Att välja att inte få barn för att man har dåliga gener, är fattig etc - vanligt?

Jag tycker också att jag har upplevt att vissa verkligt sinnesslöa människor är väldigt effektiva barnproducenter. Det ska tydligen inte vara ett nytt fenomen. Har för mig att jag läste nånstans att det finns beskrivet i nån text som är flera tusen år gammal. En populär uppfattning på flashback verkar ju vara att det är välfärdssamhället som skapar dessa barnfödarmaskiner. Men jag köper inte det. Människor som trycker ur sig barn på löpande band för att dom av olika anledningar mår bra av det har nog alltid funnits. De flesta människor har ju nånstans inbyggt i deras hjärnor djuriska drifter att bilda familj.

EDIT: Av de stora familjer jag känner till så har föräldrarna inte varit sinnesslöa och inte heller barnen. När jag tänker på en barnfödarmaskin så tänker jag mig en på något sätt psykiskt störd tjej som skaffar 4-5 barn inom en period på 5-8 år, alla med olika fäder, alla blir omhändertagna av socialen. Känner till 2 såna fall. Beror dessa barns egna svårigheter senare i livet på deras gener eller på deras minst sagt taskiga uppväxtmiljö?

Precis min syn på saken.

Det här har jag funderat rätt mycket på. Jag har ett handikapp (nåja, lätt ordnat nuförtiden, har urusel syn) jag hoppas mina barn ska slippa, men hade jag haft en ärftlig, kronisk och i många fall dödlig sjukdom i släkten hade jag inte valt att skaffa barn. Jag tycker det är egoistiskt att föra vissa sjukdomar vidare. Lite som att spela rysk roulett med evolutionen.

Det verkar som det blir fler och fler som har svårt att få barn nu och jag är övertygad om att det är en orsak av att vi (människan) har mixtrat med ivf och diverse hormonhjälp. Dom som inte kan få bör inte få, eller hitta någon dom är kompatibla med. Annars kan man adoptera. Och nej, detta är inte en ståndpunkt jag tar lätt på bara för att jag har barn och därmed fått det jag vill ha.

Fattigdom anser jag dock inte är det stora hindret från att skaffa barn. Viljan att se till sina barns bästa är hindret. Det handlar inte om ekonomi i grunden utan vad man har att ge sitt barn. Är man villig att sätta sig själv åt sidan, eller vill man fortsätta det gamla livet rakt av? Är man villig att ta de strider som faktiskt behövs eller viker man sig så att barnen inte ska skrika, bli arga etc etc? Fattig eller rik, så länge man värderar sin insats i hur många leksaker ett barn har och inte hur barnet mår psykiskt och hur rustat det är för att möta världen tycker jag man ska strunta i det.

Jag blir mörkrädd när jag ser hur långt det gått med selektivt barnalstrande. Gillar inte alls hur mycket man lägger sig i. Det är att leka gud...

Fö anser jag inte det vara en rättighet att skaffa/få barn. Naturligtvis kan man inte sätta upp något regelverk, det skulle ju funka lika lite som skiten som sker nu, men det är inte mindre skrämmande för det.

Kanske det är så att många fattiga skaffa fler barn än rika, men det kanske beror på att dom värderar saker annorlunda? Dom tänker inte på sina karriärer och allt dom kan (bör) köpa åt sina barn? Deras inställning är kanske mer som "det ordnar sig, man måste inte ha det allra senaste". Dom är kanske inte lika bekväma av sig. Fast fattig= sinnesslö slampa får jag inte ihop.

Det hjälper mina barn om jag kan stå för att jag älskade deras far, även om vi inte är tillsammans längre. Hur man än vänder och vrider på den ekvationen, så är det det värsta som kan hända, om man kan stå för vad man gör.

Jag tror att det är en urdrift att vilja fortplanta sig. Vissa känner inte det direkta suget efter en avkomma, och det är ok, men kanske suget efter att komma inne i tjejen, lämna en present och känna sig rätt nöjd med det

När man sen inte lever i en situation där man känner att det är passande att yngla av sig, så blir det att man kämpar emot naturen. Det naturligaste hade varit att barnen kommer när dom kommer, men tyvärr kan man inte vara så oansvarig.

I gamla tider var barnen välkomna, även om det var fattigt. Det lades inte det sociala stigmat i bondesamhället, utan barnen välkomnades, och blev en del av storfamiljen. Jag tror vi sätter en stor social prestige i att enbart få barn när vi har grymt ordnade förhållanden. Det är därför många inte kan få barn i dag. För att dom väntar för länge, och vi är inte byggda för att få barn sent i livet.

I det gamla bondesamhället var inte sambandet mellan intelligens och rikedom lika starkt. I den tidens samhälle så överlevde man inte till fertil ålder om man var av underlägsen genetiskt art. Barnen var även kritiska för att arbetet på den egna gården skulle fungera, barnen sågs som arbetskraft.

I dag är dock hela den naturliga selektionen i princip satt ur spel och det är varje invånares förpliktelse att se till att samhället inte förpestas av undermänniskor. Varje människa som är intelligent nog att avla ungar förstår detta, och det är just därför det "sociala stigmat" som du talar om har uppkommit.

Gäsp....ännu en kälkborgare som utnämner sig till genetisk överklass.
Om det inte vore för att underklassen betalt in skatt till skolsystemet, skulle sådana som du inte fått gå på komvux, eller högskola. Nu när du har gått en kurs i samhällskunskap (finansierad med skattemedel), börjas det gafflas om genetisk underklass. Hahaha.... gå fortsättningskursen också kanske det trillar ner en pollett till.