Citat:
Ursprungligen postat av
Goldmansach
Känner mig otroligt låg just nu och fattar inte hur jag ska klara av denna situation som jag hamnat i.
Har aldrig förstått hur man kan ha så svårt att komma över någon förens nu. Är 36 år och detta var mitt långa förhållande på 8 år som tog slut.
8 år är en stor del av mitt liv. En extremt stor del.
Vi hade haft de lite skakigt senaste 2-3 åren men ändå kände jag att vi älskade varandra. Det var i alla fall vad jag trodde.
På grund av problemen så förslog jag att vi tillfälligt skulle vara särbos en period. Hon är student och kunde lätt få en studentlägenhet. Sagt och gjort så blev de så i somras. Efter cirka 3-4 veckor hör hon av sig och vill prata allvar. Hon säger då att hon vill ta en paus och att vi ska vara singlar under pausen. Paus kunde jag förstå men de där med singlar gjorde mig orolig såklart eftersom jag älskar henne.
Pausen fortgår och vår kontakt blir väldigt liten. Bara lite sms. 2 månader kanske passera och jag får panik. Vi har en träff där jag frågar vad som händer och hon säger att de nog är bäst att de är slut men att vi kan vara vänner. Jag gillar inte detta och säger att de är svårt att vara vänner eftersom jag har känslor...men kan inte bryta kontakten heller eftersom hon är så viktig för mig som jag även säger till henne.
Hur som helst så ser jag på sociala medier att hon har ett nytt förhållande. Blir helt förkrossad och åker till henne men hon vill inte prata eftersom jag är så upprörd. Jag bankar på dörren och hon säger att jag måste dra annars ringer hon polisen. Hon vill inte prata med mig när jag är upprörd. Vi pratar på telefon istället och säger säger hemska saker till henne eftersom jag är så arg. Smsar efter och ber om ursäkt och förklarar att jag bara är så ledsen. Får inget svar.
Jag har under hela hösten förnekat allt som hänt. Tänkt att de kommer lösa sig, skrivit kärleksbrev och skickat blommor.
Nu känner jag mig bottenlöst sviken och bedragen. Kan inte förstå att hon bara ger upp de här åtta åren så snabbt. Har bara gått ett halvår. Är hon psyko? Är jag psyko? Förstår inte hur man kan lägga bakom de vi haft med sådan hastighet. Totalt obegripligt. Vi var ett par som umgås 24/7 i åtta fucking år!!
Går så mycket tankar och kan knappt sova nu. Hur i helvete ska jag kunna landa i detta?
Såg en framtid där vi bildade familj och allt. Trots svårigheter som uppstått ibland. Men de gör de väl alltid?
Nu känner jag mycket ilska mot henne. Hur hon kan göra såhär mot mig? Trots att jag stött henne när hon gick igenom depression och annat...Hon har stött mig också ska jag tillägga. Trodde vi var ett team. Döden känns lockande helt plötsligt. Jag brukar försöka hitta något positivt trots allt som händer, men i detta fall är det bottenlös sorg och kraftig besvikelse på henne som jag känner. Inget positivt alls. Noll.
Hjärtat jag önskar att jag kunde ge dig en kram.
Gå till en vän och få en kram, gör grejer och fokusera på dig.
Du var rätt för henne och hon för dig just då och den tiden ni haft.
Fast sen kanske förhållandet gick på övertid, och det blev sämre och du behöver se de stunderna också, och inte bara de som var bra.
Var lycklig och glad för tiden ni haft, det är få som har långa förhållande och du är en av dem som haft och kommer ha nya. Var glad för det. Du är en tvåsamhetsperson.
Jag vet att det är lätt att bli besviken över andras val, fast det är ju det. Det är deras val, deras rätt. Och man behöver acceptera, att andra har rätt till sina val, hur dumma de än är.
Glöm alla de som kommenterar taskigt här. Vissa av oss har inte så nära till sina känslor som du och jag verkar ha, vi älskar lite för mycket. Vi behöver älska oss mer.
Och vissa bearbetar på annat sätt, och vissa går vidare lite snabbare än andra och det säger inget egentligen mer än att det är deras val och deras rätt.
Du vet, jag hade en som strulade förra hösten o totalt sågs vi 6 mån. Fast han blev rädd säger han, och igår tog det slut. Lite av samma grund som sist fast då hade vi en paus vad det nu innebär. Vi pratade en timme igår, och jag var rätt ledsen. Kände och känner mig helt hopplös. Fast det är så för man är kär och kommer sakna personen.
Han vill vara vänner, han vill att vi sätter oss ner och pratar en dag, fast vad hjälper det mig?
Tror han är en sån, vill ha kakan och äta upp den.
Sov som en kratta, och kan knappt andas känner jag, fast jag försöker fokusera på annat nu.
Skall till en kompis och laga mat ikväll, prata, o få en kram.
Ta hand om dig och försök bara fokusera på dig, och vad du kommer ha framför dig!
❤️
