Jag undrar om det här med föräldraförmåga och barnkullar.
Det föds färre barn idag än för 20 år sedan och trenden håller i sig i den industrialiserade världen, så det är inte bara ett europeiskt / skandinaviskt / svenskt fenomen.
Det finns säkert massa faktorer bakom den här trenden, men min egen gissning är att föräldrar inte vill skaffa fler barn än de har kapacitet att ta hand om.
Idag skaffar vuxna barn senare och har förmodligen vant sig vid ett liv som DINKs (double-income no kids) och har därmed fått smak för det goda livet - ett liv som kräver både tid, ork och pengar. Skaffar du barn och vill vara en närvarande förälder så kommer du få brist på just: tid, ork och pengar. Att vara en frånvarande farsa är nog soft i stunden och gör nog att man kan leva vidare som ungkarl även om barnens mamma sliter ut sig, men de pappor jag pratar med har inte som mål att vara en frånvarandra förälder.
Självklart finns det idioter, men medelsvensson tänker efter INNAN de skaffar fler barn än de upplever att de fixar. Från artikeln i DN jag läste idag skaffar utlandsfödda mammor 0,2 fler barn än svenska mammor så trenden kring minskande barnakullar drabbar alla som vistas i Sverige: födda och uppvuxna här, hitflyttade eller invandrade.
Vad tror ni om det här?
Har den senarelagda familjebildningen sabbat offerviljan hos föräldrar? I samma artikel i DN stod det att den senare familjebildningen gör att inte lika många familjer HINNER skaffa tre eller fyra barn som de gjorde förr i tiden.
Går jag till mig själv så kan jag utan att skryta säga att jag är en över genomsnittet bra farsa, det är mycket jag är bra på och barnen är trygga, nöjda, trotsiga skitungar som utvecklas som de ska.
Tyvärr så har vi inget vidare utvidgat nätverk, så det finns ingen som kan hjälpa oss få ihop date-nights, avlasta oss när det är något särskilt som har hänt etc, utan vi har bara varandra.
OCH för oss är två barn max! Ett tredje barn skulle innebära ännu större inskränkningar på våra återstående skrala resurser av tid, ork eller pengar.
Hur tror ni föräldrar gör som bara YOLO - skaffar fler barn än de klarar av?
Gör de en riskanalys men saknar självkännedom så de bränner rakt in i hybris-kaklet eller håller de på med avbrutet samlag och så blir det hoppsan? Är det verkligen bara materialla omständigheter (konjunkturen, tillgången till bostäder, tillgången till bra skola, familjernas tillgångar och belåningsgrad) som påverkar storleken på barnkullarna eller har vi blivit mer benägna att undvika risker?
Det kanske alltlid har varit klurigt att få ihop vardagspusslet nu som då, men hur ska vi förstå att vi i hela västvärlden skaffar färre barn och att barnen skaffas senare i mammans fertila liv?
(Länken till DN artikeln:
https://www.dn.se/sverige/fakta-i-fr...ds-sa-fa-barn/)