Citat:
Här är en omskrivning av din text:
Hej,
En berättelse om känslor: Året var 2021. Vi var ett gäng med både tjejer och killar.
Bland oss fanns hon – en kvinna, bara ett år äldre än jag, 30 år gammal. Vad jag inte visste då var att hon ogillade mig från första början och uppfattade mig som ointelligent.
Det dröjde tio månader innan hennes inställning förändrades. Vid en middag hemma hos mig kom hon fram tidigt, innan de andra gästerna hunnit anlända. Hon bad om ursäkt för sina tidigare tankar om mig och erkände att hon hade misstagit sig. Hennes ord var som en bekräftelse på att hon accepterade mig och ville bygga en vänskap. Det blev starten på en djupare relation, präglad av värme och ömsesidig respekt.
Samtidigt började jag hitta mig själv på ett nytt sätt. Sommaren 2022 fick jag ett jobb som kom att bli väldigt betydelsefullt för mitt självförtroende. Jag upptäckte mina styrkor och svagheter och fick höra uppskattning för hur trevlig och bra jag var med kunder. Det gav mig en insikt om att jag faktiskt hade en naturlig talang för att skapa positiva möten och relationer. Denna erfarenhet stärkte min tro på mig själv och mina förmågor.
Under denna period utvecklades min vänskap med "Jessica", som jag här väljer att kalla henne. Vi umgicks ofta, pratade och hade trevligt tillsammans. Hennes närvaro blev allt viktigare för mig.
Men saker började förändras. Våren 2023 förlorade jag mitt jobb, och sommaren samma år inledde en känslomässig kris. "Jessica" slutade höra av sig spontant och blev mer distanserad. När vi sågs kändes ingenting längre som förut.
Julen 2023 blev en ensam och sorglig tid. Vår vänskap, som en gång betydde så mycket, verkade nästan obefintlig. Jag försökte förstå vad som hade hänt men fann inga svar.
I början av 2024 var jag känslomässigt skör och fylld av inre sorg. Jag kunde inte förstå varför "Jessica" inte längre fanns där för mig, trots att jag fortfarande värdesatte vår relation så högt. När jag träffade henne i sociala sammanhang kände jag en mix av glädje och förvirring – ibland pratade hon med mig, ibland verkade hon helt ointresserad. Det gjorde mig osäker och sårbar.
Trots detta började året bra på andra sätt. Jag fick ett nytt jobb med bra lön och provision, och jag fick återigen uppskattning för mina arbetsinsatser. Jag kände mig omtyckt och värderad, men inombords ekade ändå en fråga: varför har jag inga vänner som "Jessica"? Varför är vår vänskap borta?
Idag arbetar jag mer flexibelt och försöker hinna med andra saker i livet. Jag deltog nyligen i ett projekt utanför jobbet där jag blev mycket uppskattad. Den känslan av erkännande är förstås glädjande. På många områden känner jag mig framgångsrik och beundrad.
Men inte där "Jessica" är. Där känner jag mig fortfarande som värdelös och ointelligent. Att hon ser mig som oviktig fyller mig med sorg. Det gör ont.
Hej,
En berättelse om känslor: Året var 2021. Vi var ett gäng med både tjejer och killar.
Bland oss fanns hon – en kvinna, bara ett år äldre än jag, 30 år gammal. Vad jag inte visste då var att hon ogillade mig från första början och uppfattade mig som ointelligent.
Det dröjde tio månader innan hennes inställning förändrades. Vid en middag hemma hos mig kom hon fram tidigt, innan de andra gästerna hunnit anlända. Hon bad om ursäkt för sina tidigare tankar om mig och erkände att hon hade misstagit sig. Hennes ord var som en bekräftelse på att hon accepterade mig och ville bygga en vänskap. Det blev starten på en djupare relation, präglad av värme och ömsesidig respekt.
Samtidigt började jag hitta mig själv på ett nytt sätt. Sommaren 2022 fick jag ett jobb som kom att bli väldigt betydelsefullt för mitt självförtroende. Jag upptäckte mina styrkor och svagheter och fick höra uppskattning för hur trevlig och bra jag var med kunder. Det gav mig en insikt om att jag faktiskt hade en naturlig talang för att skapa positiva möten och relationer. Denna erfarenhet stärkte min tro på mig själv och mina förmågor.
Under denna period utvecklades min vänskap med "Jessica", som jag här väljer att kalla henne. Vi umgicks ofta, pratade och hade trevligt tillsammans. Hennes närvaro blev allt viktigare för mig.
Men saker började förändras. Våren 2023 förlorade jag mitt jobb, och sommaren samma år inledde en känslomässig kris. "Jessica" slutade höra av sig spontant och blev mer distanserad. När vi sågs kändes ingenting längre som förut.
Julen 2023 blev en ensam och sorglig tid. Vår vänskap, som en gång betydde så mycket, verkade nästan obefintlig. Jag försökte förstå vad som hade hänt men fann inga svar.
I början av 2024 var jag känslomässigt skör och fylld av inre sorg. Jag kunde inte förstå varför "Jessica" inte längre fanns där för mig, trots att jag fortfarande värdesatte vår relation så högt. När jag träffade henne i sociala sammanhang kände jag en mix av glädje och förvirring – ibland pratade hon med mig, ibland verkade hon helt ointresserad. Det gjorde mig osäker och sårbar.
Trots detta började året bra på andra sätt. Jag fick ett nytt jobb med bra lön och provision, och jag fick återigen uppskattning för mina arbetsinsatser. Jag kände mig omtyckt och värderad, men inombords ekade ändå en fråga: varför har jag inga vänner som "Jessica"? Varför är vår vänskap borta?
Idag arbetar jag mer flexibelt och försöker hinna med andra saker i livet. Jag deltog nyligen i ett projekt utanför jobbet där jag blev mycket uppskattad. Den känslan av erkännande är förstås glädjande. På många områden känner jag mig framgångsrik och beundrad.
Men inte där "Jessica" är. Där känner jag mig fortfarande som värdelös och ointelligent. Att hon ser mig som oviktig fyller mig med sorg. Det gör ont.
Läs på lite om BPD och narcissism, så hittar du så småningom ett svar.
