Citat:
Känner en kvinna som är i ett våldsamt förhållande, det är mest psykiskt våld men det förekommer även fysiskt och materiellt våld. Jag betvivlar inte alls på att hon är våldsutsatt och jag märker hur hjärntvättad hon blivit av allt våld, tycker såklart att det är hemskt och hon förtjänar så mycket bättre. Problemet är att hon aldrig lyckas lämna den här mannen ordentligt. Hon har lämnat honom flera gånger men går hela tiden tillbaka, hittar ursäkter för hans beteende och hennes självkänsla är såklart otroligt påverkad av allt hon blivit utsatt för och fortfarande blir utsatt för. Hon har släktingar och vänner som försökt och försöker hjälpa henne, stundvis backar hon men söker sedan stöd hos oss igen när hon känner att situationen med mannen är ohållbar.
Nu har hon nyligen gått tillbaka till honom efter några månader isär och jag känner mig hemsk som ens känner det, men jag är så jävla less på henne. Hon vill lämna honom, sedan går hon tillbaka, hon inser allt vad han gör fel, sen ursäktar hon hans beteende, hon vill ha hjälp och stöd, sen tar hon avstånd från de som vill hjälpa och blir sur om man försöker påtala problemen, hon kommer till en och vill prata av sig när han har gjort något, sen ljuger hon om saker han gör och saker som har hänt. Jag känner att jag inte orkar mer. Jag förstår att hon sitter i en fruktansvärd situation och jag bryr mig såklart om henne, men inget jag gör bidrar ju med någon skillnad? Jag slängs runt i hennes berg-och-dalbana, får stå ut med att hon svänger i vilken kontakt hon vill ha med en, får lyssna på hennes lögner och känner nu att jag har fått nog.
Jag är släkt med den här kvinnan, vilket gör att det skulle kännas ännu värre att bryta kontakten med henne. Men när hon senast berättade att hon pratat med mannen och bestämt sig för att försöka igen så ville jag verkligen säga till henne att hon får göra vafan hon vill, men att när han fortsätter behandla henne som skit och hon återigen inser att hon behöver stöd så kommer jag inte finnas där för henne längre. Jag anar att hennes situation inte blir bättre av att folk överger henne (eller så får hon den tankeställare hon behöver av det?) men någonstans måste jag väl få tänka på mitt eget mående i det hela??
Nu har hon nyligen gått tillbaka till honom efter några månader isär och jag känner mig hemsk som ens känner det, men jag är så jävla less på henne. Hon vill lämna honom, sedan går hon tillbaka, hon inser allt vad han gör fel, sen ursäktar hon hans beteende, hon vill ha hjälp och stöd, sen tar hon avstånd från de som vill hjälpa och blir sur om man försöker påtala problemen, hon kommer till en och vill prata av sig när han har gjort något, sen ljuger hon om saker han gör och saker som har hänt. Jag känner att jag inte orkar mer. Jag förstår att hon sitter i en fruktansvärd situation och jag bryr mig såklart om henne, men inget jag gör bidrar ju med någon skillnad? Jag slängs runt i hennes berg-och-dalbana, får stå ut med att hon svänger i vilken kontakt hon vill ha med en, får lyssna på hennes lögner och känner nu att jag har fått nog.
Jag är släkt med den här kvinnan, vilket gör att det skulle kännas ännu värre att bryta kontakten med henne. Men när hon senast berättade att hon pratat med mannen och bestämt sig för att försöka igen så ville jag verkligen säga till henne att hon får göra vafan hon vill, men att när han fortsätter behandla henne som skit och hon återigen inser att hon behöver stöd så kommer jag inte finnas där för henne längre. Jag anar att hennes situation inte blir bättre av att folk överger henne (eller så får hon den tankeställare hon behöver av det?) men någonstans måste jag väl få tänka på mitt eget mående i det hela??
Ta inte avstånd från henne, men om hon tar upp den här mannen så tala bara lugnt och sansat om, en enda gång, att du tyvärr inte har utrymme för negativitet i ditt liv just nu.
Fortsätter hon då att prata om negativa saker så reser du dig bara upp och säger att du måste gå men att ni får ta en kopp kaffe nästa vecka.
