När jag var 14 så gick jag på en fest. En kille som jag gillade var där. Hade sex med honom, första gången jag hade sex. Efteråt så kommer hans vänner och säger att dom ska ha sex med mig också. Säger att jag inte vill men det bryr dom sig inte om, blev oförmögen att ens röra på mig när jag insåg vad som var på väg att hända. Dom hade sex med mig mot min vilja i nästan en timme.
Sen några år senare är jag i ett förhållande med en man. Ligger och sover och blir väckt av honom för han vill ha sex. Säger nej, jag vill sova. Somnar om och vaknar sedan av att han penetrerar mig, säger till han att sluta, han säger att det kommer att gå snabbt medans fortsätter tills han får utlösning i mig.
Sen blev jag utsatt flera gånger när jag var inlagd pga jag var självmordsbenägen. Av en vårdare på avdelningen. Första gången tog han mig på brösten, andra gången kom han in när jag duschade och jag inte fick låsa efter mig, han använde sina fingrar på mig, tredje gången så tvingade han mig att ge honom oralsex, fjärde gången så hade jag fått lugnande när han penetrerar mig vaginalt med sin penis.
Innan allt detta hände så var min dröm att bli sjuksköterska, som min mamma är. Jag hade så många planer och drömmar.
Nu är jag 23, klarade knappt av att gå klart skolan. Har bedömts vara oförmögen att jobba pga mitt mående, har aktivitetsersättning sen jag slutade skolan. Allt jag ville och drömde när jag var yngre har gått i kras.
Nästan varje dag vaknar jag med ett tryck över bröstkorgen, klumpkänsla i halsen. Händer att jag spyr pga ångest. Klarar inte av att någon rör mig utan att jag vill det, särskilt inte män. Klarar inte av att bli kramad. Vaknar skrikande i panik när jag drömmer om det som hänt. Lämnar knappt lägenheten, gör jag det så är det oftast för att handla mat sent på kvällen när det inte är något folk i affären. Att ha sex är ofta problematiskt.
Har försökt gå i terapi men det har inte hjälpt eller så har det som nu blivit avbrutet pga personal slutat.
Två gånger har jag tänkt begå självmord, första gången genom överdosering, det gick inte så bra för min vän ringde till 112. Andra gången så var jag ute och gick när jag hamnade vid en tågstation, satt där och kollade när tåg anlände och avgick i ca 2 timmar sen bestämde jag mig för att jag skulle hoppa framför nästa tåg som kommer. När nästa tåg kom så blev jag stoppad av någon som slet tag i mig och drog ner mig på marken och höll fast mig, sen hamnade jag på piva efter att polisen kom och hämtade mig.
Ett tag så drack jag rätt så mycket alkohol men jag slutade med det pga jag gjorde dumma saker när jag var påverkad, det som fick mig att sluta var att jag hade sex helt oskyddat och vaknade dagen efter, livrädd att bli gravid.
Testat röka cannabis men det gav mig riktigt dålig ångest.
Testat ta xanor vid ett tillfälle, det funkade, ångesten försvann, känslan var ungefär som att kunna andas igen när man haft svårt för det. Men dom vill inte skriva ut något sånt.
Tar 100 mg sertralin varje dag, har blivit lite bättre av det pga det minskat ångesten någorlunda men det har också påverkat andra känslor med. Var mycket sämre innan sertralin, brukade skada mig själv men det gör jag inte längre.
Går det ens få ett fungerande liv efter att ha varit med om det jag varit med om? Eller kommer det alltid att vara så här?
Sen några år senare är jag i ett förhållande med en man. Ligger och sover och blir väckt av honom för han vill ha sex. Säger nej, jag vill sova. Somnar om och vaknar sedan av att han penetrerar mig, säger till han att sluta, han säger att det kommer att gå snabbt medans fortsätter tills han får utlösning i mig.
Sen blev jag utsatt flera gånger när jag var inlagd pga jag var självmordsbenägen. Av en vårdare på avdelningen. Första gången tog han mig på brösten, andra gången kom han in när jag duschade och jag inte fick låsa efter mig, han använde sina fingrar på mig, tredje gången så tvingade han mig att ge honom oralsex, fjärde gången så hade jag fått lugnande när han penetrerar mig vaginalt med sin penis.
Innan allt detta hände så var min dröm att bli sjuksköterska, som min mamma är. Jag hade så många planer och drömmar.
Nu är jag 23, klarade knappt av att gå klart skolan. Har bedömts vara oförmögen att jobba pga mitt mående, har aktivitetsersättning sen jag slutade skolan. Allt jag ville och drömde när jag var yngre har gått i kras.
Nästan varje dag vaknar jag med ett tryck över bröstkorgen, klumpkänsla i halsen. Händer att jag spyr pga ångest. Klarar inte av att någon rör mig utan att jag vill det, särskilt inte män. Klarar inte av att bli kramad. Vaknar skrikande i panik när jag drömmer om det som hänt. Lämnar knappt lägenheten, gör jag det så är det oftast för att handla mat sent på kvällen när det inte är något folk i affären. Att ha sex är ofta problematiskt.
Har försökt gå i terapi men det har inte hjälpt eller så har det som nu blivit avbrutet pga personal slutat.
Två gånger har jag tänkt begå självmord, första gången genom överdosering, det gick inte så bra för min vän ringde till 112. Andra gången så var jag ute och gick när jag hamnade vid en tågstation, satt där och kollade när tåg anlände och avgick i ca 2 timmar sen bestämde jag mig för att jag skulle hoppa framför nästa tåg som kommer. När nästa tåg kom så blev jag stoppad av någon som slet tag i mig och drog ner mig på marken och höll fast mig, sen hamnade jag på piva efter att polisen kom och hämtade mig.
Ett tag så drack jag rätt så mycket alkohol men jag slutade med det pga jag gjorde dumma saker när jag var påverkad, det som fick mig att sluta var att jag hade sex helt oskyddat och vaknade dagen efter, livrädd att bli gravid.
Testat röka cannabis men det gav mig riktigt dålig ångest.
Testat ta xanor vid ett tillfälle, det funkade, ångesten försvann, känslan var ungefär som att kunna andas igen när man haft svårt för det. Men dom vill inte skriva ut något sånt.
Tar 100 mg sertralin varje dag, har blivit lite bättre av det pga det minskat ångesten någorlunda men det har också påverkat andra känslor med. Var mycket sämre innan sertralin, brukade skada mig själv men det gör jag inte längre.
Går det ens få ett fungerande liv efter att ha varit med om det jag varit med om? Eller kommer det alltid att vara så här?
