Citat:
Jag är inte lika övertygad, men jag skulle heller inte ta gift på motsatsen.
Lagen syftar till att skydda att privata uppgifter sprids mot någons vilja. I förarbetena beskrivs hur en del av den enskildes "privata sfär" genom brottet går förlorat och blir tillgänglig för andra utom dennes kontroll, jfr prop 2016/17:222 s. 33. Jag menar att så kan ske även utan att det framgår vem uppgifterna avser; uppgifterna tillhör fortfarande någons privatliv och denne har i någon mening ensamrätt att förfoga över dem. Det handlar alltså inte om att peka ut någon som klandervärd eller liknande – för att göra en jämförelse med brottet förtal där utpekandet av en viss person är en central komponent – utan om att skydda spridning av privata uppgifter utan samtycke.
Vad gäller skadan anges i lagkommentaren att vad som avses med begreppet är skada på privatlivet och den personliga integriteten. Man beskriver vidare att vad som åsyftas med att spridningen ska vara är "ägnad att medföra allvarlig skada" är att det är fråga om situationer där spridningen kan leda till psykiskt lidande eller andra allvarliga negativa konsekvenser för den enskilde (se lagkommentaren till 4 kap. 6 c §, Karnov). Om det exempelvis florerar en film i sociala medier där en okänd person blir misshandlad eller har råkat ut för en olycka tänker jag att det kan orsaka psykiskt lidande för denne oavsett om personens identitet är känd eller inte, varför skaderekvisitet utifrån sin ordalydelse torde kunna uppfyllas också i en sådan situation.
Det är inte helt lätt att hitta praxis för att hjälpa oss bringa ytterligare klarhet i denna fråga, men jag hittade ett rättsfall som var lite intressant. I Göta hovrätts dom den 13 november 2020 i mål nr B 2875-20 var det fråga om en film som spreds där en kvinna blev misshandlad, men där hennes identitet – att döma av den skiljaktiga meningen av ett hovrättsråd – inte framgick utifrån filmen. I den krets filmen spreds var dock hennes identitet känd. Det faktum att domstolen (och det skiljaktiga hovrättsrådet) ändå laborerar med huruvida gärningen varit ägnad att medföra allvarlig skada trots att målsäganden inte gick att identifiera genom filmen tycker jag talar för att det inte är ett absolut krav.
Men du kan mycket väl ha rätt. Det känns inte som att rättsläget är helt klart på denna punkt. Emellertid lutar jag fortfarande mer åt att det inte föreligger ett sådant underförstått krav än att det gör det. Detta givet att det inte någonstans i varken lagen, lagkommentaren, propositionen eller SOU:n anges att målsäganden måste gå att identifiera genom spridningen. Så vitt jag kunnat hitta, ska sägas.
