Har ni mycket "corporate bullshit" på era arbetsplatser?

När jag började min karriär som utvecklare så var det på ett litet familjeägt företag med 7 anställda. Att gå till jobbet var som att umgås med likasinnade och väldigt avslappnat, trots att jag var 20 år yngre än alla andra. Ägaren och övriga "chefer" var mycket entusiastiska och kunniga/nördiga kodare själv, och runt lunchbordet diskuterades allt mellan teorier om kvantdatorernas tillintetgörande av all kryptering och vem som var mest irriterande i Farmen. Ska inte säga att det var stressfritt, men stressnivån låg väl oftast på 2-3 av 10. Just lunchrummet minns jag som att det var typ som att käka med kompisar (fast 20 år äldre och nördiga/smarta kompisar, till skillnad från ens riktiga polare).

Fast forward 10 år och företaget är uppköpt av en större koncern, cheferna utbytta (gått i pension/valt att göra annat). Endast 3 stycken av originalgänget finns kvar. Mina normala arbetsgifter är i stort sett desamma, men såklart kan man ju mycker mer nu än för 10 år sedan så ansvarsområdena och ansvarsnivån har höjts.

Vi har nya chefer, nya chefen har chefer, chefens chefs chef har chefer, osv. Vad som tidigare var ägare/chef/HR-avdelning/kodknackare/löneansvarig/VD i ett är ersatt av flera lager chefer, säljare, HR-avdelning, löneavdelning, trivselcoacher, kommunikatörer, investerare/ägare, osv.

Egentligen stör det inte mig jättemycket så länge jag får vara ifred och koda utan att attackeras av orimliga deadlines från alla håll. En sak som stör mig är dock allt corporate bullshit som nu ingår. Det är möten stup i kvarten. Veckomöten. Teammöten. Kundmöten. Krismöten. Möten om när nästa möte ska hållas. etc. Det är mässor, events, allt möjligt skit som jag inte är ett dugg intresserad av. Har väl funnit mig i det fram tills nu, men när jag nu reflekterar över det så är det ju helt jävla bakvänt. Vi har ett helt team av säljare och mellanchefer - ändå ska vi utvecklare både utveckla och förväntas delta på alla jävla möten och events och kundträffar och annat. Dessutom ska vi ta hand om mer och mer support, trots att koncernen har både dedikerad supportpersonal och alla dessa mellanmänniskor som man inte riktigt vet vad de gör, om de gör något.

Någon som känner igen sig?

Är "Mom and Pop"-programvaruföretagen ett utdött släkte år 2025? Är det bara Big Corporate, AI, senaste ramverket, ISO-certifieringar och en massa möten i tid och otid som gäller nuförtiden?

Hur ser det ut där ni jobbar?

Intressant tråd, jag har det exakt samma som dig. Jobbar på AB Volvo, sen försöker jag nog inte ge ut mer info än så. Men har på senare tid reflekterat över mötena å hur opersonligt allt är på företagen idag. Sådana stora företag är ju också som å jobba kommunalt förfan.. allt är så fyrkantigt.

Men när det kommer till möten så absolut håller jag med dig, folk skulle behöva genomgångar i hur man kallar till möten. Hur dom hålls å vad man vill ha för in-output. Fan vi har massa stående möten varje dag som är "task force" men det händer nada på dessa.

Folk har dock mycket av detta som ursäkt för å peka på att man har jobb att göra antar jag. Vissa tävlar i å ha så fullbokad kalender som möjligt för då "tror" väl chefen att du har mycket å göra? För chefen i fråga har ju fan ingen koll på riktigt tyvärr. (min chef har 26 anställda under sig, alldeles för många)

Inom mina branscher (stat och kommun) har det mest skett förändring i det att det aldrig är lugnt. Varje dag, ibland flera gånger per dag eller rent av flera gånger i timmen, hör jag "vi ska växa till XXX tusen i kommunen" samt "färre måste göra mer" . Mängden utbrända och sönderstressade personer jag stöter på som är 40+ når rekordnivåer.

För minsta sak som ska göra ska det startas projekt, man har projektkontor, projektkoordinatorer, projektspecialister, projektekonomer, projektupphandlare.. gud vet vad.

De senaste 3 projekt jag deltagit i som teknisk specialist, har rört anställnings- och personalprocesser. I samtliga dessa har det varit mellan 15-25 projektdeltagare från olika delar av organisationen. Av dessa skulle jag uppskatta att 10% utför något arbete som för projektet framåt.

Man kan sitta i möte 2 timmar på måndagar i veckan månad in och månad ut och hälften har kameran avstängd, säger inte ett ljud och har inget arbete utfört. Kikar man i tidsredovisningen är det 2-8 timmar loggat på projektet per vecka per person med absolut 0 resultat. Min uppskattning är att alla projekt kan halveras i tid och kapas med 3/4 i storlek på grupp och genomföras med högre kvalitet än vad som görs nu. Allt kompliceras in absurdum. Framför allt baseras detta enligt min mening på att ingen, inte en enda person, vågar fatta något beslut utan att ha "gruppen" med sig.

AI-hysterin är total inom stat och kommun iaf. Det nämns minst en gång på varje möte. Alla ska ha AI igår. Det ska rädda välfärden. Som en sorts gud som nedstiger och börjar handlägga socialtjänstärenden och bädda rent i sängar inom äldrevården.

Vi har ett månadsmöte som är helt frivilligt. Mötesprotokoll skickas ut efter detta till alla inkl. de som inte ville/kunde delta.

Jag jobbar mellan försäkrings- och skaderegleringsbranschen och jag hade kunnat få mer uträttat om jag inte varit nödgad att vara med på möten som jag absolut inte har något att göra med, men jag har en fast lön så om de vill att jag fikar bort min tid så är det upp till dem.

Jag var tvungen att läsa om TS inlägg för att säkerställa att det inte var jag själv som skrivit det. Vi kanske jobbar på samma bolag.

Skämt o sido, jag känner igen det där till 100%.

Chefer, chefer och åter chefer med tillhörande möten i tid och otid så att innovationen sjunker hos de som är kreativa. Istället för att skapa/sälja en produkt som kunderna vill ha så måste vi göra om för det senaste som är hippt och inne. Kunderna skiter fullständigt i vilket ramverk som används bara grejerna fungerar och underhålls korrekt. Men icke… cheferna bestämmer att X och Y ska användas, punkt!, men fyller i princip inget syfte för produkten som säljs.

Trodde tråden skulle handla om corporate bullshit, boken som just blivit myndig. Men det verkar vara om "meningslösa möten". Det måste finnas hundra skämtteckningar om sådana. Det borde finnas ett kodord som man kan ropa ut - tex "filipin!" - när mötet kunde varit ett email istället.

Jag har jobbat på flera företag som TS beskriver. Små till medel-stora företag som växer kraftigt. I början är man rätt tjenis med högsta chefen, sedan ser man knapt honom. På utvecklingsavdelningen är det lite vilda western, men alla tar sitt ansvar. Alla blir rätt tajta med varandra.

Sedan växer bolaget, många nya kommer, det blir fler team och mer byråkrati. Nya lagar och regler träder i kraft inom bolaget. Det blir grupperingar inom företaget osv.

Det är en naturlig del av växande bolag.

Känner igen 100%.

Lösningen är att hålla sig som anställd på privata mindre företag med platt organisation. <30 anställda. Du tjänar mer, har mer att säga till om och dom värnar mer om dig än stora företag.

Det blir så på en större arbetsplats. Opersonligt. Det går liksom inte att vara kompis med alla där. Det behöver finnas struktur och kontroll för att alla ska göra sin del. Baksidan med detta att ledning (och HR) lätt hamnar i en bubbla och inte riktigt förstår vad som händer eller vad som behöver göras. Man tar till metoder som utarbetats över tid men som kanske inte passar för en specifik situation. Allting "laggar" och från utredning till beslut och till verkställande av beslut tar det ibland alldeles för lång tid. Problemet kan då ha både förvärrats eller försvunnit och åtgärden gör ofta mer skada än nytta. För många möten riskerar bara att dra ner produktiviteten på arbetsplatsen men nästan alla chefer känner att de behöver visa att de gör något, oavsett hur väl genomtänkt det är. Finns inga perfekta "system". Vi är människor, gör misstag och hittar på allt möjligt tok.

Låter ungefär som min egen karriärsbana.. Tycker mig se en stark korrelation mellan könskvoteringen och antal mellanchefer, projektledare etc. Man har skapat hittepåroller för att kunna kvotera in fler kvinnor till mansdominerade yrken.