Citat:
Ursprungligen postat av
Clavicles-Vile
Men om man då ska tro på någon slags symbios mellan könen, och kvinnor lyckats slänga ifrån sig dessa ideal och vinna en självständighet såväl personligt som ekonomiskt — vart lämnar det männen, vars roll och värde ofta har definierats av deras relation till kvinnan? Behöver även männen slå sig fria och återuppfinna sig själva då, och vad fan händer om båda könen börjar skita i varandra? Eller ska man återgå till hur det varit innan, och är det ens möjligt vid det här laget?
Spännande resonemang! För mig beskriver du typ samma process som jag har behövt gå igenom varje gång en kärleksrelation tagit slut. Att inte vara någons pojkvän samt en del i ett par ledde till en sorts akut identitetsförlust där jag plötsligt måste handskas med existentiella frågor som vem jag är, vad jag vill och vilket värde jag egentligen har när jag inte längre har en relation som besvarar allt det där åt mig.
Processen har alltid varit svår och tidskrävande, men fullständigt nödvändig. Haverikommissionens slutsats blir alltid att det bara kan vara mitt ansvar att leva mitt liv på ett sätt som känns meningsfullt, och att jag nog gjort avkall på mig själv i en för hög grad i de tidigare relationerna. De gånger jag värderat relationen högre än mig själv har jag också förlorat mig själv i den.
Paradoxalt nog (eller inte) har de insikterna och erfarenheterna alltid inneburit att nästa relation blivit bättre än den föregående. Ju mer ansvarstagande och trygg jag är i mig själv och mitt värde, med eller utan flickvän, desto bättre blir jag på att hitta personer som jag kan bilda en hälsosam relation med. Och det är ju logiskt när man tänker efter, att man ju hellre är ihop med någon som tar ansvar för sig själv, jämfört med någon som skyller allt på andra.
Med den anekdoten tänker jag att det du skriver om att männen måste slå sig fria och återuppfinna sig själva är den enda vägen framåt. Det kan aldrig vara någon annans (kvinnors) ansvar att jag ska må bra. När man tycker att det är någon annans fel att man mår dåligt så gör man sig själv till ett maktlöst offer utan möjlighet att påverka sin egen lycka. Att slå sig fri blir således en inre process för individer och små grupper, och inte något rent samhällsekonomiskt "bygga en stad med bara män"-grej. På så sätt tror jag också att de män som vågar slå sig fria genom att konfrontera sin existentiella ångest och hitta sin styrka och självkänsla, också kommer kunna förhålla sig friare och ansvarstagande till relationer med kvinnor.
Summa summarum efterlyser jag mer eget ansvar för sitt eget mående. Att skylla på andra är alltid en återvändsgränd.