Avskaffa monarkin och inför... ingenting?

Läste någonstans att knugens värde som "varumärke" för "produkten" Sverige uppskattas till ungefär 1 miljard. Att tro att talmannen skulle vara till lika stort gagn för nationens ekonomi och därmed i slutänden medborgarna är nonsens.

Häll brun läsk i en flaska och testa att sälja den under ett av följande två namn/varumärken så får ni se vad som säljer bäst:

Coca-Cola / Cuba-Cola

Reflektera sedan över begreppet handelsavtal.

Kan du berätta vilka dessa ändringar är?

Jag har för mig att den som kom på iden att privatisera kungahuset var Robert Aschberg i nåt Diskutabelt-program från slutet av 80-talet. Sedan har kolumnister och skribenter tyckt att det varit så kul att man med jämna mellanrum kunnat läsa det förslaget. Ok, det var kul första gången men när man för femhundrafemtielfte gången ser nån skriva: "Jag har en ide varför inte privatisera..." så gäspar man bara.

Antigen har vi monarki eller också också republik och president. Ingen jävla kompromiss nu! Var inte så mesiga, stå för er sak.

Problemet med republikaner är att de inte levererar något reellt alternativ till monarkin. T ex är det få som vill ersätta en substansfylld statschefspost som knugen med ett totalt meningslöst sinekurämbete. Att t ex Tyskland har en president förefaller mer eller mindre skrattretande, då dennes enda befogenhet är att kunna återremittera lagförslag, ett drag förövrigt använt endast en gång. Att Israel har en president fick mången flundra att undra, när den nuvarande ämbetsinnehavarens enda kända drag är att inte kunna hålla kuken i styr.

En riktigt bra introartikel finnes här:

http://www.mobergpublications.se/tryckta/republik.htm


Den stora demokatiboven är parlamentarismen, som är mer en polyarki än demokrati. Ett parlamentariskt system tvingar partierna att vara disciplinerade, toppstyrda, och hela tiden driva åt det håll som Lenin kallade "demokratisk centralism", samtidigt som det egna partiet nominerar samtliga kandidater och inte väljarna, är det allt annat än bra för en vital demokrati. Partierna har idag en oerhörd makt och en bärande roll i den svenska demokratin, i och med att parlamentarism ihop med proportionella val tillämpas. Vikten av separation mellan lagstiftare och verkställare är svag i parlamentarismen, speciellt i Sverige, där en för demokratin osund harmoni mellan de lagstiftande, verkställande, och till och med de dömande makterna uppstår, något som endast kan kallas maktkoncentration.

Åt helvete med parlamentarismen.

Du har nog rätt i att det står konstitutionell monarki, ska kolla på måndag på lektionen för säkerhets skull. Men problemet kvarstår, vad ska de skriva i böckerna istället?

...för seriösa svar. Jag skall försöka diskuterar dem på samma sätt.


Detta är en svårighet i Sverige och har varit så sedan RF 1974 trädde i kraft. Det är en form av dubbelkommando där dels regeringen "leder Försvarsmakten", dels finns det en militär (gen Syrén) som är överbefälhavare, ÖB. Statschefens/kungens roll är att vara "Försvarsmaktens främste företrädare", en rent symbolisk funktion alltså. I Danmark och Norge är monarken den formelle överbefälhavaren, som i Sverige innan RF 1974, alltså. Det som anses vara vitsen i de flesta länder med att statschefen är överbevälhavare är i regel två; dels är försvaret statens främsta maktapparat, dels vill man markera att militären inte är självständig utan står under statsledningens kontroll. I Finland är republikens president överbefälhavare, men lämnar regelmässigt över det direkta befälet till Kommendören för Försvarsmakten i krig. I Sverige har det diskuterats om ÖB-funktionen skall bytas ut mot någon annan befattning för att stärka politikens roll, samt naturligtvis försvaga försvaret ytterligare.


Det skulle säkert fungera rent tekniskt, men för att det skall synka med andra stater så måste då statsministern tillika vara statschef, alltså ungefär som i USA. Vi har ofta rätt avvikande lösningar i Sverige, till förfång för oss i internationella sammanhang. Ofta har det berott på att vi har lämnat ett internationellt mönster av ideologiska skäl under 60- och 70-talen. Det är snart sagt omöjligt att umgås med andra stater om det inte finns en statschefsfunktion.


Statsbesöken formella karaktär har iregel inte så mycket med politiska sakfrågor att göra, utan är mer av symboliskt slag. Statscheferna möts och det är en del i det internationella signalsystemet för att visa omvärlden att vänskapliga relationer råder. Det politiska fotarbetet sköts sedan av ministrar och tjänstemän som har mandat att ingå avtal med mera, när så krävs.

Successionsordningen måste tas bort, det är en av de 4 grundlagarna.
Regeringsformen måste modifieras, även den en grundlag.
Dessutom måste förmodligen en ny grundlag/grundlagsparagraf,
som ersätter sucessionsordningen för den nya statsöverhuvudet,
inrättas.

Det tycker jag är ett ganska krångligt projekt för att plocka bort en gubbe
som "alla" gillar, och är en vinst för Sverige.

/Per

(Och jag tackar *återigen* för mycket informativa svar! Kul!)


Nu är jag lite förvirrad... är kungen svenska krigsmaktens högsta befälhavare eller är han det inte? Eller var han det fram till 1974 och därefter ej? Eller, är kungen någon som man hälsar på med blanka stövlar men har noll och ingen befogenhet att utdela några som helst order?

Det rimliga, när det gäller den svenska militären, borde väl vara att den folkvalda makten (riksdag, statsminister & försvarsminister då, får man anta) tar de övergripande besluten och lämnar det operativa utförandet åt de professionella militärerna? Självfallet bör den folkvalda maktens befogenheter gällande detta regleras i grundlag.

Att ha en kung tillsatt på arvsmeriter som har befogenheter att beordra ut tunga beväpnade styrkor känns helt rubbat. Jag hoppas innerligt att vi inte har det så i Sverige.


Jag fikar ju i den här tråden lite efter vilka möjligheter som finns att lägga ut statschefens åtaganden på andra ämbeten. I det här fallet känns det perfekt att statsministern är "statschef i fråga om handhavandet av pappersarbete gällande svenska och utländska ambassadörer". Eller?


Intressant, vilka mönster var det vi lämnade och varför? Vilken ideologi var det som fick "oss" att göra detta?

Vad i statschefsfunktionen är det som inte skulle kunna utföras av vårt nuvarande statsministerämbete i sin nuvarande form? Alltså, till och med att det vore praktiskt att göra så?


Ja, jo, jag har också förstått att man slänger fram tunga gubben när det andra landet slänger fram tunga gubben. Men om det bara handlar om att slänga fram tunga gubben, så struntar väl det andra landet i exakt vem det är, så länge den gubbe (eller, för all del, gumma, jag är inte den som är den) man slänger fram är den tyngsta? Vilket, för att följa min tidigare tankegång, borde kunna vara vår statsminister.

(Är jag fel ute när jag känner att jag närmar mig USAs modell nu? Där statschef och regeringschef är samma person?)

Det är inte frågan om att plocka bort en gubbe, utan om att plocka bort ett ämbete. (Jag följer den här tankelinjen eftersom jag i mina funderar ofta siktar mot det libertarianska idealet om en minimal stat. Ämbetet i fråga känns inte riktigt som att det behövs. Det är därför jag försöker bena ut mina frågetecken i den här tråden.)

Men de enda ändringar du nämner är ju de som rör hur vår statschef tillsätts (successionen), samt regeringsformen. Det är väl egentligen bara de texter där det står att vi ska ha en kung, vem det ska vara och vad han ska göra. (Vad han ska göra diskuteras parallellt i tråden med Strix94 just nu.)

Är det något annat som måste ändras?

...meningsutbyte får fortsätta.


Jag förstår förvirringen. Den uppstår ofta även när man skall förklara förklara för utlänningar hur det fungerar. Kungen var formellt ÖB tom 1974, därefter kallas det "främste företrädare". ÖB i praktiken är Syrén, men regeringen äe chef över honom, men är ändå inte ÖB - ovanligt och dumt, egentligen.


Jo, så är ju tanken, vilket det även är i länder som Norge, Danmark och Finland, fast de har andra konstruktioner.


Det kan väl i och för sig vara riktigt, även om den folkvalda aspekten knappast i sig borgar för att besluten i sig är kloka. Inte alla svenskar skulle föredra Bush och Rumsfelt framför Carl XVI Gustaf som ledare. Men kungen har så klart ingen reell beälsrätt över de operativa besluten, utan hans viktiga och helt avgörande roll är att vara den samlande symboliska gestalten.


Tekniskt är det förstås fullt möjligt att dela upp kungens uppgifter på statsministern och talmannen. Däremot tror jag som monarkist att det vore djupt olyckligt och skadligt för landet. Ingen annan funktion än kungen kan upparbeta ett så starkt historiskt och kulturellt symbolvärde, vilekt i vår lätt rotlösa tillvaro är en oerhörd tillgång.


Jag tänker t ex på att "vi" lämnade ett befälsystem 1972 som var rätt likt omvärldens, med underbefäl, underofficerare och officerare. Men även i skolan så avskaffade ordnings- och uppförandebetygen, kristendomsundervisningen och läroverken = studentexemen. I det allmänna samhällslivet genomförden "Du-reformen" till stort förfång för den befriande distans som kan behövas mellan hög och låg. Säkert kan ett stort antal andra exempel anföras. I en annan tråd har jag ondgjort mig över att landshövdingen i Stockholm inte tituleras Överståthållare längre osv.
Min tolkning är att det är den svenska varianten på socialism, med sitt intresse av utjämning som lett fram till detta. Den svenska avundsjukan att ingen skall vara förmer, framför allt inte om vederbörande förtjänar det, hjälper till också.


Praktiskt är en sak, men min invändning är att det är olämpligt därför att det har ett så stort kulturellt värde att behålla den monarkiska principen. Bryr man sig inte om sådant utan bara bryr sig om det tekniska så kan säkert allt utom att ta emot truppen vid högvaktsavlösningen fördelas på valda politiker.


Litet så är det. USAs och Frankrikes presidenter kan vara hur mäktiga som helst, men de blir aldrig kungar, och därmed står de alltid litet ett trappsteg nedanför i det internationella umgänget. Den sociala styrkan i att ha en position som inte är ett resultat av ett valtillfälle är oerhörd i sådana lägen. En stor tillgång för ett litet land som Sverige alltså.
Jo, Du närmar Dig nog den amerikanska idén, men den kan ju utformas på olika sätt förstås.