Försvinner euforisk lycka när man är gammal?

Kände eufori idag men det var en dröm.
Satt i skolbänken bredvid en söt tjej, vi delade lärobok och vi satt väldigt nära. Sådär så man nuddar varandra. Hon hade fuktigt nyduschat hår, kanske efter gympan.

Sen vaknade man och resten av dagen har bara känts tom även om jag träffar folk/kvinnor på jobbet känner jag inte ett skvatt.

Konstigt det där. Varför ska verkligheten kännas så himla trist.

Bättre än inget i alla fall. Alltså bättre med drömd eufori än ingen. Lät som en fin dröm.

Ja, det är väl det jag saknar mest nu som vuxen. Alla dom där ungdomliga känslorna. Det där pirret.
Det försvann nästan helt efter 35 och det var rätt många år sedan nu. I drömmar kan det dock kännas exakt som när man var ung igen. Det är lite intressant hur det funkar.

Ibland mår man bara riktigt jävla bra (ej kopplat till berusning) och det kommer lyckokänslor, själv får jag det när det är barnfritt och jag får storstäda i lugn och ro med hög musik på.

Ska erkännas att i min fjärran ungdom kom dessa lyckoboostkänslor oftare. Hormoner och ungdomens naivitet och rena glädje låg väl bakom det.

Detta fick mig att undra om sådana plötsligt uppdykande lyckokänslor avtar när man blir gammal, och då menar jag vid 70-80 års ålder. För vid 50-60 år antar jag att de är kvar.

Har vi några mogna flashbackare som kan representera och göra ett uttalande? Övriga är självklart välkomna att spekulera. Ni kanske känner gamlingar som är skitglada, berätta gärna om ni observerat något relevant.

Man har nog ett unikt liv om man någonsin upplever euforisk lycka.