Sökt jobb i ett halvår som 19-åring - Mår dåligt av långragna rekryteringsprocesser

Nej, det har du inte. Du slänger dig med generella uttalanden och kan inte svara på frågan på vilket sätt LO:s korruption gör att det är svårt att få jobb.
Tyvärr är du dåligt insatt i hur det fungerar på svesk arbetsmarknad.
Du begriper inte vad korruption är skulle jag gissa.
Har du gått ut nian med godkända betyg?

Men även yrken som inte kräver akademiska högskole poäng, bara erfarenhet hur fan ska unga människor få in en fot i arbetslivet om dom aldrig får chansen ? Alla kan inte gå en yrkesutbildning det är inte lösningen för många.

Arbetsgivarna är delvis skyldiga till den höga arbetslösheten. Förstår att TS är bitter det är inte bra när det tar stopp för sketna jobb om man aldrig får en chans visa vad man går för trots att viljan finns...

Du får tänka på att du tilltalar en tonåring som kommer från det svenska skolsystemet. Lite onödigt att förutsätta att TS ej hängt med i plugget pga spånken osv. Tänker tillbaka på hur vilsen jag själv kände mig i samma ålder, det var nog en viss yttre press som till slut drev en att söka sig till universitet när det stod klart att andra jobb än äldreomsorg hade blivit svårt att landa med enbart gymnasiebetyg.

Men hade ju verkligen ingen lust att göra det och båda mina föräldrar av generation X hade fått jobb typ direkt månaden efter gymnasieexamen. Så jag kände mig lite rånad på det jag hade tänkt om vuxenlivet - blev liksom tillbaka till plugg för en själv, som man ju hoppades att aldrig behöva ägna sig åt igen.

Det slutade inte något vidare. Att utbilda sig "för att" på ett flerårigt program utan att egentligen ha något driv för ämnet, då det "är det som krävs nu" för att ta sig framåt - om man inte redan har kontakter i arbetslivet som kan erbjuda plats. Inget jag rekommenderar någon att göra!

Hamnade i den svängen i en djup depression och ifrågasatte mest hela verkligheten/syftet med mitt liv. Men var liksom fast där och tvingade mig själv att fortsätta studierna så länge jag kunde. Återigen pga den yttre pressen att det är upp till en själv att skapa det som attraherar senare arbetsgivare. Så jävla onödigt känner jag mest nu i efterhand, någonstans får man nog acceptera att ens inre känner det som ens inre känner. Men som ung lyssnar man på alla dessa råd istället.

Tror det att det handlar om att företagen får det svart på vitt att du är villig att hoppa genom vilka ringar som helst som företaget håller uppe. Sedan kan man ju med personlighetstestet se om du är en "ledare" eller "följare" osv. Får du då resultatet att du är en "ledare" går du fetbort direkt.

Jag har alltid ansett att det är en självklarhet att utbilda sig vidare om man vill ha ett stabilt jobb med bra inkomst. Problemet är att så många svenskar lider av main character syndrome och tror att något random företag ska anlita just DIG för att de tror världen kretsar kring dem själva. Har man någon som helst självdistans eller förmåga att läsa nyheterna om svenska samhällsekonomin förstår man direkt att det inte bara är att slarva sig genom gymnasiet och sedan få livet serverat på en silversked. Men vad är din lösning då? Ska TS fortsätta sitta hemma och skrolla TikTok och pumpa ut massansökningar i väntan på att livet ska lösa sig för henne?

Jag har svarat på förstasidan, men du verkar inte klara av att skrolla.

För övrigt är jag garanterat högre utbildad än vad du är.

Med flera miljoner invandrare som vällt in i Sverige och som får minst 80 % av lönen skattebetald - nej, det är inte bara att "dyka upp" längre.