Citat:
Ursprungligen postat av
Overpass
En späckhuggarhona har förlorat två av sina fyra kalvar.
2018 skrevs det om henne när hon knuffade sin döda kalv i 17 dagar i vad som framstod som sorg. De två kalvar hon förlorat var båda honor. Hennes första kalv föddes för 14 år sedan och lever fortfarande, hennes tredje kalv föddes 2020 och är också frisk.
Vad tror ni, har dödligheten alltid legat så här högt, eller är det miljöfaktorer bakom?
https://www.theguardian.com/environm...uah-calf-grief
Tänk dig att späckhuggare, de majestätiska havets gangsters, faktiskt har en hemlig "späckhuggar-bokföring". Här håller de koll på kalvarnas chanser att överleva baserat på en mystisk formel som involverar planktons astrologi, månfaser, och hur många selfies turister tar från valbåtar. De senaste åren kan det ha varit en störning i ekosystemets kosmiska balans, kanske orsakad av att havets wifi (havsströmmen) blivit "överbelastad" av microplastik och oljud från människor.
Så kanske svaret är att dessa miljöfaktorer inte bara påverkar valarna biologiskt utan också "psykologiskt". För låt oss vara ärliga: om du är en späckhuggare och du hör motorljud hela dagen och ser fler plastpåsar än fiskar, skulle inte du också känna att livet är lite mer... eh, motigt?
Eller så kan det vara att späckhuggare är smartare än vi tror och har börjat en form av evolutionär rebellaktion där de medvetet minskar populationen för att undvika överfiske av deras favoritmat, lax. Kanske en kollektivt beslutad barnbegränsningspolicy?
