Orkar inte leva i samhället.

Ni som tänker för er själva, och ni som väljer att inte göra det, hur överlever ni? Det känns som om jag snart har dragit mitt sista strå.

Livet i moderna Sverige har brister, men är ändå så oändligt mycket bättre än det varit tidigare eller hur det är på annat håll. Man får ta det onda med det goda.

Lycka till!

Exakt vad har blivit bättre i Sverige dem senaste 20 åren menar du?

Överlevnadschanserna i cancer, utbudet av shawarma och kollektivavtalens avsättningar till tjänstepension. Mobiltelefonerna är ganska mycket coolare nu också.

Ok,kan hålla med om det mesta,dock är "mobiltelefoner" 1000 0000 00000 fånger sämre för folket än tidigare.

Mitt svar var snabbt och inte helt seriöst. Men backar man 35 år, så är det en bättre horisont att jämföra.
Men det beror ju såklart på vad man anser är ett bra samhälle.

Vill man att kommersiell radio ska vara förbjuden, ha marginalskatter på uppemot 102% (googla "Pomperipossa"), och anser att teknisk utveckling alltid är av ondo så är ju Sverige anno 1988 drömmen.

Det finns mycket som är skit nu, men vi har aldrig varit så fria från sociala konstuktioner och tvång som nu. Det ekonomiska tvånget att försörja sig själv har alltid funnits och är inte hårdare nu. Sociala tvång att ha en viss frisyr eller vissa kläder var hårdare förr.
Alla klagar på inflationen, men maten var dyrare förr: https://via.tt.se/pressmeddelande/34...235444&lang=sv

Musiken var dock bättre förr!

Existensiell ångest har alltid funnits. Folk har i alla tider sökt meningen i ett upplevt falsk varande. TS är inte unik, och har inte funnit unik upplysning. TS behöver släppa sargen, bli buddhist och foka på att lukta på blommorna, göka me brudarna, frossa i pizza och leva livet genom att uppleva och upptäcka livet.

"Alla föds som original, dom flesta dör som kopior"



Hänger så lite som möjligt med akademiker och så mycket som möjligt i wt-kretsar och om man får möjlighet med folk i överklassen.

Det är medelklassen (akademikerna) som äter upp din själ. Byt umgänge.

Själva livet är vackert, men samhället är inte det. Samhället är som en skugga över livet, något som slukar ljuset från våra själar. Vi har byggt en värld där människor arbetar för en känslokall maskin som producerar papper och siffror, symboler som egentligen saknar värde. En illusion. Vi bär masker för att passa in och många av oss har glömt av att dom bär den och identifierar sig med roller som andra har satt upp åt oss.

Människor i maktpositioner låtsas att de vet mer än oss andra, men i själva verket är de ofta lika vilsna som någon utan hem. Kanske till och med mer. Hela den här strukturen är byggd på falskhet, och ju bättre du är på att spela din roll, desto större framgång kan du förvänta dig. Att se falska människor vinna har blivit vardag, medans genuina segrare känns som mirakel.

Men hur ska man kunna leva ett normalt liv när man ser igenom hela fasaden, till och med sin egen? Hur ska man orka fortsätta spela rollen när man är medveten om att det är just en roll? För mig fallerar det hela tiden och att försöka blunda leder bara till att jag möter min egen blick i spegeln med ett enormt självförakt. Att leva ett liv som inte är autentiskt känns värre än döden. Hellre död i frid än en vandrande död i helvetet.

Jag hade hellre jagat i skogen för att överleva dagen, för där finns något äkta. Det här… det här är bara en konstruktion av torra människor som försöker känna kontroll i en värld som är oförutsägbar och oförklarlig. Där man försöker känna sig stor och betydelsefull i ett sandkorn som snurrar i ett oändligt vakum.

När ska vi inse att vi är bättre än det här och när ska människor med genuina intentioner segra?

Ni som tänker för er själva, och ni som väljer att inte göra det, hur överlever ni? Det känns som om jag snart har dragit mitt sista strå.