2025-01-03, 23:16
  #1
Medlem
Citat:
Mycket litteratur tror att den bara är innehåll.

Jag skulle vilja pröva lite idéer.

Vad är stil i litteraturen idag? Ibland tror jag att det som finns kvar av frågan handlar om tydlighet. Till och med poesin har drabbats av det. Stilistisk gymnastik betraktas mest som elitistisk och blir därför motbjudande. Inte bara i vår tid. Begriplighetsdebatten på 40-talet var knappast något unikt samtal om litteratur. Till och med Cervantes var mån om kortast möjliga sträcka mellan läsare och innehåll. Att säga att Björn Ranelid är vår tids överlägset bästa litteratör är som att svära i kyrkan.

Trovärdig, tydlig, begriplig. Psykologisk realism och ett väldisponerat innehåll. Rapporter från verkligheten är en sak. Men ska man skildra den litterärt kan man åtminstone göra det med stil. Jag vet att det låter som elitistiskt bakåtsträveri. Wilhelm Moberg var en mastodont på rapporter från verkligheten, men litterärt är Stig Dagerman en titan. Försäljningssiffror säger förstås något helt annat och det förklarar nog varför Niklas Natt och Dag höll igen. Det är ju uppenbart att han hade kunnat vrida upp sin stilistiska gymnastik rejält, men lät bli.

Så vad är stil i litteraturen idag? Är det trovärdighet, tydlighet, begriplighet? Är det Daniel Sjölins och Karin Smirnoffs grammatiska regelbrott? Mycket litteratur tror att den bara är innehåll. Finns det fler som kräver mer av litteraturens språk än som transportsträcka till ett innehåll? Som tycker att stilistisk gymnastik bör vara självklart i litteraturen eftersom verkligheten ändå alltid överträffar dikten. Att det inte säljer är ett dåligt argument eftersom knappt några författare tjänar större pengar på skrivandet i alla fall.
Citera
2025-01-04, 00:40
  #2
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Kulturgranaten
Jag skulle vilja pröva lite idéer.

Vad är stil i litteraturen idag? Ibland tror jag att det som finns kvar av frågan handlar om tydlighet. Till och med poesin har drabbats av det. Stilistisk gymnastik betraktas mest som elitistisk och blir därför motbjudande. Inte bara i vår tid. Begriplighetsdebatten på 40-talet var knappast något unikt samtal om litteratur. Till och med Cervantes var mån om kortast möjliga sträcka mellan läsare och innehåll. Att säga att Björn Ranelid är vår tids överlägset bästa litteratör är som att svära i kyrkan.

Trovärdig, tydlig, begriplig. Psykologisk realism och ett väldisponerat innehåll. Rapporter från verkligheten är en sak. Men ska man skildra den litterärt kan man åtminstone göra det med stil. Jag vet att det låter som elitistiskt bakåtsträveri. Wilhelm Moberg var en mastodont på rapporter från verkligheten, men litterärt är Stig Dagerman en titan. Försäljningssiffror säger förstås något helt annat och det förklarar nog varför Niklas Natt och Dag höll igen. Det är ju uppenbart att han hade kunnat vrida upp sin stilistiska gymnastik rejält, men lät bli.

Så vad är stil i litteraturen idag? Är det trovärdighet, tydlighet, begriplighet? Är det Daniel Sjölins och Karin Smirnoffs grammatiska regelbrott? Mycket litteratur tror att den bara är innehåll. Finns det fler som kräver mer av litteraturens språk än som transportsträcka till ett innehåll? Som tycker att stilistisk gymnastik bör vara självklart i litteraturen eftersom verkligheten ändå alltid överträffar dikten. Att det inte säljer är ett dåligt argument eftersom knappt några författare tjänar större pengar på skrivandet i alla fall.

Visst är stil viktigt OCH njutbart.

Problemet är att vi sedan lång lång tid tillbaka har ett vänster-kulturetablissemang som genom tidningar, akademi och skola har tagit sig rätten att definiera VAD som är bra eller "stor" stil.

Innan detta skedde (med ismernas intåg i och med modernismen) så var det en självklarhet att ett mästerverk skulle vara BÅDE stil och innehåll. Det är i och med modernismen den bisarra idén om "antingenm-eller" uppkommer. Innehållet ersätts då av olika bisarra och mer eller mindre automatiska "metoder" för att generera innehåll (Joyces "mytologiska" metod eller surrealismens "automatiska" metod) - som bekvämt nog gav författaren ledigt från ett helgjutet skapande. "Finlitteratur" lanserades nu som ett stilistisk ytfenomen där första bästa vänsterkretin kunde åstadkomma stor litteratur genom att knarka eller supa ned sig och nedteckna sina idiosynkratiska infall - vilket av kotteriets övriga medlemmar genom Bonniers tidningsmonopol basunerades ut som "kongenialt med samtidens allt mer fragmentariska medvetande" dvs modellerat efter det vinnande konceptet i bildkonstens "kubism".

Efter att hela denna "smak" eller "episteme" erövrat utbildningsinstitutionerna och etablerat kanon så kom även eleverna att vänja sig vid denna uppfattning om vad litteratur "är" eller "ska vara". Hög litteratur identifierades med uppbruten syntax och fragmentariskt innehåll. Ett gammalt expressivt trick från romantiken som naturligtvis har sin plats vid konstnärlig gestaltning. Låg litteratur identifierades med begriplighet, linjär tidsaxel och moraliska budskap. Dvs det begripliga berättandet som följt människan från religionens och myternas gryning och som har potentialen att tilltala de stora massorna - definierades som "dåligt", lågklassigt och lämpligt för tarvliga genrer som deckare. Och se vad som hände: det är i stort sett enbart deckare som läses i dagsläget.

Den som går till 1800-talslitteraturen och faktiskt läser Dostojevskij, Stendahl, Balzac eller Zola kommer att upptäcka att dessa mästare förmår förena både innehåll och fantastisk stilistik i ett och samma verk. Problemet är bara det att en elev som är programmerad i modernismens kanon kommer aldrig ens att orka ta sig igenom en roman av Dostojevskij. För man har som läsare i Marinettis efterföljd van vid "maskinålderns" och de nivellerade planekonomiernas och indoktrineringsanstalternas tidsåldrars litteratur wom wom wom pang pang pang [...] inte övats i förmågan att läsa och förstå de stora mästerverken från mänsklighetens guldålder. Inte heller har "utbildningen" gett eleven de verktyg och den övning som krävs för att upparbeta den sensitivitet och humanitet som är nödvändig för att uppskatta subtiliteten och äktheten i ett renässansporträtt. Medan alla däremot kan dra en lina och nodda till Damien Hirsts Kristallskalle eller "Haj i formaldehyd". Det är enkelt tillgängliga kickar för en massmänniska som tror sig vara sofistikerad för att man har upplevelser inför verk av personer som namngivits med fetad text i mediapublikationer.

Nu fick du något att bita i va? Den "konflikt" som du referar till existerar helt enkelt inte - utan är bara ett click-bait som lanserats på någon kultursida eller pseudodebatt. Jag VET det - eftersom jag för 20 år sedan tänkte i exakt samma banor som din text uttrycker.
Citera
2025-01-04, 02:10
  #3
Medlem
pn222jws avatar
Ju ambitiösare desto bättre...kvalitet måste gå före kvantitet. Miljöskildringar - detaljerade och samtidigt fascinerande. Språkkänsla och psykologisk trovärdighet... läsvärda novellsamlingar. Medryckande berättelser och väldigt bra översättningar av utländska författare... engagerade böcker om storpolitik eller miljöfrågor eller kriminalitet.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in