Rösta fram årets bästa pepparkakshus!
Det fungerar så att de flesta i behandlingen bor där "på huset" i antingen enkelrum eller i egna lägenheter i nära anslutning till själva behandlingshemmet. Men vissa av oss är dagpatienter och bor i egen bostad (eller socialens etc) men deltar i behandlingen under dagen som alla andra. Jag åker dit på morgonen och hem på eftermiddagen. Som dagpatient är jag även välkommen att hänga där på helgerna osv.
Alla får blåsa på morgonen och det tas "slumpmässiga" urinprov då och då.
Sen när man börjar närma sig slutet av behandlingen så gör man en plan för utsluss tillbaka till jobb om man har det, t.ex. börja jobba tisdag och torsdag men fortsätter på behandlingen måndag onsdag fredag. Sen efter två veckor så kanske man har en dag i behandlingen och resten jobb och efter att ha återgått i arbete helt så har man ändå rätt till eftervård typ komma en halvdag varannan vecka i ett par månader eller så. Detta för att inte tappa kontakten helt med programmet (12-stegsprogrammet).
Det ingår i behandlingen att gå på möten inom AA/NA/CA dvs 12-stegsmöten på fritiden också, och man uppmanas göra det till en rutin som ska hålla även efter behandlingen.
Att inte gå på tillräckligt många möten kan vara skäl för utskrivning och ses som att man bryter behandlingsplanen.
Apropå läkare och vårdens bemötande så har jag väldigt splittrade erfarenheter jag med. En läkare orsakade mig ett krampanfall där jag föll med halsen mot ett glasbord pga att han av oklar anledning inte ville skriva ut kramphämmande medicin trots att jag påpekade att jag haft flera krampanfall innan. Han fick sparken efter det tror jag. En annan läkare föreslog att jag skulle dricka Staropramen istället för 7,5%. Vissa vet inte alls vad de pysslar med.
Av någon anledning så är majoriteten av de läkare jag fått på vårdcentralen ovanligt unga. De har varit i min ålder (30-35). Och deras paroll är (i min mening) att göra så lite som möjligt för att hjälpa. Inga mediciner, de vill att man bara ska bita ihop och "klara det", och "tänka positivt". De är nyexaminerade och livrädda (pga socialstyrelsens vakande ögon) för att skriva ut något som ens snuddar vid narkotikaklassat, och vill hellre att någon annan ska ta det ansvaret.
Otaliga gånger bad jag min läkare att skriva ut några få oxascand då jag kände att abstinensen var så svår hemma att jag var på väg att få ett krampanfall eller liknande, hade inte ätit på flera dagar och all vätska hade jag spytt upp så man helt färdig, givetvis ingen sömn på hur många timmar som helst. Han bara ignorerade mig och bad mig gå till beroendeakuten, vilket jag gjorde. Och det löste sig ju till slut men det är frustrerande över hur osmidig han var, han kunde ju bara skrivit ut det själv eftersom det man får på beroendeakuten är ju precis det som jag bad honom skriva ut.
Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Hur fungerar det?
Jag har under dessa vändor lärt mig uppskatta en del av svensk sjukvård, men vissa delar av den stör jag mig på enormt.
Att jag romantiserar bemötandet på beroendeakuten (Prima Maria i Stockholm) är inte bara för att de gav mig lite sköna droger på ett bräde, lite Netflix och mat. Det var själva bemötandet. Jag berättade min story och de förstod att jag behövde hjälp, och det var det jag fick. Utan de tabletterna så hade jag fått delirium tremens på plats och ställe, så jag är evigt tacksam för den där typen av ställen (bra att de är öppet dygnet runt också).
Jag känner mig inte alls lika sedd när jag sökt vård i efterhand på vårdcentralen (inte bara efterhand, utan även under de värsta perioderna och innan.) När jag berättar för min läkare om att jag fortfarande har ångest och fortfarande dricker lite grann men vill trappa ner, så var hans briljanta lösning "gå hem och tänk positiva tankar och undvik alkoholen". Efter det så spolade jag honom. Han förstår inte, eller vill inte förstå, vår problematik. Om det var så lätt att bara sätta sig i ett rum och tänka positiva tankar så hade ingen människa i världen haft problem med spriten.
Nu när jag tänker på det så tror jag att jag faktiskt fick oxascand en gång trots att jag var "full". Det var på en annan mottagning, St Görans tror jag. Jag hade alltid extremt hög vilopuls så jag antar att det var det som fick dem att agera.
Trots min extrema konsumtion så har jag aldrig fått "nöjet" att uppleva dessa sjuka hallucinationer som folk beskrivit med demoner och spindlar som hovrar över en och alla möjliga skräckfantasier. Men det var nog nära... jag kom ihåg att jag en gång var så pass förvirrad att jag inte visste vad som var höger och var som var vänster. Jag hade mobilen i handen och ringde St Görans växel och försökte hitta ingången till deras mottagning, och bad dem berätta hur jag skulle gå, men jag var så förvirrad att jag glömt bort vad som var höger och vad som var vänster, allt bara snurrade i huvudet. Vid det laget så hade jag spytt nonstop i flera dagar och hade nog inte ätit något på en vecka, säkert vätskebrist också eftersom varje droppe jag tog in förkastades av min kropp och hivades upp. Läskiga minnen... och de hände inte allt för länge sedan, men i min skalle så har jag intalat för mig själv att två år är "jättelänge sedan" för att lägga det bakom mig.
Jag har under dessa vändor lärt mig uppskatta en del av svensk sjukvård, men vissa delar av den stör jag mig på enormt.
Att jag romantiserar bemötandet på beroendeakuten (Prima Maria i Stockholm) är inte bara för att de gav mig lite sköna droger på ett bräde, lite Netflix och mat. Det var själva bemötandet. Jag berättade min story och de förstod att jag behövde hjälp, och det var det jag fick. Utan de tabletterna så hade jag fått delirium tremens på plats och ställe, så jag är evigt tacksam för den där typen av ställen (bra att de är öppet dygnet runt också).
Jag känner mig inte alls lika sedd när jag sökt vård i efterhand på vårdcentralen (inte bara efterhand, utan även under de värsta perioderna och innan.) När jag berättar för min läkare om att jag fortfarande har ångest och fortfarande dricker lite grann men vill trappa ner, så var hans briljanta lösning "gå hem och tänk positiva tankar och undvik alkoholen". Efter det så spolade jag honom. Han förstår inte, eller vill inte förstå, vår problematik. Om det var så lätt att bara sätta sig i ett rum och tänka positiva tankar så hade ingen människa i världen haft problem med spriten.
Nu när jag tänker på det så tror jag att jag faktiskt fick oxascand en gång trots att jag var "full". Det var på en annan mottagning, St Görans tror jag. Jag hade alltid extremt hög vilopuls så jag antar att det var det som fick dem att agera.
Trots min extrema konsumtion så har jag aldrig fått "nöjet" att uppleva dessa sjuka hallucinationer som folk beskrivit med demoner och spindlar som hovrar över en och alla möjliga skräckfantasier. Men det var nog nära... jag kom ihåg att jag en gång var så pass förvirrad att jag inte visste vad som var höger och var som var vänster. Jag hade mobilen i handen och ringde St Görans växel och försökte hitta ingången till deras mottagning, och bad dem berätta hur jag skulle gå, men jag var så förvirrad att jag glömt bort vad som var höger och vad som var vänster, allt bara snurrade i huvudet. Vid det laget så hade jag spytt nonstop i flera dagar och hade nog inte ätit något på en vecka, säkert vätskebrist också eftersom varje droppe jag tog in förkastades av min kropp och hivades upp. Läskiga minnen... och de hände inte allt för länge sedan, men i min skalle så har jag intalat för mig själv att två år är "jättelänge sedan" för att lägga det bakom mig.
Det fungerar så att de flesta i behandlingen bor där "på huset" i antingen enkelrum eller i egna lägenheter i nära anslutning till själva behandlingshemmet. Men vissa av oss är dagpatienter och bor i egen bostad (eller socialens etc) men deltar i behandlingen under dagen som alla andra. Jag åker dit på morgonen och hem på eftermiddagen. Som dagpatient är jag även välkommen att hänga där på helgerna osv.
Alla får blåsa på morgonen och det tas "slumpmässiga" urinprov då och då.
Sen när man börjar närma sig slutet av behandlingen så gör man en plan för utsluss tillbaka till jobb om man har det, t.ex. börja jobba tisdag och torsdag men fortsätter på behandlingen måndag onsdag fredag. Sen efter två veckor så kanske man har en dag i behandlingen och resten jobb och efter att ha återgått i arbete helt så har man ändå rätt till eftervård typ komma en halvdag varannan vecka i ett par månader eller så. Detta för att inte tappa kontakten helt med programmet (12-stegsprogrammet).
Det ingår i behandlingen att gå på möten inom AA/NA/CA dvs 12-stegsmöten på fritiden också, och man uppmanas göra det till en rutin som ska hålla även efter behandlingen.
Att inte gå på tillräckligt många möten kan vara skäl för utskrivning och ses som att man bryter behandlingsplanen.
Apropå läkare och vårdens bemötande så har jag väldigt splittrade erfarenheter jag med. En läkare orsakade mig ett krampanfall där jag föll med halsen mot ett glasbord pga att han av oklar anledning inte ville skriva ut kramphämmande medicin trots att jag påpekade att jag haft flera krampanfall innan. Han fick sparken efter det tror jag. En annan läkare föreslog att jag skulle dricka Staropramen istället för 7,5%. Vissa vet inte alls vad de pysslar med.
Citat:
Apropå läkare och vårdens bemötande så har jag väldigt splittrade erfarenheter jag med. En läkare orsakade mig ett krampanfall där jag föll med halsen mot ett glasbord pga att han av oklar anledning inte ville skriva ut kramphämmande medicin trots att jag påpekade att jag haft flera krampanfall innan. Han fick sparken efter det tror jag. En annan läkare föreslog att jag skulle dricka Staropramen istället för 7,5%. Vissa vet inte alls vad de pysslar med.
Av någon anledning så är majoriteten av de läkare jag fått på vårdcentralen ovanligt unga. De har varit i min ålder (30-35). Och deras paroll är (i min mening) att göra så lite som möjligt för att hjälpa. Inga mediciner, de vill att man bara ska bita ihop och "klara det", och "tänka positivt". De är nyexaminerade och livrädda (pga socialstyrelsens vakande ögon) för att skriva ut något som ens snuddar vid narkotikaklassat, och vill hellre att någon annan ska ta det ansvaret.
Otaliga gånger bad jag min läkare att skriva ut några få oxascand då jag kände att abstinensen var så svår hemma att jag var på väg att få ett krampanfall eller liknande, hade inte ätit på flera dagar och all vätska hade jag spytt upp så man helt färdig, givetvis ingen sömn på hur många timmar som helst. Han bara ignorerade mig och bad mig gå till beroendeakuten, vilket jag gjorde. Och det löste sig ju till slut men det är frustrerande över hur osmidig han var, han kunde ju bara skrivit ut det själv eftersom det man får på beroendeakuten är ju precis det som jag bad honom skriva ut.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
