Svårt att ta transpersoner på allvar

Kan det inte bara vara som så att de tekniskt sätt varken är män eller kvinnor och maskerar genom att spela en könsroller till överdrift?

Jag har berättat om mig själv många gånger om men jag är född flicka och blev tidigt "kär" i pojkar. 3årsåldern. Vi pratar givetvis om ett oskuldsfulla plan och inte på så vis som när jag kom upp i tonåren och hade första pojkvännen. Jag är utan tvekan född heterosexuell och oförmögen att ändra det. Ändå så pass icke typiskt flickiga at4 att jag behandlades illa med fula åsikter om att jag var elak och avundsjuk för att jag inte var söt blabla samt att många kvinnor inom barn och omsorg samt fosterhem behandlade mig illa och utöver ljuga om frös ut mig. Att jag inte var normativ flickig gjorde att jag for illa som straff även om det fanns enstaka kvinnor som istället behandlade mig väl. Först u högstadiet när det var mer manliga lärare blev jag då bättre bemött. Inte att alla innan var utstuderat elaka men de visade tydligt att de tyckte illa om mig. Enda upp till jag var 17 år och hoppade av fanns fenomenet med kvinnor som mest stod ut med mig för att det var deras jobb. Min kvinnliga lärare behandlade mig tydligt mer med återhållsam negativitet än min manliga lärare när jag gick I liten klass och jag såg direkt skillnaden mot denandra tjejen i min klass just för att hon oavsett hur lite eller mycket normativ hon bar, ändå var mer "tjejig". Kvinnor som arbetar med barn och unga anser att flickor ska spegla dem eller vara enkla projekt som ska fixas så att de börjar spegla dem.

Idag hade jag mycket väl kunnat pressats in den här transkulturen. Iom tonåren så försvann mycket då jag socialiserades in i att bli "tjej" och jag skulle aldrig ha passat in bland killar mer än vad jag gjorde när jag gick till skolan och ibland i 7an 8 an satte mig med killarna och flämtade med dem såsom de flamsade. Det var ungefär "taket".

Pga hjärnans omogna och hur identitetssökande man är i tonåren är det oetiskt att låta en mängd barn baserat på efterhandskonstruktioner om att "alltid ha vetat" påbörja behandlingar. Jävligt få 13 åringar eller 14ringar eller 15 åringar, har hittat de, själva och särskilt inte tonåringar som aldrig riktigt passat in. Om vi ska låta dem bestämma för tung medicinsk behandling så kan de få ta körkort och handla på bolaget också. Göra lumpen och gifta sig. Men då blir det plötsligt barn vi pratar om som inte är tillräckligt mogna för att klara av sådant men saken är att om du kan planera in ett könsbyte så bör du också få ta stora lån till annat. Bröstförstoring, fixa näsan, och åka på semester till en semesterort i Egypten för att hitta balansen. Starta företag med goda lånevillkor och ta jägarexamen och få vapenlicens. Adoptera barn. Hoppa av skolan för att arbeta i den lokala kiosken istället. Operera bort livmodern och skänka bort ena njuren.


Är det skäligt att mena att könsbyte är ett beslut som barn kan ta men inte en mängd andra?

18 årsgräns dör man inte av. 18 år är fortfarande tidigt och om det är en rättighet att få utseendet man vill ha så vill jag ha andra operationer för mitt utseendet skull, betalda av staten jag också.

Jag har också märkt av att människor som uppger sig att de är inom HBTQ skiftar åsikt lätt. De säger olika saker hela tiden även om jag inte haft mycket konversationer med människor som uppger att de är det ena eller andra men om flertalet vuxna ändrar sig efter fem minuter efter någon slags analys av vad de tror att jag kanske tycker låter bäst. Då har jag svårt att tro på att det verkligen är hugget i sten för de flesta och, mycket tidigt.

Klänningar och smink är en kulturell sak och pojkar kan tycka att det är fint precis som flickor när de ser oss kvinnor spackla oss, klä upp oss osv och flickor kan istället för att gilla prinsessor tycka att de klara färger pojkarnas saker och figurer kommer med är mer tilltalande och då får vi pojkar som glatt provar den fina prinsessklänningen och flickor som tycker att Spidey är den bästa av dem alla med sin klarröda färg som fångar deras uppmärksamhet.

Och vi måste låta de barnen få vara som de är utan att lägga värderingar i det eller inte erbjuda alternativ.

Sedan så kommer en del växa upp och känna att de inte bara är mer flytande utan faktiskt inte trivs i det kön de fötts till eller att de inte är heterosexuella. Men de behöver uppnå en biologisk mognadsnivå för att kognitivt verkligen avgöra hur de vill leva resten av deras liv när det kommer till ingrepp och svårare mediciner för att stoppa en pubertet som kanske egentligen är nödvändigt för att de naturligt ska stabiliseras i sin identitet.

Jag har aldrig umgåtts särskilt mycket med HBTQ människor. Är en heterosexuell vit kille som för de mesta umgåtts med hetero killar och tjejer.

Nyligen träffade jag en ny bekant, en kille bra mycket yngre än mig via en bekant. Av ett tillfälle hamnade ja hos honom och saker ja märkte lr kände undermedvetet; väldigt "mesig, väldigt känslig/känslosam, osv... Vi pratade lite om hans liv m.m han berättade om problem han har med sin mor och mot slutet sa jag något i stil med att du måste "tuffa till dig, de känns som du har umgåtts för mycket med tjejer som bara gullat med dig. Häng med mig på gym m.m" och att han inte har balans på sin maskulina kontra femenina energi.
Han kollade lite konstigt på mig och märkte han försökte bete sig lite tuffare efter de men typ "failar".

Anyway fast forward och vid nästa tillfälle erkänner han att han är född som tjej, alltid har baggy kläder för att dölja sina pattar osv och tagit testestoron sån 13 års åldern men iom de är för dyrt ej kunnat ta de på lång nu. Utseende mässigt ser han ut som en förvuxen pojke typ med fjun skägg.

Det var som att jag, som biologisk kille, kunde intuitivt känna att nåt var fel lr off. Även om ja faktiskt trodde de var en kille men en extremt konstig än.

Detta har fått mig spinna iväg i tankar om hur ja känner ang allt detta. Personen i fråga har borderline och folk me borderline har redan mkt skör identitet. Ja tycker det varit ett allvarligt brott att uppmuntra barn att ta tunga hormoner.

Det känns också som att många av dessa individer till början får stöd i skola, men när vuxenlivet och verkligheten kommer ikapp så spricker bubblan. Dom vill ju inget annat än att alla spelar med, att alla "låtsas" men när man får just såna upplevelser att något inte stämmer blir det lixom inte riktigt genuint att spela med.
När han erkände för mig att han e född tjej sa han att "detta förändrar inget" men jo det har de gjort. Ja kan inte ta honom på allvar och varenda instinkt i mig känner att nåt är off, känslor ja aldrig får med biologiska killar. Han hänger bara med tjejer nästan av en anledning tror ja. Och iom han inte ens tar testo längre, vafan är det som gör han till kille när han går runt med fitta? Hans fjun skägg? Äsch ja vet inte men känns som detta är politik och psykisk ohälsa som spårat ur.

Träffade även nyligen för första gången en kille som försöker va tjej, och denara personen är grovt psykiskt sjuk så att de verkligen märks tydligt.

Det känns som de alla lider av grova störningar och modern politik säger att vi alla bara ska låtsas å va PK men bokstavligen allt känns off i deras närvaro!

Det är väl ganska uppenbart att den här tjejen hade mått mycket bättre om hon inte blivit lurad att haka på den rådande "transtrenden".

En sak som jag verkligen uppskattade med gamla tiders feminism var att de ansåg att alla individer skulle få vara sig själva och inte behöva pressas in i trånga könsroller.

En kvinna kan dricka öl, spela fotboll, köra lastbil, och hon är lika mycket kvinna för det.
Och en man kan dansa balett eller tom. vara dragshowartist och han är lika mycket man för det.

Alla är olika, alla har olika intressen.

Men allt detta har ju vänts upp och ner nu. När vissa män sexualiserar kvinnliga attribut å det grövsta och detta hyllas av feministerna och de till och med kallar dessa män för kvinnor.

Och killen som gillar rosa fjärilar får höra att då är han nog en tjej!!! Alltså exakt motsatsen till den gamla synen på att inte låta sig begränsas av könsroller. Och den här tjejen har väl haft vissa "manliga" intressen och då blivit lurad att hon är en man.

Bara att hoppas att hon tar sitt förnuft till fånga innan det är för sent. Att hon dragit ner på hormonerna och att hon döljer brösten med säckiga kläder i stället för att skära av dem ger ju ändå visst hopp om att hon kanske kommer tillfriskna en dag.

Tyvärr är opererar bort brösten as we speak :/

Klart man inte kan ta dom på allvar. En tjej har ingen aning om vad det innebär att vara man och vice versa.

På 90-talet var det otänkbart, men en killkompis jag hade då o har fortfarande, bor med sin pojkvän numera. Ingen man gör någon notis av idag. Känner ett par transpersoner också, både från olika håll (MtF o FtM), o dessa känns mycket svårare att ta på allvar än t.ex. bögar.

Jag får intrycket att dom är allmänt förvirrade, att dem inte ens accepterar sin kropp. Jag kan inte föreställa mig själv som tjej utan att vara svårt störd.

Man blir osäker på vad man ska kalla dom hon eller han, hen? Jag skulle heller aldrig kunna vara tillsammans med någon som opererat om sig till tjej. Sen läser man historier att folk ångrar sig, när de fått dyr behandling o operation betald av staten, o vill byta tillbaka!?

Det var en gång en tjejkompis skulle komma upp ville skulle fixa nått o hon undrade om hon kunde ta med en kompis. Sen ringer hon igen o frågar om jag har några fördomar mot transpersoner, men nej det är ok, o hon sa att kompisen var nämligen en trans. Men jag hälsade som vanligt, men så helt plötsligt började transan klä av sig för att jag hade det så varmt hemma, o det reagerade jag på, man kan väl gå ut o vänta på balkongen i så fall o jag har även en AC synligt stående.

Ingen vanlig tjej skulle väl helt plötsligt börja klä av sig så nätt som till bara BH o trosor, för att det är för varmt, inte hos nån man träffar första gången heller!? Tyckte han/hon var lite pervo...