Flashback bygger pepparkakshus!
Min förälder gjorde misstaget när jag var 14 att fejkstrypa mig varpå jag föll bakåt o slog i huvudet med resultatet att min förälder fick den där elaka triumfen i ögonen och lämnade rummet. Jag gick efter och smällde på med så mycket knytnävsslag jag fick in att smällarna blev mer sällsynta. Ändå flög personen på mig senast när jag var 34 för att slå ett av de slag som sannolikt är skälet till att jag lever med svårare smärtor i ett öra.
Det är inte så himla svårt att uppfostra barn utan misshandel och då varken fysisk eller psykisk och vägleda dem i hur man gör.
I min släkt är jag betraktad som den dåliga då jag alltid diskuterat med barn när jag rutin i eller skällt onödigt mycket. Att jag anses vara dåren beror på att jag är den enda som kan uppfostra ett barn korrekt med vägledningen det innebär.
Barn minns inte eftersom det du sa blev deras inre röst och vägledning i hur de ser på andra. Ett barn som utsattes extremt mycket var jag den enda som vägrade lämna det ensam med förövare. Konsekvenserna av att jag själv sparkades ut och svartmålades är att det lämnat sina egna barn i faran det själv växte upp med med samma förövare och människor som gick men inte till m7g då det manipulerade emot mig eftersom jag skrek och bråkade samt hotadeför att avbryta misshandel. Jag är utmålas som den dåliga
men det är min röst som får personen att göra sitt bästa som förälder. Dess inre monolog internaliserad av hur man tar hand om småbarn och rätt och fel och att skydda dem,
där lever jag kvar och vidare till nästa barn och i framtiden deras barn.
Ingen ser det som så outhärdligt att de vill fly det sista halvåret om det inte är outhärdligt eftersom psykisk inte är ett normalt perspektiv att åka till istället för att sova hemma.
Jag förstår min " misstag" som inte gynnat mig. Nyligen skällde jag på ett litet barn för att det skulle förstå att det skrämmer djur. Det gjorde inte något fel mer än var glad och för liten för att förstå att glada hopp och tjut kan skrämma livet ur ett djur som redan är rätt. Det grät. Jag skällde.
Sedan så fortsätter vi dialogen med att jag berättar för föräldern eftersom det är litet, jag stor. (Det hörde på) Att jag skällt dvs, inga onödiga klander för att ett barn gjort vad alla barn gör. Sedan när vi tar upp det så säger jag saker som bekräftar dess upplevelse av att ha blivit ledsen och att jag skällde "för mycket" och att stora ska vara snäll med de mindre. Att katter o hundar är små och varken kan gråta eller prata. Att jag som skäller på ett barn också är stor. Att man även om man någon gång blir arg och skäller inte gör det ofta eftersom man är snäll med de man tycker om och är rädd om. Osv.
Det minns de aldrig när de vuxit upp Ingenting finns kvar i minnet men är en inre röst, en kompass i livet. En kompass som talar om helt andra saker än "du förtjänar att bli utskälld" osv. Men också riktlinjer i hur vi gör istället för att skälla. Än mer förhoppningsvis också något i ryggraden som får dem att gå om de möter en förövare för att de lärt sig skilja det galna mot normala beteenden.
Samma sak med de som gör tvärtom likt er som alltid inflikar att det finns en öppning att föräldrarna är bra och sunda och barnet det dåliga.
Mina dialoger med små barn kan manipuleras till att andra vuxna svartmåla mig men de sker inte för att jag är sämre än andra utan för att jag är bättre. Du kan lägga till generetionstrauman, jag kan bryta dem tillsammans med andra som visar ett alternativt sätt att uppträda mot istället för att slå, skrika, anvä da härskartekniker och agera maktgalet pga övertag mot någon i beroendeställning.
Jämlikhet är inte bara mellan könen utan även mellan barn och vuxen eller individ med makt mot den i beroendeställning osv.
Om du har ett barn som hellre ställer sig vid spåret än sover under samma tak, är du inte en snäll människa. Jag vågar sätta min ena hand på att alla barn jag tagit hand om oavsett vad de sedan fått för version inmatat, ändå allihopa skulle välja att sova i mitt hem än ställa sig vid tågrälsen.
En wall of text som är ett sammelsurium om vilken förträfflig person du tycker att du är och att man inte ska misshandla barn. Jag delar din åsikt att man inte ska misshandla barn. Vi har fortfarande bara hört en sida och det är TS. Vi har heller inte hört dina föräldrars sida, men alla runt dig tycker att det är dig det är fel på, enligt dig själv. Om alla andra tycker annorlunda kan det vara bra att göra en rejäl reality check. Ibland har alla andra fel och ibland är det man själv som är vilse.
Nej, den enda saken jag behöver göra är att börja bevisa för människor att jag är kompetent och kapabel samt dra tydliga gränser.
Du behöver absolut inte gilla mig då det sannolikt är ömsesidigt om du väcker negativa reaktioner hos mig. Pallra dig ut ur mitt liv istället. Men hoppsan, så fort jag bryter med någon ska de springa runt och klaga på det också. Upplever man att jag är "fel" gör man det enda rätta och försvinner så långt åt ett annat håll som möjligt så är vi två minst som får frid och sinnesro.
Du förstår, jag gillar inte elaka jävlar och risken är stor att jag ger tillbaka med samma medicin.
Förövrigt så anser inte alls alla att det är fel på mig. Även de som har svårt för mig säger att jag har civilkurage, är en fighter för den svaga osv. Det är rätt känt en stor del av min karaktär att tro på andras rätt och stå upp för den.
Du blandar ihop normala människor med förövare. Förövare sätter ingen ribba för mig. Du skulle ha läst ett viktigt budskap om du övat mer på att läsa och förstå saker i livet. Men någon annan kan få en tanke av vad jag skrev som de tar med sig istället.
Så din plan är att traumatisera en lokförare eftersom att du inte klarar att flytta hemifrån själv?
Varför inte bara skaffa en studentlya nånstans?
Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Han beskriver hur han blev slagen tills han slog tillbaka varpå det övergick till enbart psykisk misshandel vilket är vanligt för narcisstiska föräldrar.Nu har vi i och för sig bara TS version av vad som sker, men i stort håller jag med dig. Tonåringar har ju fortfarande hormoner som går bananas. Somliga tonåringar är mogna, andra inte. Kanske är mamman och pappan dåliga föräldrar, kanske har de en uppfostran som TS med hjälp av skolan och MSM med propaganda fått för sig är fel.
Inte om du söker jobb på ICA kanske men vill du ha tex statlig tjänst i framtiden med kanske något säkerhetsklassat så är det väl troligt? Har du privata försäkringar måste du ju fylla i alla kontakter med sjukvården. Ponera att arbetsgivaren betalar de privata försäkringarna. Lätt att information man trodde var hemlig plötsligt kommer på avvägar.
Det är ett väldigt bra råd om det är så att TS verkligen har galningar till föräldrar. Om det istället är så att föräldrarna är normala av äldre sort men lite stränga och TS invaggats att tro att man får göra och bete sig hur som helst i en bomullstillvaro så kanske alla dessa råd att flytta hemifrån, kontakta soc och polisen är bland de sämsta råd vi kan ge. Ponera att TS har fel och lämnar en egentligen bra familj. Ett sådant beslut kanske aldrig kan bli bra igen. Tycker att det gick lite fort från TS inlägg på 20 meningar till "lämna familjen". Som vuxen inser man ofta att föräldrar inte är perfekta och att man älskar dem trots deras brister. Det enda vi fått höra är en tonårings version.
Det är naturligt att flytta hemifrån efter gymnasiet. Det är dessutom oerhört lärorikt. Sitta hemma som en parasit och inte lära sig ta hand om sig själv kan de göra i södra Europa och i MÖ men i norra Europa så blir vi vuxna, autonoma och självförsörjande som tjugoåringar.
Inte om du söker jobb på ICA kanske men vill du ha tex statlig tjänst i framtiden med kanske något säkerhetsklassat så är det väl troligt? Har du privata försäkringar måste du ju fylla i alla kontakter med sjukvården. Ponera att arbetsgivaren betalar de privata försäkringarna. Lätt att information man trodde var hemlig plötsligt kommer på avvägar.
Det är ett väldigt bra råd om det är så att TS verkligen har galningar till föräldrar. Om det istället är så att föräldrarna är normala av äldre sort men lite stränga och TS invaggats att tro att man får göra och bete sig hur som helst i en bomullstillvaro så kanske alla dessa råd att flytta hemifrån, kontakta soc och polisen är bland de sämsta råd vi kan ge. Ponera att TS har fel och lämnar en egentligen bra familj. Ett sådant beslut kanske aldrig kan bli bra igen. Tycker att det gick lite fort från TS inlägg på 20 meningar till "lämna familjen". Som vuxen inser man ofta att föräldrar inte är perfekta och att man älskar dem trots deras brister. Det enda vi fått höra är en tonårings version.
Det är naturligt att flytta hemifrån efter gymnasiet. Det är dessutom oerhört lärorikt. Sitta hemma som en parasit och inte lära sig ta hand om sig själv kan de göra i södra Europa och i MÖ men i norra Europa så blir vi vuxna, autonoma och självförsörjande som tjugoåringar.
Min förälder gjorde misstaget när jag var 14 att fejkstrypa mig varpå jag föll bakåt o slog i huvudet med resultatet att min förälder fick den där elaka triumfen i ögonen och lämnade rummet. Jag gick efter och smällde på med så mycket knytnävsslag jag fick in att smällarna blev mer sällsynta. Ändå flög personen på mig senast när jag var 34 för att slå ett av de slag som sannolikt är skälet till att jag lever med svårare smärtor i ett öra.
Det är inte så himla svårt att uppfostra barn utan misshandel och då varken fysisk eller psykisk och vägleda dem i hur man gör.
I min släkt är jag betraktad som den dåliga då jag alltid diskuterat med barn när jag rutin i eller skällt onödigt mycket. Att jag anses vara dåren beror på att jag är den enda som kan uppfostra ett barn korrekt med vägledningen det innebär.
Barn minns inte eftersom det du sa blev deras inre röst och vägledning i hur de ser på andra. Ett barn som utsattes extremt mycket var jag den enda som vägrade lämna det ensam med förövare. Konsekvenserna av att jag själv sparkades ut och svartmålades är att det lämnat sina egna barn i faran det själv växte upp med med samma förövare och människor som gick men inte till m7g då det manipulerade emot mig eftersom jag skrek och bråkade samt hotadeför att avbryta misshandel. Jag är utmålas som den dåliga
men det är min röst som får personen att göra sitt bästa som förälder. Dess inre monolog internaliserad av hur man tar hand om småbarn och rätt och fel och att skydda dem,
där lever jag kvar och vidare till nästa barn och i framtiden deras barn.
Ingen ser det som så outhärdligt att de vill fly det sista halvåret om det inte är outhärdligt eftersom psykisk inte är ett normalt perspektiv att åka till istället för att sova hemma.
Jag förstår min " misstag" som inte gynnat mig. Nyligen skällde jag på ett litet barn för att det skulle förstå att det skrämmer djur. Det gjorde inte något fel mer än var glad och för liten för att förstå att glada hopp och tjut kan skrämma livet ur ett djur som redan är rätt. Det grät. Jag skällde.
Sedan så fortsätter vi dialogen med att jag berättar för föräldern eftersom det är litet, jag stor. (Det hörde på) Att jag skällt dvs, inga onödiga klander för att ett barn gjort vad alla barn gör. Sedan när vi tar upp det så säger jag saker som bekräftar dess upplevelse av att ha blivit ledsen och att jag skällde "för mycket" och att stora ska vara snäll med de mindre. Att katter o hundar är små och varken kan gråta eller prata. Att jag som skäller på ett barn också är stor. Att man även om man någon gång blir arg och skäller inte gör det ofta eftersom man är snäll med de man tycker om och är rädd om. Osv.
Det minns de aldrig när de vuxit upp Ingenting finns kvar i minnet men är en inre röst, en kompass i livet. En kompass som talar om helt andra saker än "du förtjänar att bli utskälld" osv. Men också riktlinjer i hur vi gör istället för att skälla. Än mer förhoppningsvis också något i ryggraden som får dem att gå om de möter en förövare för att de lärt sig skilja det galna mot normala beteenden.
Samma sak med de som gör tvärtom likt er som alltid inflikar att det finns en öppning att föräldrarna är bra och sunda och barnet det dåliga.
Mina dialoger med små barn kan manipuleras till att andra vuxna svartmåla mig men de sker inte för att jag är sämre än andra utan för att jag är bättre. Du kan lägga till generetionstrauman, jag kan bryta dem tillsammans med andra som visar ett alternativt sätt att uppträda mot istället för att slå, skrika, anvä da härskartekniker och agera maktgalet pga övertag mot någon i beroendeställning.
Jämlikhet är inte bara mellan könen utan även mellan barn och vuxen eller individ med makt mot den i beroendeställning osv.
Om du har ett barn som hellre ställer sig vid spåret än sover under samma tak, är du inte en snäll människa. Jag vågar sätta min ena hand på att alla barn jag tagit hand om oavsett vad de sedan fått för version inmatat, ändå allihopa skulle välja att sova i mitt hem än ställa sig vid tågrälsen.
Citat:
Han beskriver hur han blev slagen tills han slog tillbaka varpå det övergick till enbart psykisk misshandel vilket är vanligt för narcisstiska föräldrar.
Min förälder gjorde misstaget när jag var 14 att fejkstrypa mig varpå jag föll bakåt o slog i huvudet med resultatet att min förälder fick den där elaka triumfen i ögonen och lämnade rummet. Jag gick efter och smällde på med så mycket knytnävsslag jag fick in att smällarna blev mer sällsynta. Ändå flög personen på mig senast när jag var 34 för att slå ett av de slag som sannolikt är skälet till att jag lever med svårare smärtor i ett öra.
Det är inte så himla svårt att uppfostra barn utan misshandel och då varken fysisk eller psykisk och vägleda dem i hur man gör.
I min släkt är jag betraktad som den dåliga då jag alltid diskuterat med barn när jag rutin i eller skällt onödigt mycket. Att jag anses vara dåren beror på att jag är den enda som kan uppfostra ett barn korrekt med vägledningen det innebär.
Barn minns inte eftersom det du sa blev deras inre röst och vägledning i hur de ser på andra. Ett barn som utsattes extremt mycket var jag den enda som vägrade lämna det ensam med förövare. Konsekvenserna av att jag själv sparkades ut och svartmålades är att det lämnat sina egna barn i faran det själv växte upp med med samma förövare och människor som gick men inte till m7g då det manipulerade emot mig eftersom jag skrek och bråkade samt hotadeför att avbryta misshandel. Jag är utmålas som den dåliga
men det är min röst som får personen att göra sitt bästa som förälder. Dess inre monolog internaliserad av hur man tar hand om småbarn och rätt och fel och att skydda dem,
där lever jag kvar och vidare till nästa barn och i framtiden deras barn.
Ingen ser det som så outhärdligt att de vill fly det sista halvåret om det inte är outhärdligt eftersom psykisk inte är ett normalt perspektiv att åka till istället för att sova hemma.
Jag förstår min " misstag" som inte gynnat mig. Nyligen skällde jag på ett litet barn för att det skulle förstå att det skrämmer djur. Det gjorde inte något fel mer än var glad och för liten för att förstå att glada hopp och tjut kan skrämma livet ur ett djur som redan är rätt. Det grät. Jag skällde.
Sedan så fortsätter vi dialogen med att jag berättar för föräldern eftersom det är litet, jag stor. (Det hörde på) Att jag skällt dvs, inga onödiga klander för att ett barn gjort vad alla barn gör. Sedan när vi tar upp det så säger jag saker som bekräftar dess upplevelse av att ha blivit ledsen och att jag skällde "för mycket" och att stora ska vara snäll med de mindre. Att katter o hundar är små och varken kan gråta eller prata. Att jag som skäller på ett barn också är stor. Att man även om man någon gång blir arg och skäller inte gör det ofta eftersom man är snäll med de man tycker om och är rädd om. Osv.
Det minns de aldrig när de vuxit upp Ingenting finns kvar i minnet men är en inre röst, en kompass i livet. En kompass som talar om helt andra saker än "du förtjänar att bli utskälld" osv. Men också riktlinjer i hur vi gör istället för att skälla. Än mer förhoppningsvis också något i ryggraden som får dem att gå om de möter en förövare för att de lärt sig skilja det galna mot normala beteenden.
Samma sak med de som gör tvärtom likt er som alltid inflikar att det finns en öppning att föräldrarna är bra och sunda och barnet det dåliga.
Mina dialoger med små barn kan manipuleras till att andra vuxna svartmåla mig men de sker inte för att jag är sämre än andra utan för att jag är bättre. Du kan lägga till generetionstrauman, jag kan bryta dem tillsammans med andra som visar ett alternativt sätt att uppträda mot istället för att slå, skrika, anvä da härskartekniker och agera maktgalet pga övertag mot någon i beroendeställning.
Jämlikhet är inte bara mellan könen utan även mellan barn och vuxen eller individ med makt mot den i beroendeställning osv.
Om du har ett barn som hellre ställer sig vid spåret än sover under samma tak, är du inte en snäll människa. Jag vågar sätta min ena hand på att alla barn jag tagit hand om oavsett vad de sedan fått för version inmatat, ändå allihopa skulle välja att sova i mitt hem än ställa sig vid tågrälsen.
Min förälder gjorde misstaget när jag var 14 att fejkstrypa mig varpå jag föll bakåt o slog i huvudet med resultatet att min förälder fick den där elaka triumfen i ögonen och lämnade rummet. Jag gick efter och smällde på med så mycket knytnävsslag jag fick in att smällarna blev mer sällsynta. Ändå flög personen på mig senast när jag var 34 för att slå ett av de slag som sannolikt är skälet till att jag lever med svårare smärtor i ett öra.
Det är inte så himla svårt att uppfostra barn utan misshandel och då varken fysisk eller psykisk och vägleda dem i hur man gör.
I min släkt är jag betraktad som den dåliga då jag alltid diskuterat med barn när jag rutin i eller skällt onödigt mycket. Att jag anses vara dåren beror på att jag är den enda som kan uppfostra ett barn korrekt med vägledningen det innebär.
Barn minns inte eftersom det du sa blev deras inre röst och vägledning i hur de ser på andra. Ett barn som utsattes extremt mycket var jag den enda som vägrade lämna det ensam med förövare. Konsekvenserna av att jag själv sparkades ut och svartmålades är att det lämnat sina egna barn i faran det själv växte upp med med samma förövare och människor som gick men inte till m7g då det manipulerade emot mig eftersom jag skrek och bråkade samt hotadeför att avbryta misshandel. Jag är utmålas som den dåliga
men det är min röst som får personen att göra sitt bästa som förälder. Dess inre monolog internaliserad av hur man tar hand om småbarn och rätt och fel och att skydda dem,
där lever jag kvar och vidare till nästa barn och i framtiden deras barn.
Ingen ser det som så outhärdligt att de vill fly det sista halvåret om det inte är outhärdligt eftersom psykisk inte är ett normalt perspektiv att åka till istället för att sova hemma.
Jag förstår min " misstag" som inte gynnat mig. Nyligen skällde jag på ett litet barn för att det skulle förstå att det skrämmer djur. Det gjorde inte något fel mer än var glad och för liten för att förstå att glada hopp och tjut kan skrämma livet ur ett djur som redan är rätt. Det grät. Jag skällde.
Sedan så fortsätter vi dialogen med att jag berättar för föräldern eftersom det är litet, jag stor. (Det hörde på) Att jag skällt dvs, inga onödiga klander för att ett barn gjort vad alla barn gör. Sedan när vi tar upp det så säger jag saker som bekräftar dess upplevelse av att ha blivit ledsen och att jag skällde "för mycket" och att stora ska vara snäll med de mindre. Att katter o hundar är små och varken kan gråta eller prata. Att jag som skäller på ett barn också är stor. Att man även om man någon gång blir arg och skäller inte gör det ofta eftersom man är snäll med de man tycker om och är rädd om. Osv.
Det minns de aldrig när de vuxit upp Ingenting finns kvar i minnet men är en inre röst, en kompass i livet. En kompass som talar om helt andra saker än "du förtjänar att bli utskälld" osv. Men också riktlinjer i hur vi gör istället för att skälla. Än mer förhoppningsvis också något i ryggraden som får dem att gå om de möter en förövare för att de lärt sig skilja det galna mot normala beteenden.
Samma sak med de som gör tvärtom likt er som alltid inflikar att det finns en öppning att föräldrarna är bra och sunda och barnet det dåliga.
Mina dialoger med små barn kan manipuleras till att andra vuxna svartmåla mig men de sker inte för att jag är sämre än andra utan för att jag är bättre. Du kan lägga till generetionstrauman, jag kan bryta dem tillsammans med andra som visar ett alternativt sätt att uppträda mot istället för att slå, skrika, anvä da härskartekniker och agera maktgalet pga övertag mot någon i beroendeställning.
Jämlikhet är inte bara mellan könen utan även mellan barn och vuxen eller individ med makt mot den i beroendeställning osv.
Om du har ett barn som hellre ställer sig vid spåret än sover under samma tak, är du inte en snäll människa. Jag vågar sätta min ena hand på att alla barn jag tagit hand om oavsett vad de sedan fått för version inmatat, ändå allihopa skulle välja att sova i mitt hem än ställa sig vid tågrälsen.
En wall of text som är ett sammelsurium om vilken förträfflig person du tycker att du är och att man inte ska misshandla barn. Jag delar din åsikt att man inte ska misshandla barn. Vi har fortfarande bara hört en sida och det är TS. Vi har heller inte hört dina föräldrars sida, men alla runt dig tycker att det är dig det är fel på, enligt dig själv. Om alla andra tycker annorlunda kan det vara bra att göra en rejäl reality check. Ibland har alla andra fel och ibland är det man själv som är vilse.
Citat:
Du vet att dålig läsförståelse blivit ett problem. En wall of text som är ett sammelsurium om vilken förträfflig person du tycker att du är och att man inte ska misshandla barn. Jag delar din åsikt att man inte ska misshandla barn. Vi har fortfarande bara hört en sida och det är TS. Vi har heller inte hört dina föräldrars sida, men alla runt dig tycker att det är dig det är fel på, enligt dig själv. Om alla andra tycker annorlunda kan det vara bra att göra en rejäl reality check. Ibland har alla andra fel och ibland är det man själv som är vilse.
Nej, den enda saken jag behöver göra är att börja bevisa för människor att jag är kompetent och kapabel samt dra tydliga gränser.
Du behöver absolut inte gilla mig då det sannolikt är ömsesidigt om du väcker negativa reaktioner hos mig. Pallra dig ut ur mitt liv istället. Men hoppsan, så fort jag bryter med någon ska de springa runt och klaga på det också. Upplever man att jag är "fel" gör man det enda rätta och försvinner så långt åt ett annat håll som möjligt så är vi två minst som får frid och sinnesro.
Du förstår, jag gillar inte elaka jävlar och risken är stor att jag ger tillbaka med samma medicin.
Förövrigt så anser inte alls alla att det är fel på mig. Även de som har svårt för mig säger att jag har civilkurage, är en fighter för den svaga osv. Det är rätt känt en stor del av min karaktär att tro på andras rätt och stå upp för den.
Du blandar ihop normala människor med förövare. Förövare sätter ingen ribba för mig. Du skulle ha läst ett viktigt budskap om du övat mer på att läsa och förstå saker i livet. Men någon annan kan få en tanke av vad jag skrev som de tar med sig istället.
Citat:
Hej Flashback jag vänder mig hit för att få råd om min situation.
Jag är 19 årig kille som går sista året på gymnasiet, har alltså cirka ett halv år kvar till studenten.
Jag mår väldigt dåligt pågrund av min familj, som barn blev jag ibland slagen av min farsa men detta är inget jag tänker på idag men det ledde till att jag undvek honom och idag är våran relation väldigt dålig, vi pratar knappt även fast vi bor tillsammans.
Han slutade slå mig runt 13 ish tror jag kanske lite tidigare när jag en gång slog tillbaka men han misshandlar mig fortfarande psykiskt genom att trycka ner mig med ord och göra narr av mig.
Min plan var att bara stå ut med detta liv fram tills studenten och sedan flytta hemifrån och säga upp kontakten med familjen och påbörja ett nytt liv.
Men på senaste har det blivit otroligt jobbigt och jag känner att jag inte orkar mer men kan inte göra något då jag fortfarande går på gymnasiet.
Jag funderar alltså låtsas försöka begå självmord genom att ställa mig på järnvägen när ett tåg kommer och i sista sekund flytta på mig. Då borde väl polis komma till plasten och jag kan få bli tagen till psyket och bo där istället för hemma. Och om jag då säger att detta ”självmordsförsök” berodde på hur jag har det hemma kanske jag får hjälp till ett nytt hem eller något?
Har också en dålig relation till min mamma då hon och pappa bråkade och bråkar än idag väldigt mycket.
Har inte heller några vänner på gymnasiet så gymnasiet är också ett helvete, har alltså inga vänner och hatar min familj. Detta får mig att överväga självmord då jag inte har något att förlora men vill egentligen inte dö så därför är min plan att låtsas begå självmord och sedan få hjälp.
Låter detta som en bra plan?
Jag är 19 årig kille som går sista året på gymnasiet, har alltså cirka ett halv år kvar till studenten.
Jag mår väldigt dåligt pågrund av min familj, som barn blev jag ibland slagen av min farsa men detta är inget jag tänker på idag men det ledde till att jag undvek honom och idag är våran relation väldigt dålig, vi pratar knappt även fast vi bor tillsammans.
Han slutade slå mig runt 13 ish tror jag kanske lite tidigare när jag en gång slog tillbaka men han misshandlar mig fortfarande psykiskt genom att trycka ner mig med ord och göra narr av mig.
Min plan var att bara stå ut med detta liv fram tills studenten och sedan flytta hemifrån och säga upp kontakten med familjen och påbörja ett nytt liv.
Men på senaste har det blivit otroligt jobbigt och jag känner att jag inte orkar mer men kan inte göra något då jag fortfarande går på gymnasiet.
Jag funderar alltså låtsas försöka begå självmord genom att ställa mig på järnvägen när ett tåg kommer och i sista sekund flytta på mig. Då borde väl polis komma till plasten och jag kan få bli tagen till psyket och bo där istället för hemma. Och om jag då säger att detta ”självmordsförsök” berodde på hur jag har det hemma kanske jag får hjälp till ett nytt hem eller något?
Har också en dålig relation till min mamma då hon och pappa bråkade och bråkar än idag väldigt mycket.
Har inte heller några vänner på gymnasiet så gymnasiet är också ett helvete, har alltså inga vänner och hatar min familj. Detta får mig att överväga självmord då jag inte har något att förlora men vill egentligen inte dö så därför är min plan att låtsas begå självmord och sedan få hjälp.
Låter detta som en bra plan?
Så din plan är att traumatisera en lokförare eftersom att du inte klarar att flytta hemifrån själv?
Varför inte bara skaffa en studentlya nånstans?
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
