Varför är jag utanför i kristna gemenskaper?

Jag har alltid känt mig omtyckt i olika sammanhang, förutom inom kristna kretsar. Jag har inga kristna vänner, och kanske tänker många nu att det inte spelar någon roll eftersom religion ofta ses som något förlegat eller oviktigt. Men för mig är problemet större än så – jag har inga andra nära vänner heller.

Från början sökte jag mig till den kristna gemenskapen eftersom jag ville hitta en miljö som inte kretsade kring alkohol. Där träffade jag kristna människor och blev aktiv i olika aktiviteter. Jag började se dessa personer som vänner, blev bjuden på samlingar och kände mig uppskattad av både tjejer och killar. Med tiden började jag också tro på Gud och kristendomen. Det gav mig en inre frid att be och gå i kyrkan.

Men sedan flyttade jag till en ny ort och blev snabbt ensam och utanför i de kristna sammanhangen. Det var särskilt svårt att få kontakt med män – det blev oftast att jag pratade med tjejer, men jag ville inte framstå som någon som bara umgicks med tjejer eller verkade flirta. Så småningom gick jag bara sporadiskt på gudstjänster, men även då kände jag mig isolerad.

Utanför kyrkan gick det bättre. På volontärjobb, i arbetslivet och på andra tillfälliga uppdrag blev jag uppskattad och trivdes. Det var uppenbart att jag kunde knyta goda kontakter i miljöer som inte var kristna. Men i kristna kretsar kände jag mig aldrig riktigt välkommen eller accepterad, och jag förstår inte varför.

Det här har varit väldigt svårt för mig att hantera och har gjort mig djupt ledsen. Jag vet inte hur jag ska gå vidare eller lösa situationen. Det känns som att det här har knäckt mig, och jag känner mig förvirrad över hur det blev så här.

I början av min tro såg jag kristna människor som öppna, positiva och lätta att ha att göra med. Men med tiden har jag märkt en viss arrogans och tävlan bland vissa kristna män, särskilt när det handlar om att framstå som "andliga" inför andra, särskilt tjejer. Jag har svårt att känna förtroende för dem och upplever en allmän opålitlighet. Det här har lett till att jag nästan börjar känna ett slags förakt mot kristna människor, särskilt män, även om jag fortfarande tycker om att be och uppskattar min tro.

Har ni egna erfarenheter av kristna sammanhang? Vad är era tankar om kristna, särskilt inom protestantiska kretsar?

Kan ju ge ett tips att även kristna män kan agera som icke kristna män. Kvinnofientliga och macho och även en del arroganta. Det du söker är ”en” vän som du kan umgås med ibland och gå ut och ta en drink med. Liksom mer normalt än att bevisa någon andlighet. Jag vet av erfarenhet i Kristina umgängen är att det enda dom skryter in är deras barns framgång och pengar med en efterblivenhet tro till kristendomen. Även folk i min egen ålder tävlar i en slags pratige över sin arbetstitel. New Age is the way to go! Va smart och ta dig igenom dina känslor och tänk konstruktivt. Våga utnyttja folk, inte på pengar utan på deras tro. Likt en politiskt debatt om vem som har en bättre förankring på det ekonomiska läget till exempel. Du kommer hitta en väg som driver framåt!

Kristna är en grupp med bland MEST utfrysning och mobbning. Svenska kyrkan värsta arbetsplatsen i Sverige. Katolikerna i utlandet utfrysning av mobboffer som talade om vad präster gjort. SKENheliga.
Så strunta i dem.

Du sa själv en lösning = volontärgrupper.
Det finns även andra trevliga grupper som:
/en del föreningar.
/"dansfolk". En del av dem är ytliga, men många är bra.

Du verkar ha valt fel gemenskaper. Gå med i en som verkligen följer Jesus Kristus, gå med i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Du är välkommen. Många protestantiska kyrkor har en tendens att spåra ur totalt.

Jag har ofta lagt märke till hur vissa människor verkar tävla om att visa upp sin andlighet, nästan som att det handlar mer om prestige än genuin tro. För egen del har jag försökt vara ärlig och uppriktig i min kristna tro. Jag har delat med mig av mina erfarenheter av bönesvar och andra personliga reflektioner.

Samtidigt har jag märkt att många i min omgivning, särskilt vissa män, ofta reciterar bibelverser som de kan helt utantill. Det har fått mig att känna mig lite annorlunda. Jag uppskattar budskapen i Bibeln och tycker att vissa verser är väldigt vackra, men jag har aldrig känt någon stark koppling till att kunna dem utantill. I stället har jag skrivit upp de verser som betyder mest för mig.

Jag börjar dock ifrågasätta vad jag egentligen gör i vissa kristna sammanhang. Kan jag inte lika gärna be och leva ut min tro på egen hand? Jag har funderat på att gradvis dra mig undan från kyrkan och den gemenskap som jag ändå inte riktigt känner mig hemma i. De "vänner" jag har där är egentligen inte mina riktiga vänner.

Sanningen är att jag är rädd för ensamhet, vilket kanske är varför jag ändå har stannat kvar i dessa sociala kretsar, trots att jag inte känner någon äkta tillhörighet. Det är svårt att veta hur jag ska hitta nya människor att umgås med, särskilt eftersom jag inte är intresserad av festande och alkohol. I början uppskattade jag ändå umgänget i kyrkan eftersom det kändes trevligt, men så småningom "försvann" jag från gruppen och insåg att jag inte betyder något särskilt för dem.

Efter att ha tänkt mycket på det här, tror jag inte att det är någon som egentligen är "fel" – varken på mig eller på dem. Vi klickar helt enkelt inte. Det jag däremot har upptäckt är att jag får väldigt bra kontakt med människor utanför kyrkan och den kristna sfären. Mitt senaste projektarbete, till exempel, gav mig en känsla av att verkligen höra ihop med andra, något jag sällan upplevt i kristna sammanhang.

Det är lite sorgligt. Jag vill bli accepterad och känna gemenskap, men jag har börjat inse att det kanske inte kommer ske där jag är nu. Trots det har jag en stadig tro på Gud och kristendomen, även om jag saknar kristna vänner som jag verkligen kan kalla mina.

Nu har jag lämnat Svenska kyrkan sedan några år, jag stod inte ut med att de inte följde Bibeln utan bara jamsade med den vänsterliberala agendan som var (och fortfarande är, men den går mot sitt slut nu, från och med den 20:de januari kommer det att gå fort åt andra hållet i hela Västvärlden tror jag) rådande i samhället utanför.

Men medan jag var medlem, så försökte jag många gånger med olika typer av aktiviteter: allt från Bibelstudier och kurser i ikonmålning, helgonens liv, de första kristna i Rom o.s.v., till volontärarbete av olika slag. Men jag tröttnade alltid på grund av att folket var så förbannat tråkigt: först en stor övervikt av medelålders/äldre kvinnor (nu är jag själv en medelålders kvinna och det är inget fel med det, men det blir trist när det är övervägande de, det blir en viss "tantig" prägel på gruppen då). Många hade dessutom uppenbart någon form av psykiska besvär, och de ville egentligen inte prata om aposteln Paulus eller den helige Franciskus - utan om sig själva... De kom hela tiden tillbaka till sitt eget liv. Vissa kom även uppenbarligen mest dit för att äta stora mängder av gratisfikat som bjöds...

Detta fick mig att varje gång hamna i dilemmat: "jag tycker inte om de här människorna, men om jag nu vill vara en kristen så måste jag älska alla människor, även dessa. Jag bör tycka att det är bra att ensamma människor med jobbiga personligheter kan hitta någon att prata med här, jag borde tänka att de som äter middag på fikabrödet är fattiga av något skäl som de inte själva kan rå för, jag borde vilja lyssna när människor vill berätta om sina jobbiga livserfarenheter..." Men jag orkade inte med det, och då blev det att jag slutade gå dit i stället. Så - i de grupperna gick det i alla fall inte att hitta några nya kristna vänner.

Det var även uppenbart att det fanns en hierarki i kyrkan - som överallt annanstans, men just i kyrkan bör den inte finnas (eller MÄRKAS). Överst var naturligtvis prästerna, under dem diakonerna, och därefter övrig personal typ kvinnorna som höll i barngrupperna, församlingsassistenterna m.fl. icke-vigda yrken, lägst av de anställda var kyrkvaktmästarna.

Någonstans på samma nivå i hierarkin som kvinnorna som höll i barngrupperna, församlingsassistenterna etc. kom "de etablerade kristna familjerna", som hade varit kristna sedan barndomen och vuxit upp inom kyrkan, gått i ungdomsgrupperna, varit ledare på sommarläger, nu var de engagerade i kyrkorådet och -politiken o.s.v.. Ofta trevliga och karismatiska och välmenande människor, jag säger inte annat.

Men - de höll sig för sig själva; om de alls pratade med någon annan än varandra och prästerna och andra anställda, så var det som att de gjorde det utifrån sin kristliga godhet: "den där kvinnan är visst ensam här på kyrkkaffet, nu ska jag vara den barmhärtiga samariten och prata några ord med henne!", och inte för att de verkligen ville lära känna personen och släppa in den i sin gemenskap.

Bara mina egna erfarenheter, MEN - jag tror inte att du kommer att hitta det du söker i Svenska kyrkan. Du kanske ska närma dig katolicismen? I den katolska kyrkan finns det ofta grupper för kvinnor och män separat, en uppdelning som man inte får göra inom Svenska kyrkan för att man inte får låtsas om att det finns två kön. I en mansgrupp inom katolska kyrkan, skulle du kanske kunna hitta en manlig vän som söker på samma sätt som du, och vill växa i Anden på riktigt?

Din beskrivning stämmer väl med min erfarenhet. Det är viktigt att kunna vara troende men samtidigt ta avstånd från kyrkan - kyrkan är inte Gud.,

Var glad att du inte passar in bland sekteristerna. Ge dig en klapp på axeln och gå vidare. Organiserad Religion är en utav planetens äldsta samhällssjukdomar.