Frågor till er som genomgår en separation just nu

Jag är drygt 40 år gammal. Äldsta barnet precis börjat förskoleklass och yngsta är 3 år gammal

Bry dig inte om min lilla detektivhjärna. Men du var 20 år när ni träffades, men det tog er nästan 14 år tillsammans innan ni blev gravida. Hur gammal är din man?
Var det svårt att bli föräldrar?
Sen vid 37 år blev du gravid igen.

Visst ser människors liv olika ut, men du beskriver honom inte som din man utan som en partner. Är man i 40årsåldern är det vanligare att säga vänner än kompisar
" Visst säger logiken att jag ska skita I honom " skriver du. Väldigt märkligt uttryck för någon som har levt med samma man i 20 år.
Det känns inte som att du är seriös i din fråga för det är inga känslouttryck eller ordval som passar in på en kvinna i "din ålder "
Möjligt att du är en ungdom och beskriver en situation som är nära dig

Har man levt med någon i 20 år, har 2 barn som kom väldigt sent i äktenskapet finns det nog mycket annat som ligger dolt.

Vi ville inte ha barn i början så det var inget vi försökte. Det tog tid för bägge två att vilja ha barn.
Jag kallar honom för partner för jag såg honom som mitt livspartner, den jag skulle bli gammal med. Jag uttrycker mig om att logiken säger att jag ska skita I honom för att jag har insett, efter han pratade om att separeras, att han inte alltid varit konsekvent eller ha snälla ordval gentemot mig i vardagen.

För mig var det lätt. Eller lätt är det aldrig men jag har inga känslor kvar. Har varit så mycket skit genom åren med hennes psyke och hennes hälsa. Jag är sannerligen inte perfekt heller... Men just nu är det lättnad och oro för framtiden som är de dominerande känslorna.

Däremot har det varit tufft ekonomiskt och socialt. Tappat kontakten med många gemensamma vänner osv.

Jag kommer behöva träffa en ny kvinna för att inte bli en ensam kuf på äldre dar. Men jag har ingen motivation. Har väldigt låg sexlust just nu och ingenting känns spännande. Jag behöver bara vara i några år och hoppas på att livslusten återvänder. Hoppas det.

Jag har det ganska lätt på Tinder men har ingen follow through. Tycker bara det blir onödigt krångligt.

Du verkar inte så väldans upprörd över situationen, eller desperat.
Tyvärr känns tråden oerhört uppdiktad för normalt skulle all fokus ligga på barnen i första hand. I andra hand hur du ska förhålla dig till din man i fråga som pappan till era barn.
Du bör,om det är sant, be om stöd och hjälp hos kommunen eller prata med någon av dina vänner.

För mig gick det upp ett ljus när vi åkte på semester och hela semestern gick ut på att hon bråkade med sin familj. Fanns liksom inte i hennes värld att fokusera på att vi skulle ha det mysigt och spendera tiden med mig i stället. Ändå försökte jag få det att fungera under lång tid efter det(ville inte ge upp, älskade henne ändå), men sen fick hon lägre sexdrift och i stället för att göra förändringar i sitt eget liv för att må bättre så tyckte hon att jag skulle lösa det på diverse orelaterade sätt.
Sen en dag kom hon och berättade att hon varit otrogen, då fick det vara nog liksom. Älskade henne ändå och gör det fortfarande eftersom jag är en väldigt kärleksfull person som vill se det bästa i folk även när det inte finns där.

Det man gör är att man kallt radar upp fakta.

Hon vill inte ligga.
Hon fokuserar bara på problem.
Hon lägger sin egen självutveckling på dig.
Hon går bakom ryggen på dig.
Ni kommer ingenvart i förhållandet.
Finns ingen vilja från hennes håll att förändra, bara "att det ska bli bättre" men då utan att hon behöver göra något.

När man radat upp sånt så tänker man, "vad hade jag rekommenderat någon annan att göra om dom berättade dessa fakta" så får man ta ett kallt beslut att gå vidare bara.
Sådan är kärleken, den kommer och går, var tacksam för det du har för stunden, men tro aldrig att det kommer vara för evigt bara för att.

Jag är lite i andra ändan din situation.
Jag har under ett bra tag mått sämre och sämre i vår relation och pratat med henne om saker som jag vill att vi ser annorlunda.
Hon säger att hon förstår men inget händer.

Så nu försöker jag inte ens nämna något för det finns liksom ingen mening.

Så jag gissar att han har på ett eller annat sätt försökt få fram att det inte fungerar så bra men du har inte lyssnat.
Men det är du inte ensam om, det finns massor av fall när män försöker prata om sina känslor så lyssnar ingen ändå.

Uppenbarligen ytterligare en trolltråd i forumet.

Så han berättade att han vill separera.

Vad vill du?

Nu när en inte vill längre så kan man inte fortsätta relationen. Båda måste vara med och arbeta gemensamt.

Har ni gjort någon plan för hur ert boende ska bli nu framöver?

Självklart kan man bli rädd av situationen men det kan ju också komma bra saker när man väl fysiskt bor på var sitt håll och kunnat nå ro i sin ensamhet. Det finns annars risk för att satsa igen på samma nitlott eller låta en slentrian infinna sig och då behållar man nackdelarna med uppbrottet utan fördelarna.

För att älska någon annan måste man älska sig själv.

Gräset är grönare på andra sidan men för de allra flesta tror jag inte det är så.

Beklagar din sorg och situation.

Gått en tid nu, hoppas du kommit över chocken. Förstår om det varit omvälvande ifall du inte anade.

Jag tror du måste inse att det inte går mer. Även om du älskar och såg honom som livspartner så förtjänar du ju också att bli älskad tillbaka.

Du går vidare genom att lösa allt praktiskt. Ekonomin, barnens umgänge, bostad. Sen får du också tillåta dig att vara ledsen, ett krossat hjärta tar tid att läka ihop.

Kom ihåg att du inte har några skyldigheter att ta hand om honom nu. Vill han gå så ska han också hjälpa till att få ert gemensamma liv avslutat på ett snyggt sätt.

Eftersom barnen är så små är deras välmående prio ett. Ge dem och dig själv trygghet.

Det finns en bra framtid även om det inte känns så nu. Du är inte värdelös.