Är Linda Bondestam konservatismens framtidshopp? Och konservativa barnböcker allmänt

Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok har år 2024 tilldelats den finlandssvenska författarinnan Linda Bondestam för bilderboken Chop Chop. En tapper jordbos berättelse. Jag har inte läst den, men beskrivningen får den att låta som konservativ satir riktad mot realliberal och teknokratisk avhumanisering.

Det är sent på jorden. Men Chop Chop har fullt upp: Leverera paket, hugga träd, klippa hår. Stå vid löpande band i hönsfabriken. Sköta barn. Röja minor. Alla jobb delas ut med chefens jäktade ord: Raska på, chop chop!

”Chop Chop, det är väl jag det”, tänker den lilla roboten.

Chop Chop programmeras att göra allt. Tempot rusar uppåt - Chop Chop levererar. Chop Chop gör alltid sitt bästa. Men det räcker aldrig. Då blir det sparkis. Och nytt jobb-jobb.

Chop Chop sover inte. Chop Chop äter inte. Chop Chop tar aldrig kaffepaus. Människor blir trasiga och trötta. Ont i hjärtat, ont i själen. Chop Chop är aldrig sjuk. Men Chop Chop har hört ryktas: en gång byggde människorna själva katedraler. Bibliotek. Symfonier. Pyramider.

Chop Chop. En tapper jordbos berättelse är den fjärde bilderboken där Linda Bondestam står för både bild och text. Här varvas en dos civilisationskritik med humor och vemod. Vad händer med världen när hjulen rullar på i turbofart? Vad sysslar vi människor med egentligen?

Det är möjligt att man får ett annat intryck när man läser själva boken, men det här låter som civilisationskritik från höger, avsiktligt eller ej. Här verkar inte ojämlikhet vara det stora problemet med dagens utvecklingskurva - tvärtom rör vi oss mot det automatiserade samhälle som Karl Marx gjorde till sin utopi, som Kjell Höglund besjöng under sin marxistiska fas och som t.ex. Aaron Bastani har försökt att nylansera i senare tid. Problemet är snarare att folk slutar att fatta grejen med katedraler och symfonier. Det är mer Konrad Lorenz än Allt åt alla.

Beskrivningen är även tydligt kodad för svenska medelklassföräldrar genom Ekelöf-anspelningen, så det finns ett försök att fånga den klass som både är kapitalismens största förlorare och den samhällsgrupp som har störst revolutionär potential. Jag kan inte tänka mig att boken skrevs med en medveten sådan tanke, men det spelar ingen roll om det ändå blir effekten. Ansatsen blir mer lovande än Pixars i den annars snarlika Wall-e, som tyvärr aldrig lyckades nå över den amerikanska kommersens vinstmaximerande målgruppstänk (vilket inte bara berodde på en hög budget som måste tjänas in).

Här är ett samtal med Linda Bondestam om Chop Chop arrangerat av Svenska kyrkan: https://www.youtube.com/watch?v=Aozm73MGYCQ

En viktig förveckling i boken är enligt samtalet att barnskötseln överlåts åt robotar. Det påminner också om Ekelöfs post-vänsterism i Till de folkhemske.

Slutet som de avslöjar låter dock mer rousseauanskt än sant anti-teknokratiskt från höger - vilket man också kan säga om Ekelöfs brytning med myrdalismen. Och jag kan inte låta bli att se en parallell till den sant konservativa romanen Jag kommer vara här i solsken och i skugga av Christian Kracht. Den senare är ren satir och driver med 1800- och 1900-talens framstegsideologier - men slutet där den svarta huvudpersonen flyttar tillbaka till träden i Afrika är också satir över hoppet om att industri- eller finanssamhället ska ge vika för en rousseauansk lustgård. Det kan finnas en inbyggd brist här som barn kan ha överseende med men som bäddar för svartsyn i vuxen ålder.

Är barnböcker som den här ändå hoppet för konservatismens framtid och återväxt? De kan åtminstone väcka ett positivt patos.

Vilka andra barnböcker med konservativa teman kan ni rekommendera? Babar är t.ex. skamlöst rojalistisk, med noblesse oblige-tema snarare än ansvarslösa prinsessfantasier. Struwwelpeter/Pelle Snusk är en oumbärlig klassiker med bilder som sätter sig för livet. Många klassiska pojkboksförfattare var höger: Jules Verne, Karl May m.fl.

Man får väl lov att läsa något av författaren, innan man uttalar sig om eventuella konservativa drag. Emellertid behövs det konservativa barn- och ungdomsboksförfattare. Sådana äldre som W.E. Johns, som bl a skrev om Biggles och Worrals, är väl helt bannlysta numera, liksom Louis de Geer (Singleton-böckerna) och pseudonymen Carolyn Keene (Kitty-böckerna). Dessa var så konservativt uppbyggliga, att 68-vänstern inom skolor och bibliotek nog magasinerat dessa djupt i underjorden.

Intressant nog är J.K. Rowling betydligt mera konservativ än hon själv inser, och Harry Potter-böckerna är bitvis tämligen uppbyggliga som konservativ litteratur. Så, har Rowling också hamnat i skottgluggen för woke-vänsterns beskjutningar.

Hur Fan får du det till konservatism är ju frågan.

Låter som den stackars proletären Chop Chop får jobba som en slav åt någon empatistörd fabrikör.


Hade kunnat skrivas på 70talet och getts ut av LO.

Du hakar upp dig på att huvudpersonen är en robot men missar totalt allegorin.

Allegorin, just det. Är inte helt säker på att barn förstår riktigt att djur/robotar är något annat än människor, därmed att en barnbok inte vill nödvändigtvis säga något om automatiseringen i sig, utan snarare allegoriskt skriver om en robot istället för en människa för att visa hur kapitalismen är omänsklig i sina förväntningar på proletärer. Marxistisk alienation av arbetaren och produkten som han är med och producerar och allt det där.

Teknologikritiska barnböcker behövs dock, skulle gärna vilja ha skräckhistorier om vad som händer med homo mobilis år 2024 åt små barn, innan de själva förvandlas till homo mobilis.

Det står att roboten inte blir utnyttjad eller sliten som människor. Det är alltså inte en allegori och roboten är just en robot, inte en mänsklig proletär. Det är inte arbete som är alienerande här, utan överlastningen till robotar: avhumaniseringen av arbete.

Det blir i praktiken en marxistisk utopi som behandlas som en dystopi. Jag tror inte boken är avsedd som ideologisk, men definitivt civilisationskritisk, och det är en civilisationskritik som går stick i stäv med såväl marxism som liberalism.

Dock är den möjlig att kombinera med en rousseauansk, naivt primitivistisk vänster, så länge den är för ung och ogenomtänkt för att börja spränga flygplan och skicka brevbomber till forskare. Det är isåfall något av en chansning. Ett barn som dras in i det här synsättet, och håller fast vid det, kommer förr eller senare att bli för vuxet för att tro på naiva lösningar (enligt författarsamtalet slutar Chop Chop närmast med ett mirakel). Alternativen är då att röra sig åt höger eller att säcka ihop och bli arg på världen. Det senare är förstås värdelöst.

Jag tänker att all teknologiskepsism kan räknas som naiv ifall man förbiser geopolitiska konsekvenserna av att göra sig själv till ett slags oasis som man hoppas inte kommer att utnyttjas av ens teknologiskt överlägsna grannar. Jag tänker mig ett land som möjligen tillämpar ett system likt Japan i Edoperioden och avlägsnar sig från världen för att behålla sin krigararistokrati och traditioner, och förkastar teknologisk utveckling som något som försvagar ens traditioner och livsvitalitet.

Förr eller senare så svingar du med svärd mot fiendens överlägsna artilleri, eller möjligen med artilleri emot en getingsvärm av självstyrande kamikazedrönare (stora som en geting) år 2040.

Jag tror att den mer intressanta debatten kan vara hur man lyckas utveckla teknologi som passar en mer traditionell syn på människan. Givetvis är AI något som jag knappt kan se leda till mycket positivt oavsett ifall det gör människan till en apatisk voyeur som enbart lever vidare för att matas av hedonistisk trams av AI-algoritmen, medan AI tar över hela utvecklingen av kulturen och vetenskapen. Eller den mer tydligt apokalyptiska bilden där AI helt enkelt utrotar människan för att vi inte längre fyller någon funktion.

I Frank Herberts Dune så har mänskligheten vunnit ett krig mot självtänkande maskiner och sedan dess så har man förbjudit maskiner som skapas i människans avbild, och istället integrerar all teknologisk utveckling för att ackompanjera mänsklig spirituell utveckling snarare än att styra över människan. Kruxet ligger i att detta bara är möjligt genom ett galaktiskt imperie som kontrollerar stenhårt att inga av de rivaliserande aristokratiska familjerna utvecklar sådan form av teknologi. Vi skulle alltså behöva utveckla en överstatlig organisation som begränsar olika civilisationers teknologiska utveckling på något sätt, där framförallt Kina och USA måste komma överens om vart gränsen bör dras, samt ha institutioner som går runt och spionerar på olika aktörer för att säkerställa att dessa gränser respekteras. Jag har svårt att se detta bli till en verklighet.

Men nåja, jag är öppen för att lyssna på lösningar på problemet.

Stratifieringen av samhället är ju konservatismens kärna.

I det konservativa idealsamhället styr överklassen över de lägre klasserna.

Nu har jag inte läst boken men beskrivningen för mina tankar till barnprogrammet Ville, Valle och Viktor som sändes i början av 1970-talet. De flesta på flashback är nog för unga för att minnas det. Men i den här barnprogramsserien försöker ”den mystiske mannen”(föreställande en kapitalistisk direktör) att lägga vantarna på Viktor som är en slags levande docka för att sätta honom i arbete på sin fabrik. ”Den mystiske mannen” säger sånt som nedanstående. Det var på den tiden vänstern i Sverige var proggiga hippies. Om det kan man tycka vad man vill men nog finner jag den betydligt mer sympatisk än dagens vedervärdiga och hypermaterialistiska wokevänster.

Jag vet att många numer gamla proggare från den tiden gått i högerkonservativ riktning. För det är bara där man idag kan hitta någon vederhäftig kritik mot vårt samhälle som bara betraktar människor som ekonomiska varelser. Det är en smula ironiskt att den gamla konservativa högern försvunnit från den politiska arenan och ersatts av en nyliberal pseudohöger som i allt väsentligt gjort gemensam sak med den moderna vänstern. Samtidigt då som den gamla vänstern finner att den har mer gemensamt med den nya högern.

”Tänk bara, en levande docka som kan arbeta lika bra som en arbetare. Ja bättre. Vanliga arbetare går ju så lätt sönder. Och så har de så mycket krav. På löner och arbetsförhållanden och på att vara med och bestämma, ja jag vet inte allt.”

-”Den mystiske mannen”

Vi behöver en motståndskraft så att vi inte ser invadörernas kultur som bättre. Det är skrämmande att man ser allt fler svenska män i gängmiljön. Svensk kultur är svag så om svenska män bor i väldigt mångkulturella områden är de lätt att de påverkas.

Ingrid Carlqvist varnade dessutom nyligen för att post-kristna västerlänningar som är trötta på depraveringen söker sig till islam, angående den där brittiska onlyfans-/porrhoran som låg med 100 män på en dag.

Man räddar ju som sagt inte svensk vildskog genom att plantera palmer. Men då måste svensk och västerländsk kultur kunna fylla tomrummet av kristendomen.

SD och liknande partier representerar vit/kristen maskulinitet, vilket är bra.