Citat:
Ursprungligen postat av
Vexanol
Hej, jag har autism, uppväxt på en liten ort och behöver hjälp med att förstå hur man hanterar att människor man har noll relation med ständigt söker social interaktion. Detta hände inte mig där jag växte, upp, alltså, att folk helt slumpmässigt söker interaktion med en i vardagen.
Jag har bara varit en vecka i Göteborg och detta har hänt mig:
Jag går på en tom gata och passerar 3 kvinnliga utbytesstudenter, en av dem säger "Wow, he looks dangerous", de andra fnittrar. Jag går vidare utan att vända mig om.
Jag åker spårvagn, en medelålders svensk man sätter sig bredvid mig och berättar om BRICS och hur Ryssland porträtteras orättvist i svensk media och hur Putin är en bättre ledare än svenska politiker. Jag lyssnar passivt och vet ej hur jag ska förklara att jag inte är intresserad. Därefter kliver jag av spårvagnen.
Jag går på en bro, en invandrare frågar mig om jag har cigaretter. Då pekar jag långt bort och säger "Jag har inga kontanter, du får råna honom där borta". Detta säger jag då jag läst online att dem frågar efter cigaretter som en taktik för att begå rån. Jag går därefter raskt framåt utan att vända mig om. Jag vet att detta kanske var en kaxig respons, men jag hade förberett mig för just detta scenario, att just invandrare frågar efter cigaretter.
Är det normalt att människor man inte känner hela tiden söker interaktioner?
Händer detta bara mig, eller råkar ni neurotypiska också ut för detta?
Och isåfall, vad gör ni när främlingar söker interaktioner med er?
Fantastisk underhållande läsning, tack.
Jag satt och tryckte i mig ett par biltema korvar för någon vecka sen. En zigenare med fru satt vid bordet bredvid, jag ägna dem inte en tanke.
Jag satt där i min mentala tunnel och tänkte på något intensivt, plötsligt hör jag något utifrån ekandes in i mitt sinne, det tog 2 gånger till för ziggen att fråga mig innan jag uppfattade vad han sade och att det var mig han ville interagera med.
"Är allt ok"
Jag vände mig om och tittade mot honom, nog var jag lite förvånad i sinnet. Jag svarade: Ja allt är ok.
Konstigaste jag har varit med om på länge.
Kanske var mina demoner som mörklade rummet.
