Varför förändras i en värld av blanka speglar?

Det här var några år sen och personen i fråga var en riktig gris när det kom till att prata om kvinnor. Trots flera gånger där jag och andra påpekade att det inte uppskattades att prata nedsättande om kvinnor på det så fortsatte det tills en dag när det var som 180 grader. Det höll i ett par månader, sen fortsatte det.

Det jag menar är att jag var först tveksam till att någon kan göra en sån 180 grader vändning men måste också acceptera det om jag dessutom var den som uttryckt önskan till förändring.

Om man börjar tala på ett nytt sätt för att göra sociala vinster men egentligen är kvinnohatare på djupet är det säkert svårt att motivera sig i längden. Jag tycker att du gjorde rätt som informerade honom om att han var en gris. Jag tycker inte heller att det är fel att bara informera en gång. Fortsätter man att säga till kan sådana människor bli upplivade av uppmärksamheten och tro att de bara retas, fastän de i själva verket är grisar.

Ja, och de flesta av oss ingår i tillräckligt många olika sådana grupper för att kunna utveckla självdistans. Men här verkar det mera vara frågan om en skörhet i gruppen som uppenbarats när fienden inte uppträder som förväntat.

Är paradoxen du pratar om att vi idealiserar självutveckling, men kan inte se andras utveckling? Utveckla gärna, får inte grepp om detta.

För en sannare bild skulle det nog vara en fråga: "Om vi har självutveckling som ideal", vilket långt ifrån alla har. Det handlar alltså om en specifik grupp människor som bär detta ideal. Skulle nog snarare säga att det är en önskan än ideal, vilket kanske förklarar varför det är svårt att 1. Leva upp till och 2..man söker sig till likasinnade med samma önskan/ideal.


Denna del är en del av en negativ spegling, där man psykologiskt ofta målar upp sina egna negativa sidor man begravt i det undermedvetna, och projicerar dem på andra. Om dessa då avvecklar det man projicerat, så står du ju kvar själv med dina egna brister och fel. Vi måste då söka andra brister och fel hos personen vi avskyr, alternativt försonas med denne och därmed sig själv.


Återigen, bör formuleras som en fråga: OM vi är fast i ett dogmatiskt tankesätt.

Många människor tränar sig i självinsikt genom terapi. Vissa instinkter är dock kvar och kan ta över om terapin är länge sedan, och man hamnar i en miljö som inte är självreflekterande, t ex tar en prenumeration på DN eller går mer i Socialdemokraterna.



Man ska nog inte blanda gruppsykologi med individuell alla gånger. Vissa i grupp gör en läpparnas bekännelse för att passa in, men hyser fortfarande tvivel. De kommer såsmåningom antingen intala sig själva att mobben har rätt (bristande självkänsla) eller lämna gruppen (stark självkänsla)


Om vi antar att din observation är korrekt, så är den kollektiva projiceringen beroende av objektets/personens status quo (Hitler är alltid ond).

Det är alltså massans syn på förändring som skapar en slags gruppsykos att sanningen håller på att falla. Detta måste till varje pris stoppas.

Jag håller däremot inte med om att objektet/personen skulle vara som svagast i detta ögonblick. Sårbar, ja, men starkare än tidigare. Det är bilden av den person vi hållt för sann som försvagas.