Ett alternativ är ju att gå på ett informationssamtal på kommunens öppenvård och se vad de skulle kunna hjälpa till med, det kan ju se annorlunda ut där du befinner dig.
När det gäller din andra fråga, om jag anser att man måste vara helt drogfri för att påbörja en terapi. Nej det tycker jag inte. När jag gick min utbildning i prolonged exposure (PTSD-behandling) så fick jag till mig att det är bättre att påbörja en behandling än inte. Det som var viktigt var att ha en överenskommelse att inte ta något innan behandlingen som dämpar känslorna och likaså inte ta något på några timmar efteråt. Det finns t.ex en metod som heter cope som är kombinerad återfallsprevention och PTSD-behandling, där behöver man inte vara helt drogfri. Sedan är det klart att man ändå strävar till att få bort drogerna.
Det här synsättet känns hyfsat nytt, jag tror att många fortfarande hävdar att det inte är någon idé att påbörja behandling om man går på droger, ffa benso.
Du behöver inte tacka, jag är bara glad att kunna hjälpa till
fortsätt fråga om du vill!
Beroendevården har två huvudmän, kommunen och regionen. Kommunen står för den psykosociala behandlingen och beroendevården för den medicinska biten, här sitter alla tillsammans vilket är en stor fördel eftersom det möjliggör samverkan på ett helt annat sätt än i kommuner där de sitter på varsitt håll. De flesta kommuner har några få samtal på service där ingenting dokumenteras vilket skulle kunna vara ett alternativ att få lite råd och stöd. Det som händer är att man efter ca 3-5 samtal behöver ha ett biståndsbeslut från socialkontoret vilket man måste ansöka om. Det kan dock komma att ändras iom att nya socialtjänstlagen planeras att träda i kraft i juli, då ska man kunna få mer hjälp på service. Får du ett bistånd så journalförs det i socialens journalsystem och det kan ingen annan komma åt.
Går du däremot till regionens beroendevård så journalförs det i din patientjournal. Där kan andra vårdgivare se att du har en kontakt med en beroendemottagning men anteckningarna är spärrade så ingen får läsa dem utan ditt samtycke och utan att ni har en vårdrelation.
Här kommer det större problemet, det är att varken regionsidan eller kommunen jobbar med regelrätt terapi. Kommunen jobbar mer med insatser direkt kopplade till missbruk/beroende. Har man tur kan man komma till någon som ändå har en grundläggande psykoterapi-utbildning men trots det får man inte jobba med terapi inom kommunen. Sen kan man alltid diskutera vad skillnaden är. När jag jobbade inom kommunen så var det självklart för mig att använda hela min kompetens oavsett vad det kallades. På regionsidan erbjöd man viss terapi men det berodde på vad det fanns för kompetens, det är inget som ligger i något avtal att man ska erbjuda det. Det här innebar ju såklart att man behövde bli nykter/drogfri innan man hade en minsta chans att komma till psykiatrin. Precis detta är anledningen till att jag valde att inte vara kvar inom den kommunala/regionala beroendevården.
Sen kanske det är så att det räcker för dig att bara få prata om det som varit, för vissa gör det det och då funkar kommunens öppenvård bra.
Du skriver att du funderat på att skicka egenremiss till psykiatrin. Det kan du såklart göra, men om dom får för sig att ta ett drogtest på dig är risken stor att du skickas till beroendevården.
Ett tredje alternativ är ju såklart att söka sig privat men då handlar det naturligtvis om vad du har för ekonomiska förutsättningar.
Jag tycker det är jättesvårt att råda dig i detta. Ett alternativ är ju att gå på ett informationssamtal på kommunens öppenvård och se vad de skulle kunna hjälpa till med, det kan ju se annorlunda ut där du befinner dig.
När det gäller din andra fråga, om jag anser att man måste vara helt drogfri för att påbörja en terapi. Nej det tycker jag inte. När jag gick min utbildning i prolonged exposure (PTSD-behandling) så fick jag till mig att det är bättre att påbörja en behandling än inte. Det som var viktigt var att ha en överenskommelse att inte ta något innan behandlingen som dämpar känslorna och likaså inte ta något på några timmar efteråt. Det finns t.ex en metod som heter cope som är kombinerad återfallsprevention och PTSD-behandling, där behöver man inte vara helt drogfri. Sedan är det klart att man ändå strävar till att få bort drogerna.
Det här synsättet känns hyfsat nytt, jag tror att många fortfarande hävdar att det inte är någon idé att påbörja behandling om man går på droger, ffa benso.
Du behöver inte tacka, jag är bara glad att kunna hjälpa till
fortsätt fråga om du vill!Du har gett mig mycket att tänka på! Vet att jag inte skulle tacka men gör det ändå! Kan skicka PM kring vart jag håller till så kanske du kan svara bättre där, men baserat på vad du skriver så verkar någon form av informationssamtal och rådgivning vara ett bra första steg att ta, helst ett där inga anteckningar förs utan bara för att som du skriver få råd kring vart jag ska vända mig. Min tanke om egenremiss till vuxenpsyk är mest för att reda ut varför jag haft sådana problem med ångest alla dessa år och inte för att de ska skriva ut mer SSRI eller andra preparat så man fastnar i den djungeln istället, men de lär väl komma fram till samma sak som vi redan skrivit om; min brors cancerdiagnos och hela det traumat man levt med tills hans död och min förälder som var läkemedelsberoende samt mitt missbruk i tonåren/nu som vuxen.
Är djupt skeptisk till just SSRI och psykofarmaka då det mest känns som ett sätt för läkemedelsbolagen att lura in en i ett livslångt beroende av de preparaten istället för att genom terapi och samtal gå till roten av problemet. Men är ju såklart ingen expert där och många hävdar ju att det räddat deras liv så vad vet jag. Dock har jag sett släktingar som efter kontakt med vuxenpsyk blivit söndermedicinerade med allt möjligt och där läkare/psykiatriker byts ut och ändrar mediciner och diagnoser plötsligt vilket medfört stort lidande där.
