Citat:
Ursprungligen postat av
unobtanium
Jag minns inte vem jag köpte de ifrån men på Etsy finns en drös som kan ordna specialgjorda.
Du minns inte vem du köpte DEM ifrån, inte "de", herreguuud. Lägg en kväll på att lära dig skilja på de och dem så kommer dina möjligheter att lyckas i livet, eller åtminstone framstå som trovärdig, öka dramatiskt.
Jag förstår din tanke med att ha olika masker att gömma sig bakom, ett skydd mot att själv bli sedd, utlämnad och möjligtvis dömd. Många kör lightversioner av detta- man sminkar sig si eller så beroende på vad man ska göra och vem man ska träffa, man klär sig i snygga kostymen eller i en viss typ av jacka, eller man kanske går prydd i piercings, nitar, läder och dreadlocks. Man gömmer sitt inre lilla jag bakom fasaden.
Om du nu i fem års tid gått all in med förklädnader, som enligt din beskrivning verkar vara flera olika identiteter, med olika gångstilar och sätt, undrar jag hur det går för dig att hålla dem isär, och hur det går för din ursprungliga person med allt detta skådespel? Jag föreställer mig att du riskerar att glida längre och längre ifrån dig själv, och egentligen tappa fotfästet mer genom din metod.
Vem är du själv, egentligen, och varför hatar och föraktar du denna varelse så mycket att det enda sättet att hantera honom är att han måste försvinna från jorden? Varför är det så angeläget för dig att din sanna person inte får synas eller finnas? Han ska inte få finnas på sitt jobb, han ska inte få gå och handla, hans gångstil ska inte vara hans egen, han ska vara sedd och känd av ingen!
Det är en avancerad form av självförakt du redogör för. Varifrån kommer det, tror du? Det är ju tydligt att du önskar samvaro, att ha en plats bland människor, att bli accepterad och respekterad. Samtidigt är du tydligen övertygad om att ditt sanna jag inte duger till, och övertygad om att du själv inte kan stå ut med att andra inte ska uppskatta dig. Om du låtsas vara någon annan tror du att du är skyddad- och ja, du är skyddad, det är en skådespelare som tar emot folks blickar och eventuella åsikter, men du är också dold, din sanna person nås inte av ett eventuellt gillande, välkomnande eller respekt från omgivningen. Det betyder att du på sätt och vis lever i ett vacuum, du konserverar dina problem med dig själv och kommer egentligen längre ifrån det du egentligen önskar och skulle behöva.
Har du en autismdiagnos? Har du någon samtalskontakt du skulle kunna prata med om dina idéer? Jag blir lite orolig att du är vilse i tankarna och jag förstår att du innerst inne inte mår bra.
