På 1990-talet ansågs varningar om att svenskarna blir en minoritet i Sverige som högerextrema konspirationsteorier. Till det finns säkert flera skäl. Dels levde fortfarande minnet av VAM i det kollektiva medvetandet och dels utgjorde invandrarna en mycket mindre del av befolkningen. Det fanns förmodligen också en del förhoppningar om att det skulle bli fredligare i bl.a. Bosnien och att många skulle återvända till sina hemländer. Bosnierna var väl (om jag minns det rätt) den första riktigt stora flyktingvågen efter andra världskriget. Tidigare hade det varit mindre grupper med chilenare och kurder etc. men dessa gömdes ofta undan i ghetton och påverkade kanske inte samhället så mycket i övrigt.
Idag blir det mer och mer uppenbart att de högerextrema håller på att få rätt. Även till det finns det flera orsaker. Lagarna kring invandring och asyl blev över tid mer och mer generösa, kanske delvis på grund av att bosnierna lyckades anpassa sig väl och snabbt. Det fanns förmodligen förhoppningar om att andra grupper också skulle göra det, vilket inte blev fallet. Andra orsaker var åsiktshomogena medier, som höll de flesta problem dolda för den breda allmänheten (men förstås inte de svenskarna som var för fattiga för att kunna bo långt från blattar). Nu finns det dessutom stora diasporor av invandrare som underlättar för nya vågor av invandrare att komma in i det svenska samhället. Just det sista lyfts i forskning om migration ofta fram som en av de viktigaste faktorerna för att underlätta migration.
Politiska krav på återvandring har blivit mer och mer normaliserade, dock händer det väl inte jättemycket politiskt sett. Den största återvandringen nu sker till Irak och Somalia, och den sker för att det har blivit fred i de länderna. Det har alltså väldigt lite med svensk politik att göra.
Svenskarna föder färre barn än olika minoritetsgrupper, åtminstone i första generationen. En del talar för att nativiteten sjunker i andra generationen, men svenskarna som grupp skaffar också få barn.
Mycket talar alltså för att svenskarna faktiskt kommer att bli en minoritet i Sverige. Exakt när detta kommer att ske finns det olika bud om, men de flesta som ser på trender ser det komma. Att det finns politiska tabun mot att diskutera frågan är mest för att den är känslig och inte för att det skulle vara någon teori tagen ur luften.
Drömmen om ett svenskt Sverige lär leva vidare, och jag tror rörelser som SD, AFS, NMR med flera kommer att fortsätta driva frågor om återvandring. Dock tror jag att dessa kommer att få svårt att få igenom särskilt mycket av olika skäl (som egentligen är en egen diskussion, jag går inte in på det här).
Verkligheten för allt fler lär i stället bli att svenskarna kommer att få förlika sig med att vara en av flera minoriteter i Sverige. Exakt hur de etniska relationerna kommer att se ut blir en öppen fråga. Sverige lär inte bli något USA då ursprungsbefolkningen (och då menar jag inte samerna) fortfarande kommer att utgöra den största minoriteten. I USA har i princip hela kulturen byggt på att man tog ett tomt land och byggde det från noll där olika kulturer fick blandas spontant. Det är förstås inte sant eftersom indianerna blev bortkörda med våld, men det är så som narrativet lever. Sverige lär inte heller bli som Habsburgska riket (Österrike-Ungern) då Sverige delvis men inte främst blev multietniskt genom territoriell expansion. Sverige blev mångkulturellt genom en storskalig invandring som svenskarna som grupp faktiskt inte ville ha (det har gjorts undersökningar på detta i decennier).
Jag har träffat en del blattar som jag kände i min barndom, många av dem är väldigt försvenskade kulturellt och har attitydmässigt mer gemensamt med oss än sina etniska fränder i hemländerna. Jag vågar påstå att attityder mot exempelvis homofiler blir mer tillåtande bland blattar för varje generation.
Samtidigt tror jag också att svenskarnas minorisering kommer att leda till en del radikalism. Antivita och svenskhatare kommer att leva allt mer farligt, i synnerhet som argumentet att minoriteter är skyddsvärda ligger ganska färska i minnet. Politiker som Mona Sahlin kommer att vara körda bland svenskar med sitt "det är Muhammed som ska ha jobbet". Rent generellt tror jag att svenskarna kommer att bli som irländare och vissa andra invandrargrupper i USA som blir betydligt mer tribalistiska och först och främst definierar svenskheten i from av blodsband och inte vilket pass man bär på när man reser utomlands. Många svenskar kommer att ha attityden att "detta är vårt land och även om vi är en minoritet så har vi rätt att ta vår egen sida". I längden blir det svårt att mata folk med antivit propaganda om att det bara är fel med tribalism när vita gör det, eftersom det inte finns någon logik annat än antivita cirkelargument.
Fenomenet att svenskar betalar bra för att bo långt ifrån de blattar man röstar för att släppa in kommer att minska av flera skäl. Dels kommer hyckleriet att bli svårt att dölja i längden eftersom hyckleri skapar kognitiv dissonans. Dels kommer fler och fler blattar att ha råd att flytta till dessa enklaver över tid antingen för att de blir rika eller pga. påtvingade integrationsprojekt. På ett sätt välkomnar jag det eftersom jag hatar de som hyllar multikulti på Linkedin och sen gör i byxan när de ser en flykting i deras egen villaidyll.
Detta är inte en politisk tråd av typen vad man ska rösta på eller vilka reformer som krävs. Det jag vill reflektera och diskutera kring är mer vilka spontana reaktioner som kommer att ske utanför partipolitikens sfär. Hur kommer folk att leva, bo, arbeta? Vilka psykologiska mekanismer kommer man att anamma? Förnekelse, förhandling, aggression, sublimering? Kommer copingmekanismerna att bli annorlunda beroende på om drömmen om ett svenskt Sverige lever kvar eller om fler och fler ser det tåget som "kört"?
Idag blir det mer och mer uppenbart att de högerextrema håller på att få rätt. Även till det finns det flera orsaker. Lagarna kring invandring och asyl blev över tid mer och mer generösa, kanske delvis på grund av att bosnierna lyckades anpassa sig väl och snabbt. Det fanns förmodligen förhoppningar om att andra grupper också skulle göra det, vilket inte blev fallet. Andra orsaker var åsiktshomogena medier, som höll de flesta problem dolda för den breda allmänheten (men förstås inte de svenskarna som var för fattiga för att kunna bo långt från blattar). Nu finns det dessutom stora diasporor av invandrare som underlättar för nya vågor av invandrare att komma in i det svenska samhället. Just det sista lyfts i forskning om migration ofta fram som en av de viktigaste faktorerna för att underlätta migration.
Politiska krav på återvandring har blivit mer och mer normaliserade, dock händer det väl inte jättemycket politiskt sett. Den största återvandringen nu sker till Irak och Somalia, och den sker för att det har blivit fred i de länderna. Det har alltså väldigt lite med svensk politik att göra.
Svenskarna föder färre barn än olika minoritetsgrupper, åtminstone i första generationen. En del talar för att nativiteten sjunker i andra generationen, men svenskarna som grupp skaffar också få barn.
Mycket talar alltså för att svenskarna faktiskt kommer att bli en minoritet i Sverige. Exakt när detta kommer att ske finns det olika bud om, men de flesta som ser på trender ser det komma. Att det finns politiska tabun mot att diskutera frågan är mest för att den är känslig och inte för att det skulle vara någon teori tagen ur luften.
Drömmen om ett svenskt Sverige lär leva vidare, och jag tror rörelser som SD, AFS, NMR med flera kommer att fortsätta driva frågor om återvandring. Dock tror jag att dessa kommer att få svårt att få igenom särskilt mycket av olika skäl (som egentligen är en egen diskussion, jag går inte in på det här).
Verkligheten för allt fler lär i stället bli att svenskarna kommer att få förlika sig med att vara en av flera minoriteter i Sverige. Exakt hur de etniska relationerna kommer att se ut blir en öppen fråga. Sverige lär inte bli något USA då ursprungsbefolkningen (och då menar jag inte samerna) fortfarande kommer att utgöra den största minoriteten. I USA har i princip hela kulturen byggt på att man tog ett tomt land och byggde det från noll där olika kulturer fick blandas spontant. Det är förstås inte sant eftersom indianerna blev bortkörda med våld, men det är så som narrativet lever. Sverige lär inte heller bli som Habsburgska riket (Österrike-Ungern) då Sverige delvis men inte främst blev multietniskt genom territoriell expansion. Sverige blev mångkulturellt genom en storskalig invandring som svenskarna som grupp faktiskt inte ville ha (det har gjorts undersökningar på detta i decennier).
Jag har träffat en del blattar som jag kände i min barndom, många av dem är väldigt försvenskade kulturellt och har attitydmässigt mer gemensamt med oss än sina etniska fränder i hemländerna. Jag vågar påstå att attityder mot exempelvis homofiler blir mer tillåtande bland blattar för varje generation.
Samtidigt tror jag också att svenskarnas minorisering kommer att leda till en del radikalism. Antivita och svenskhatare kommer att leva allt mer farligt, i synnerhet som argumentet att minoriteter är skyddsvärda ligger ganska färska i minnet. Politiker som Mona Sahlin kommer att vara körda bland svenskar med sitt "det är Muhammed som ska ha jobbet". Rent generellt tror jag att svenskarna kommer att bli som irländare och vissa andra invandrargrupper i USA som blir betydligt mer tribalistiska och först och främst definierar svenskheten i from av blodsband och inte vilket pass man bär på när man reser utomlands. Många svenskar kommer att ha attityden att "detta är vårt land och även om vi är en minoritet så har vi rätt att ta vår egen sida". I längden blir det svårt att mata folk med antivit propaganda om att det bara är fel med tribalism när vita gör det, eftersom det inte finns någon logik annat än antivita cirkelargument.
Fenomenet att svenskar betalar bra för att bo långt ifrån de blattar man röstar för att släppa in kommer att minska av flera skäl. Dels kommer hyckleriet att bli svårt att dölja i längden eftersom hyckleri skapar kognitiv dissonans. Dels kommer fler och fler blattar att ha råd att flytta till dessa enklaver över tid antingen för att de blir rika eller pga. påtvingade integrationsprojekt. På ett sätt välkomnar jag det eftersom jag hatar de som hyllar multikulti på Linkedin och sen gör i byxan när de ser en flykting i deras egen villaidyll.
Detta är inte en politisk tråd av typen vad man ska rösta på eller vilka reformer som krävs. Det jag vill reflektera och diskutera kring är mer vilka spontana reaktioner som kommer att ske utanför partipolitikens sfär. Hur kommer folk att leva, bo, arbeta? Vilka psykologiska mekanismer kommer man att anamma? Förnekelse, förhandling, aggression, sublimering? Kommer copingmekanismerna att bli annorlunda beroende på om drömmen om ett svenskt Sverige lever kvar eller om fler och fler ser det tåget som "kört"?
