Hej flashback.
I höstas började jag plugga på en väldigt liten skola på landet. Jag träffade en kille där som jag blev väldigt bra vän med men som jag också började utveckla känslor för. Hela hösten var jag väldigt förälskad i honom men ville inte säga något för att det skulle riskera att bli väldigt stelt mellan oss och i vårat kompisgäng. Under den här perioden letade jag bevis på om känslorna skulle vara besvarade men jag hade svårt att komma till en slutsats. Det fanns något i luften mellan oss, en spänning. Som att det var så mycket som vi inte sa till varandra. Men jag var osäker på om det bara var i mitt huvud.
För ett par veckor sedan så kysste han mig. Det var inte bara i mitt huvud. Sedan dess har det varit vi typ. Vi umgås mycket och pratar och håller hand. Allt är väldigt väldigt fint. Jag har aldrig varit såhär kär förut. Vi har så roligt tillsammans och han är väldigt snäll och omtänksam. Det enda problemet är att vi fortfarande inte har pratat om oss. Vi båda är i tidiga 20-års åldern och ganska stela och nervösa och det tror jag är en stor anledning till varför men det börjar bli väldigt konstigt. Det är inte bara att vi inte är tillsammans än, det känner jag inte är så bråttom men vi har inte pratat om faktumet att vår relation har förändrats. Vi håller hand och hånglar men pratar om exakt det vi gjorde innan med exakt samma spänning mellan oss. Den enda skillnaden är att vi båda vet att det finns en massa som vi inte säger.
Ju längre tid som går desto svårare känns det att bryta mot detta. Men jag börjar bli lite galen. Jag vill så gärna prata med honom om det, det finns så mycket jag vill berätta och så mycket jag vill fråga jag vet bara inte hur. Jag är så stört nervös. Jag känner mig ganska säker på att detta inte bara är en kul grej för honom men jag kan ju inte veta det om jag inte frågar. Och jag måste veta det. Jag hade tänkt göra det idag men istället satt jag helt knäpptyst i 20 minuter och höll honom i handen. Jag kunde bara inte få ut orden ut min mun, det var helt låst. Det känns som att stå på tian på ett hopptorn och försöka övertyga sig själv att hoppa.
Jag vet inte heller HUR jag ska ta upp det. Om jag ska försöka ha en lite kul approach och skämta om att alla våra vänner ställer så himla mycket frågor som jag inte kan besvara. Eller om jag ska vara seriös och öppna med ett "vi borde prata". eller om jag ska lägga alla kort på bordet direkt och bara säga att jag tycker om honom och fråga hur han ser på vår relation. Jag tror att efter samtalet är öppnat kommer allt gå att säga men jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Hur ska jag få modet att prata med honom och hur påbörjar man på ett bra sätt ett sånt här samtal?
I höstas började jag plugga på en väldigt liten skola på landet. Jag träffade en kille där som jag blev väldigt bra vän med men som jag också började utveckla känslor för. Hela hösten var jag väldigt förälskad i honom men ville inte säga något för att det skulle riskera att bli väldigt stelt mellan oss och i vårat kompisgäng. Under den här perioden letade jag bevis på om känslorna skulle vara besvarade men jag hade svårt att komma till en slutsats. Det fanns något i luften mellan oss, en spänning. Som att det var så mycket som vi inte sa till varandra. Men jag var osäker på om det bara var i mitt huvud.
För ett par veckor sedan så kysste han mig. Det var inte bara i mitt huvud. Sedan dess har det varit vi typ. Vi umgås mycket och pratar och håller hand. Allt är väldigt väldigt fint. Jag har aldrig varit såhär kär förut. Vi har så roligt tillsammans och han är väldigt snäll och omtänksam. Det enda problemet är att vi fortfarande inte har pratat om oss. Vi båda är i tidiga 20-års åldern och ganska stela och nervösa och det tror jag är en stor anledning till varför men det börjar bli väldigt konstigt. Det är inte bara att vi inte är tillsammans än, det känner jag inte är så bråttom men vi har inte pratat om faktumet att vår relation har förändrats. Vi håller hand och hånglar men pratar om exakt det vi gjorde innan med exakt samma spänning mellan oss. Den enda skillnaden är att vi båda vet att det finns en massa som vi inte säger.
Ju längre tid som går desto svårare känns det att bryta mot detta. Men jag börjar bli lite galen. Jag vill så gärna prata med honom om det, det finns så mycket jag vill berätta och så mycket jag vill fråga jag vet bara inte hur. Jag är så stört nervös. Jag känner mig ganska säker på att detta inte bara är en kul grej för honom men jag kan ju inte veta det om jag inte frågar. Och jag måste veta det. Jag hade tänkt göra det idag men istället satt jag helt knäpptyst i 20 minuter och höll honom i handen. Jag kunde bara inte få ut orden ut min mun, det var helt låst. Det känns som att stå på tian på ett hopptorn och försöka övertyga sig själv att hoppa.
Jag vet inte heller HUR jag ska ta upp det. Om jag ska försöka ha en lite kul approach och skämta om att alla våra vänner ställer så himla mycket frågor som jag inte kan besvara. Eller om jag ska vara seriös och öppna med ett "vi borde prata". eller om jag ska lägga alla kort på bordet direkt och bara säga att jag tycker om honom och fråga hur han ser på vår relation. Jag tror att efter samtalet är öppnat kommer allt gå att säga men jag vet verkligen inte hur jag ska göra. Hur ska jag få modet att prata med honom och hur påbörjar man på ett bra sätt ett sånt här samtal?
__________________
Senast redigerad av larvbox 2025-01-23 kl. 05:30.
Senast redigerad av larvbox 2025-01-23 kl. 05:30.
