Låt oss införa ett nytt ord: tantsvamla

För att ett ord ska få genomslagskraft måste det finnas ett reellt behov av det hos talarna, annars får det ingen spridning. Jag upplever inte att "tantsvamla" skulle uppfylla kriterierna, eftersom det inte är så hejdlöst vanligt att kvinnor agerar som att de förstår saker när de egentligen inte har en aning om vad de pratar om. I verkligheten är det långt vanligare att män agerar på det sättet, vilket är orsaken till att "mansplaina" fått stor genomslagskraft.

Man kan inte uppfinna ett motsatsord bara för att det ska bli rättvist. Andra ord som låter tramsiga om man byter kön är "killgissa" och "tjej-/kärringkast". Dessa anspelar träffsäkert på fenomen i vår verklighet, och har förevigats i språket.

När du myntade ordet "terja" hade du förmodligen mer på fötterna än du har idag.

Jag kanske har missförstått mansplaining, men jag har tolkat det ordet som negativt. Det är inte neutralt beskrivande för en man som förklarar något, utan (så som jag uppfattat det) en mansgris som tror sig veta något och på ett nedlåtande vis ska förklara för (oftast) en kvinna.

2011 upptogs ordet terja i nyordslistan. Det skedde sannolikt kopplat till mitt avslöjande av Mille Markovics förfalskning av kungabilden (som fick nationell täckning i nyheterna), som jag kallade för just terjad. Nu vill jag föreslå och införa ett nytt ord i svenska språket.

Ordet som ska införas är motsvarigheten till "mansplaining" - som kvinnor ibland använder om män som ska försöka förklara något för kvinnor på ett lite nedlåtande vis. Jag tycker det ordet faktiskt kan vara rätt bra, men jag tycker också det missbrukas en hel del.

Det jag inte haft ett ord för tidigare är när vimsiga kärringar ska försöka förklara hur något fungerar, fast de verkligen har noll koll på vad de snackar om. Här kommer ordet "tantsvamla" till räddning, och beskriver med akribi vad tant gör - svamlar.

Exempel (läs med en gnällig och skrovlig batikröst):

Kvinna: "ja men de' vet ju alla att några biologiska skillnader mellan pojkar o' flickor, de' finns inte, ja' har en kandidat i genus, de' e' bara sociala konstruktioner i vårt samtida patriarkat!"

Då svarar man: "nu får du fan lägga ner med ditt jävla tantsvammel"

Börja gärna använda ordet (där det passar!) och rapportera vad ni får för respons och hur det har fungerat för er. Vad säger ni, är det dags att börja peka ut tantsvamlandet?

Jag reagerade också på att när jag föreställer mig en tant tänker jag mig en kvinna som är i åldern omkring 60 år eller uppåt. Det är inte den generationen som brukar prata om att de har kandidat i genusvetenskap, det känns som något som hör till yngre generationer. Visst, man kanske vill göra en ansats att förolämpa en 20-30-åring genom att kalla henne för tant, men om hon helt enkelt inte ser ut som just en tant så är det inte i linje med ens egen intuition och då minskar risken att man använder ordet. Det faller också platt eftersom mottagaren inte känner sig om tant, man är helt enkelt inte en tant när man är ung.

Men framförallt, det är betydligt mer manligt än kvinnligt att göra tvärsäkra uttalanden om ämnen man inte har en aning om. Jag antar att det är testosteronet som gör det. Man får bra självförtroende av det har jag hört och det är väl därför män tenderar att i många fall ha betydligt högre tankar om sin egen förmåga än kvinnor som är mer självkritiska och osäkra på sig själva.

Jag kanske har missförstått mansplaining, men jag har tolkat det ordet som negativt. Det är inte neutralt beskrivande för en man som förklarar något, utan (så som jag uppfattat det) en mansgris som tror sig veta något och på ett nedlåtande vis ska förklara för (oftast) en kvinna.

Fast det är inte improviserat svammel utan ett papegojande av inlärda floskler.