Varför anses det fint att ha bolån när man borde hamna i lyxfällan?

Riktiga investare, rika och överklassen äger och hyr ut fastigheter, de vet att medelklassen äger nästan alltid endast sitt primärboende som är ingen riktig asset som inte genererar några intäkter och de kommer aldrig bli förmögna eller ekonomiskt oberoende. Medelklassen plöjer ner mycket pengar och jobb och dyrt underhåll i sitt primära hus som blir omoderna med tidens tand. Money wasted.

Men du kan ju köpa en bostad cash på solkusten istället för att betala 15% på en bostad i Stockholm, som du sen ska betala avgift + ränta på i många decennier.

Jag är ett jättenöjt fattighjon om det känns bra för dig, vi flyttade inte från hyresrätten på grund av rädslan för negrer utan på grund av att vi hittade ett hem att trivas i vilket vi gör. Men grattis till dig som kämpat på så bra som tjänar långt över 450k per år och inte vara ett vanligt fattighjon, du verkar vara en trevlig kille.

Tyvärr så förstör du för alla andra i Sverige med din fattiga inställning, men kul att du är glad i alla fall. Puss.

Man kan välja vad man köper och fördela riskerna. Så nej, det påverkar inte mig om ett innehav skulle krascha.

Ser du någon skillnad på bostadsmarknaden 1990 och 2025? 1990 betalde folk 13% ränta och en vanlig arbetare kunde köpa ett hus i Bromma. Nu stannar marknaden av med boräntor på 4%.

Det är en annan tid nu. Lönerna hänger inte med bostadspriserna vilket omöjliggör fortsatta (större) uppgångar. Med undantag för bostäder som köps att ruskigt rika personer.

Välkommen till Sverige, där du blir taxerad 80% och måste leva som låneslav, räntan som riksbanken sätter styr hela ditt liv.

Jag skriver INVESTERING I BOENDE, man kan på bättre sätt bestämma var man vill bo och hur den är utrustad.
Om man köper ett boende för att bo i under längre tid så är det oftast en plusaffär men dagens ungdomar skall ju göra "bostadskarriär" och då kan det skita sig

Man kan göra det utan att låna också. Vägra bli låneslav!

Jag köpte min första bostadsrätt år 1994 i Bromma
Den kostade 250 000 kr vilket jag upplevde som mycket pengar och 11 procent ränta ovanpå detta.
Idag 30 år senare efter bostadskarriär kan jag njuta av en bostadsrätt i Stockholms innerstad på 160 kvm med värde på ca 17 miljoner kr. Tack vare föreningens goda ekonomi är månadsavgiften endast 970 kr per månad

Vad är alternativet?

Jag gör mitt bästa som bor så billigt som möjligt men tillräckligt rymligt, i någon av Stockholms kranskommuner. Runt 1,5 miljoner i lån ser jag inte som något farligt. Hellre det än att fortfarande bo hos päronen. Jobben finns dessutom bara i Stockholm. Så att köpa fint och billigt fast långt åt helvete är inte ett alternativ. Hade dock kunnat överväga om tågen och kollektivtrafiken hade funkat i det här skitlandet.

Å andra sidan är problemet i grunden att det byggs för få bostäder. Allmännyttiga hyreslägenheter som hade minskat efterfrågan på bostäder och därmed sänkt priserna.

Så skyll på politikerna. Inte på den unga människan som råkade föddas i helt fel generation. Jag fick hjälp med kontantinsatsen. Utan den hjälpen hade jag nog behövt vänta 2 år till innan jag hade kunnat flytta ut.

Sen undrar samma politiker och boomers varför folk inte skaffar barn eller ens partner.