Citat:
Ursprungligen postat av
Snarkomanen
Joo jag måste jobba på mitt egenvärde och självförtroendet. Jag har också en tendens att skylla ifrån mig (på tillexempel samhället). Jag har haft lågutbildade jobb nästan hela mitt arbetande liv och förr var jag nöjd men nu känner jag att jag kan det där. Mest nog i mitt eget huvud jag tänker att jag är smartare än att gå och rensa ogräs hela dagarna. Jag har utbildat mig till snickare på vuxna dagar men svårt med lärlingsplats pga lågkonjunkturen. Ja vet folk i byggbranschen är oftast inga snillen men det är inte jag heller, men känner mig bra mycket smartare än Robban som kollar fotboll och är främlingsfientlig. Jag börjar på äldre dar inse att jag nog aldrig jag kommer vara helt nöjd. Men måste i alla fall försöka få tillbaka min värdighet och försöka komma tillbaka till samhället igen i form av ett jobb.
Grunnar ofta på meningen med livet. Jag har inte funnit den än men jag misstänker att det är kärlek som är meningen med allt.
Folk går inte runt och tänker på andra utan sin dag och vad de ska göra. Är de stressade så är det begränsat vad de tänker.
Jag tog orden ur en ingenjör som nöjt sig med lagerjobb. De fick mig att fundera och en fråga jag hade var om jag orkade med en utbildning för att sedan basta på ett kontor resten av livet och svaret blev nej. Det orkar jag inte då den miljön inte är bäst för mina kunskaper och hur jag är och tänker.
Det som en annan sa är att han ville vara chef över sin egen tid och då startar man eget. Delvis så blir man ju uppäten av tiden tills man inser att man kanske ska ta in en hjälpare? Det är kanske därför det finns så mycket receptionister. De är värda sin vikt i guld. Detsamma gäller alla förskolelärare. De är människor med stora hjärtan som gör sitt bästa för att du och jag ska kunna gå på våra "förskolor" och jobba - om man har barn.
Man måste älska sig själv först. Sedan speglar du likt en aura energi som andra kan finna sin kärlek i genom dig. Det är hemligheten. Det är mycket trevligare att hänga med någon positiv människa som är glad och sprider glädje än deprimerad inåtvänd individ som undviker folk och blickar och poserar med kroppsspråk som en sorgsen själ.
Jag föredrar utmaningar och få mer kunskap och förstå komplexa problem där jag önskar lösa mycket svåra mänskliga problem. Min begränsning är att jag inte klarar av känslorna av att tänka om dessa för mycket. En lösning är pengar att bli rik och sedan outsourca problemet för att kunna känna sig "god". I slutändan är orsaken till ens egen existens inte att rädda alla andra utan att göra något i rimlig nivå om man så vill. Inget krav.
Knacka runt på lite enmansföretag och se om de behöver hjälp och fördelaktigt mer över tid. Det i sig är en utmaning och att "ta sig in" och argumentera för sig att man kan är det också.
