Första trygga relationen, varför känner jag mig osäker ibland?

Som att man går och väntar på kaos men de kommer aldrig? Jag ifrågasätter då mig själv ”är jag verkligen kär?” Svaret är ju ja, jag vill tillbringa mitt liv med honom!

Det är som att det känns tråkigt mellan varven

Jag har aldrig utövat våld och kommer aldrig göra. Jag höll på att mista livet så de är svårt att lita på män efter det. Men, den här mannen litar jag mycket på. Jag vet bara inte varför det väcks upp massa känslor inom mig. Vet att terapeuten sa att det kommer dyka upp känslor runt de hela, men jag ville nog mest få lite råd här om någon mer varit med om tuffa saker och sedan träffat en trygg person efteråt, för att sedan genomgått massa olika känslor för att kunna säga till mig här i tråden att det är fullkomligt normalt.

Ja, som rubriken tyder. Jag har passerat strax över 30, har också barn, hus och okej arbete. För 5 år sedan genomgick jag en trauma behandling på grund av ett brott jag varit utsatt för. Är oerhört glad jag gjorde den resan för det gav mig livet tillbaka.

Jag har haft destruktiva relationer innan, toppats av dalar och berg, av och på och fram och tillbaka. Jag var den bästa eller den värsta. Den relationen varade i 8 år. Hade 2 relationer innan som var ”normala”.

Nu sedan ett år tillbaka har jag träffat en oerhört fin man. Ödmjuk, mentalt stark, hjälper mig och prioriterar mig. Jag gör samma med han, ger han de han behöver och vi trivs bra ihop. Men, (det här är väl en del i min bearbetning) han är den första efter mitt ex. Jag var singel i 3 år efter den härvan. Jag blir osäker på vad jag känner ibland, är det vanligt när man har en ”hälsosam relation”? Vi gör resor tillsammans, han har även tagit sig an min tonåring, och de är inte de lättaste. Så han är hur underbar som helst och jag älskar honom, är trygg med honom och kan vara mig själv.

Men, vi som gått från destruktiv till bra relationer, kände ni också såhär ibland? Går det över? Som att man går och väntar på kaos men de kommer aldrig? Jag ifrågasätter då mig själv ”är jag verkligen kär?” Svaret är ju ja, jag vill tillbringa mitt liv med honom!

Det är som att det känns tråkigt mellan varven, som att kärleken saknar glöd utan det där som är av och på. Vi har fantastiskt sexliv med så passion finns det. Kan inte sätta fingret på det men jag funderar på om ja kanske är störd :’) eller om det är som så att de här är en del av bearbetningen..

Ha de gott!