Ministrar och riksdagsledamöter - en paradoxal bluff?

Ministrar får stort ansvar och mycket höga löner + förmåner och sen pension efteråt motsvarande en fallskärm på 10tals miljoner. De ses också som experter inom sitt område... Folk tror t.ex. att en finansminister måste veta mycket om nationalekonomi och en miljöminister om miljö...

I praktiken behöver dock inte en minister veta något alls om det han eller hon är minister för. Åtminstone inte innan han eller hon tillsätts.. Personen behöver inte heller ha någon utbildning inom området eller något. Så vitt jag vet är de enda kraven, att personen är minst 18 och att statsministern utser denne...

Minns att en person på forumet skrev att detta är bra. En politiker ska inte veta så mycket, utan är mer som en galjonsfigur och ska bara följa partiets linje. Mitt motargument är, att är det så spelar det ingen roll vem som är minister. Det är då alltså ett helt okvalificerat yrke, och personen borde kanske ha lön därefter, och inte 156000 i månaden? Ett jobb som städare eller på McDonald's är också okvalificerat men lönerna är inte 150000+ kr... Dessutom kräver dessa yrken också att personerna faktiskt kan göra något, och de drar också in vinst till sina företag. Ministrar, i många fall not so much...

Så varför är det så här att vem som helst kan få ett så högt ämbete som minister utan de minsta rimliga krav? Jag vet faktiskt inte, men jag antar meningen är att politiker inte bara ska representera och styra folket, de ska komma från folket. Fast detta fallerar ju då vem som helst ändå inte kan bli minister... En statsminister väljer "någon lämplig" inom partiet eller kanske i vissa fall någon han/hon känner eller en vän. Var en minister jag läste om som inte ens var medlem i partiet innan han tillsattes...

Paradoxerna är alltså att dessa människor får högsta ansvaret för, och deras åsikter väger tungt inom, vissa områden. Samtidigt behöver de inte vara utbildade inom, kunna något om eller ens vara intresserade av dessa områden...

De ska komma från folket, men kommer istället från en samling lyx-fräsare, och blir efter de tillsatts omedelbart en sorts privilegierad elit med sanslösa löner och förmåner, låga krav på att göra något, lågt egentligt ansvar och bjuds på fina resor och fester. Alltså en sorts "elit" (fast detta är en bluff) som lever lyxliv på folkets bekostnad. Ungefär som gamla tiders adel/aristokrater...

Vanliga riksdagsledamöter är ju inte lika privilegierade förutom 75000+ i månaden, gratis bostad i fint område i Stockholm, gratis resor (även med flyg) i hela Sverige. Sedan en pension efteråt som är maxad efter två mandatperioder så de aldrig behöver jobba mer... Detta också utan några krav och inte ens närvaroplikt. En riksdagsledamot kan stanna hemma från dag ett under alla 4 åren med bibehållen lön... De flesta är där mer än så men oavsett hur man ser det, är det ett gräddjobb för en person som vill ha mängder av rikligt betald fritid...

Så är detta verkligen välfungerande och rättvist, och bör dessa politiker ha noll krav och finansieras så frikostigt av skattemedel? Är det inte på något sätt paradoxalt när vi lever i en demokrati, och skulle folk verkligen röstat för detta i en folkomröstning?

Vad tycker ni?

Man kan också jämföra det lite med influensers som ungdomar idag ser upp till. Personer som gör mycket lite förutom att lägga upp bilder på Instagram, promota lite produkter men verkar leva rena lyxliv...

Någon måste ju jobba i fabrik, i vården, på dagis eller sitta i kassan, men är kanske svårt för ungdomar att fatta varför de ska göra det när vissa lever i lyx med mycket liten arbetsinsats?

Fast som man kan se av inlägget ovan, är ju inte våra politiker direkt ett föredöme när det gäller detta...

Det kan möjligen också illustrera en annan sak. Att inget kanske egentligen förändras... Tidigare styrdes vi av kungar och adel med få krav på kompetens, och en uppsjö av privilegier. Idag styrs vi av personer med få krav på kompetens och en uppsjö av privilegier...

Problemet är väl att folket inte bryr sig så mycket. Folk borde engagera sig mer och kräva att den som tillsätter en minister motiverar det. Om man inte tycker att det är godkänt så säger man det och om inte den som väljer minister ändrar sig så röstar man inte på dem igen.

Men eftersom folk inte engagerar sig så har väl folket helt enkelt de ministrar de förtjänar.

Annars så förstår jag tanken. Vilket klappmongo som helst utan ens gymnasieutbildning gå hela vägen till toppen av ett parti och bli finansminister i princip. Så lönen i det fallet är helt omotiverat hög. Det håller jag med om.

Fast likheten är att de omges av en mängd tjänstemän med ofta hög kompetens. Däremot kan man förstås diskuterar löner för dem. De tar inte beslut heller, utan skapar lagar som riksdagens ska rösta om, som även ska ut på remiss först.
Sen kan de skapa förordningar, som är en sorts lagar som preciserar andra lagar.

Det större problemet är riksdagen. Att ledarmötena röstar för lagar de inte gillar, bara för att det är deras parti som lagt fram förslagen, eller mot förslag de gillar, bara för att det kommer från den andra sidan. Man ska vara folkets representanter i riksdagen, men i praktiken är man bara partiets representant.

Att veta men inte kunna på sitt respektive område är väl det
som närmast beskriver en Svensk politiker i sitt utövande
dom senaste 60 åren.

Om de kan sakna kompetens men förlitar sig på tjänstemän, då spelar det ungefär som jag skrev innan, ingen roll vem som är minister. En person som får hög lön som läkare t.ex. förväntas ha erforderlig utbildning och kompetens. Men bra du tar upp löner, något som borde utgå från kompetens och ansvar personen har.

Men om de inte ens tar beslut som du hävdar, är väl inget som motiverar deras höga löner eller ens existens, utan snarare tvärtom?



Där har du en mycket bra poäng... Men inte bara det, att många helt enkelt inte vågar uttrycka åsikter som är tabu för tillfället. Under många år gällde detta t.ex. om det verkligen var lämpligt med så hög asylinvandring. Har svårt att tro att nästan alla riksdagsledamöter, stödde detta under så lång tid utan att vara det minsta kritiska...

Idag gäller det t.ex. sexköpslagen som ingen politiker vågar kritisera det minsta. Det finns säkert många andra exempel...

Kanske det...

Jo, men det finns ett sen länge etablerat system och folk tror det bara ska vara så. Var t.ex. någon miljöminister Magdalena tillsatte som tydligen uppvisade total okunnighet inom något. Folk verkar inte direkt låta bli att stöda sossarna pga detta...


Systemet kanske inte direkt tillåter det, och det finns kanske för få partier att rösta på? Danmark har 2% för att komma in i riksdagen, och där är det kanske också lättare för en väljare att hitta ett parti som närmare helt representerar deras åsikter? Folk vågar ofta inte rösta på partier som har låg chans att nå riksdagen...

Med så få partier vi har folk tycker det är lönt att rösta på, tycker kanske många de får ta det som passar bäst oavsett vilka ministrar deras partiledare tidigare tillsatt?



Jo, det är ju inte direkt specialkompetens man betalar för även om vissa ministrar faktiskt ibland råkar ha lämplig utbildning...

De tar förstås beslut för vilka lagar som ska läggas fram. Men i praktiken sker det genom samråd i regeringen. Men de kan förstås köra över tjänstemännens åsikter. De blir ändå ministrarna som ska avgöra vad tjänstemännen säger, men även bestämma vilka lagar som ska stiftas. I slutändan blir de även ansvariga för de lagar som stiftas inom sitt område.
Så när man har dåliga ministrar, är det den regeringen man ska rösta bort. Ministrarna står på ett sätt, som symboler för vad den sittande regeringen för för politik, inom den ministerns område.

Jag vet inte om jag tycker just det här är ett dåligt system egentligen. För det finns alltid möjligheten att rösta nej för riksdagen eller att vissa förslag stoppas även tidigare. som hände med Morgan Johanssons förslag att begränsa pressfriheten för vissa. Problemet anser jag, är när riksdagsmän röstar mot sin egen övertygelse och mot sina egna väljares vilja.

Sen kan man förstås diskutera ministrars löner.

Många kloka funderingar i tråden för omväxlings skull. Vi har de politiker vi förtjänar.

Tror folk verkligen det? Det hoppas jag inte då jag tyckte det var uppenbart för länge sen att så inte är fallet, nån blir skolminister, nästa gång blir samma person finansminister och sen kanske rentav statsminister...