Kommer jag bli dumpad eller övertänker jag?

Han kanske är hennes livs kärlek men det är inte säkert att hon är hans...


TS. När jag läser dina svar i tråden får jag uppfattningen att du försvarar honom och hans agerande. Du försöker hitta förklaringar. Det är typiskt för personer som "tror, vill och hoppas" på något. Jag tror dock att du lurar dig själv här och att du vägrar inse sanningen. Han vill inte ha fler barn eller i alla fall inte barn med dig. Allt annat är bara ursäkter och bortförklaringar från hans sida.

Sedan vill jag tillägga att det är aldrig okej att lura eller manipulera in någon i ett faderskap vilket är den uppfattning jag får att du gör just nu. Jag förstår att du måste tänka på dig själv men det du gör är fel och rent egoistiskt. Du har ett val att göra, antingen leva utan egna barn med "din livs kärlek" eller hitta någon annan som vill ha barn och då barn med dig. Just nu flyr du undan detta val och fokuserar på att han ska ta beslutet - i mening ändra sig och vilja ha barn med dig.

// CC

Håller med om allt. Hoppas TS verkligen tar in vad du skriver.

TS allmänna oro och katastroftankar rörande förhållandet kommer knäcka pojkvännen. Även om han älskar TS så inser han långsamt att det inte är hållbart i längden att alltid förhålla sig till TS cykler/humörsvängningar. Det är redan en red flag.

Kan ni inte bara pausa allt snack om barn i något år då? Han är ju slutkörd och ångestfylld och det verkar inte vara läge. Även om du själv inte tycker att du pressar frågan, så hör man ju på dig här att du ständigt går med barn i tankarna.

Vad sägs om något i stil med ”nu bordlägger vi frågan till 1 jan 2026, till dess ska vi bara ha det härligt och njuta och må bra”.

Det hade varit en bra idé och jag skulle gå med på det. Problemet är att det blir väldigt jobbigt att ses som vi gör innan han tagit beslut i frågan. Pga den ovissa framtiden vill han inte blanda in sitt barn vilket gör att vi BARA ses på hans barnfria dagar. Det känns väldigt ensamt för mig. Han prioriterar att träffa mig alla andra dagar förvisso, men hälften av dagarna faller bort.

Varför känns det så ensamt för dig? Det är ju ett jättefint upplägg! Ni får längta lite och båda ha lite frihet, du kan träffa vänner och göra annat och så ses ni vv. Perfekt.

Vi ses varje veka då han inte har vv-uplägg. Men det ensamma handlar mindre om att jag får träffa honom för sällan -har ett ganska stort behov av egentid så det jobbiga är att han är "off limits" de dagar han har sitt barn. Känner mig så isolerad från hans "riktiga" liv då.